På grannfronten intet nytt?

Nu har ni fått se på mina gamla semesterbilder från 2010 i två inlägg. Så kan vi ju inte fortsätta!

Vad har vi egentligen haft för oss den senaste tiden? Hur är det med grannarna? Hur går det för tjejerna i skolan, med gröna gubbar och röda prickar och allt? Jo det har hänt en massa, men..

…Vi börjar med grannarna. De har fått vara ifred länge.
Adriana med The Mansion har kommit med två inbjudningar till mej: En inbjudan till International Women in Portugal, som hon trodde kunde vara något för mej. Hon hade fel. En inbjudan att träna Tai-chi i parken i Cascais. Hon hade fel där med. Jag har inte tålamod med slow-motion-aktiviteter. Men det var snällt att fråga! Hon måste tro att jag har tråkigt om dagarna. Hon har fel där med. Jag borde väl ha tid med både International Women och slow-motion-gymnastik, men det tycker jag inte jag har. Inte just nu i alla fall.

Fernando med glaspartiet fick en stor kasse mármelos av oss. Det sista som var kvar på trädet, som vi inte orkade ta hand om. Jag frågade om han ville ha. Han sa ja tack, de ville de gärna. Sverker plockade ned dem och så ställde vi kassen på hans mur. Han kom inte över och tackade, men det trodde jag berodde på murarna. Eftersom nästan alla bor bakom höga murar kan man inte på samma sätt hojta över staketet eller från tomten som man kan annars. Man måste ringa på, och det är ju en annan sak. Vi ringde inte heller på när vi ställde dit kassen.

Men så idag kom hans fru med det vackra namnet och ringde på och hade med sej gele och marmelada som hon gjort av våra mármelos! Inte bara jättesnällt, utan jättegott också!

Gelé och marmelada!

Jag hade annars gärna talat mer med Fernando. Han är nämligen en av de främsta profilerna inom sportklättring i regionen. Det var han som tog initiativ till att starta upp de fantastiska sportklättringsområden som finns i Cascais och Sintra. Det är han som gjort lederna vi och tjejerna brukar klättra. Och de svåra som vi inte klarar av att klättra! (Det får bli ett inlägg om klättring snart!) Men nu håller han på att skriva en bok om coasteering på Azorerna, (låter inte det spännande?!) så man ser inte till honom så mycket.

Fernandos klätterområde i Cascais.

Precis vid havet!

Fernanda som lämnade kattungen till oss möter vi dagligen när hon är ute på sina promenader till byn. Varje gång frågar hon efter kattungen och varje gång säger vi att den stortrivs och att tjejerna älskar den, varpå hon svarar Gud välsigne den dag jag ringde på hos er och herrn öppnade, så lilla katten fick ett hem. Det tycker nog Loppan också.

Väldigt nöjd!

Frasse kanske mindre nöjd..

En till som ständigt är på promenad till och från byn och som vi möter nästan varje dag och byter ett par ord med är Byäldsten. Vi har glömt vad han heter, han sa det ju första gången vi sågs, den dagen flyttlasset kom, men vi kommer bara ihåg det han sa om att han är äldst i byn. Och att det gick getter och får överallt här när han växte upp.

Han är i alla fall väldigt förtjust i Sverker och pratar alltid med honom även om jag är med. Trots att Sverker inte kan portugisiska lyckas de ha långa samtal ibland, om palmen på vår tomt som han tycker vi ska såga ned, om muren som palmen sprängde men som Sverker lagat, om hur man beskär citronträdet, och allt möjligt annat.

På något vis förstår de varandra…

Häromdagen visade han ett tidningsurklipp som han haft i bröstfickan i flera månader men glömt att visa oss. Artikeln handlade om en surftävling för hundar. Vi var där och såg tävlingen, men det sa vi inte till Byäldsten utan spelade förvånade och förtjusta. Vi var i och för sej förvånade och roade över att han klippt ur bilden med oss (Sverker) i tankarna och gått och burit den i bröstfickan i flera månader.

Hundsurftävlingen hade vi varit på!

Nästa gång vi mötte honom hade han en säck med sej och ville visa oss och tjejerna vad han hade i den. Sverker frågade med gester och hittepå-Portugisiska om kaninen skulle sitta bredvid Senhor (herrn) i soffan när han tittade på TV, och bli klappad, ( ”sofão, televisão…”) varpå Byäldsten fnös – Galna utlänningar! Och skrattade länge.

Kom och kolla vad farbror har i säcken!

Mysig att ha bredvid sej i TV-soffan? Eller kanske middagsmat?

Ana varken ropar eller ringer nu när skolan är igång, så det bekymret har vi en paus ifrån. Vi ser henne på skolan och ibland frågar hon om hon får komma till oss och leka, men hon har slutat klänga på oss som hon brukade göra tidigare. Hon verkar lite dämpad faktiskt, och jag vet att hon har det ganska kämpigt i skolan, så nu har hon väl det att tänka på.

Hur det går för tjejerna i skolan tänkte jag skriva om snart – både plus och minus! Och förstås om vad vi annars haft för oss; hängt på surftävlingar, surfat, pluggat verbformer… och Sverkers projekt!