På omvägar i bergen

Knappt har jag hämtat mig från tågresan förrän det är dags för nästa äventyr som vi lovat barnen. Nu ska det campas. Vi velar in i det sista mellan kust och inland men till slut vinner alternativet byar och bad i bergen över alternativet surf och salta bad, något som barnen ju får  en rejäl dos av ändå denna sommar med flera veckors surfskola.

Nu skulle vi göra något helt annat. Nu skulle vi köra på kringelikrokiga bergsvägar och bada i sötvatten så mycket vi orkade. Nu skulle vi upptäcka ännu mer av Serra da Estrela, en del av Portugal som kallat på oss sedan vi var där sist. Kanske mest på mig, och som vanligt var det jag som stod för planeringen. Temat för denna resa skulle vara Byar och Bad i Bergen.

Enligt google maps var det knappt 35 mil till campingen jag hade valt denna gång. Det är inom vår maxgräns (som jag i och för sig spräckte när jag åkte tåg till Frankrike men då blev jag ju också sjuk!). Vi åkte hemifrån direkt efter frukosten och fast vi inte skulle jättelångt visste jag redan vid avfärd att vi skulle behöva gasa på bra om vi ville slå upp tältet innan solnedgången. Vi skulle ju hinna med byar och bad också!

 

 

Fast vi körde järnet utan stopp de första 30 milen blev det faktiskt lite körigt att hinna fram innan solen gick ned. Delvis för att jag ändrade rutten och beslöt att vi skulle ta vägen om Piódao, en av byarna på min bycketlist. En by som jag hade sett på bilder som etsat sig fast på min näthinna och vars namn blivit en del av mitt bymantra. Det blev en liten omväg.

En spännande och omväxlande omväg som blev lite extra spännande och lite extra lång på grund av att vi reste utan karta och tappade GPS-signalen så fort vi kom in på vägar där vi kunde behöva den. Ett tag var vägen en gatstensbelagd grön tunnel, sedan hårnålskurvor så tajta att det kändes som att vi skulle möta oss själva. Vi bjöds på svindlande utsikt och passerade åtskilliga små byar som hängde på sluttningarna eller gömde sig i dalarna.

 

Vi passerade med nöd och näppe igenom en en by med en så smal genomfart att vi fick vika in backspeglarna för att ta oss igenom på det smalaste stället. Tur att vi inte hade campingbilen!

 

Vid det här laget började vissa av oss undra vart det egentligen var vi var på väg. Vägen slingrade sig vidare genom berg och dalar. Smörgåsarna hade vi ätit upp redan innan vi passerade Torres Vedras och solen hade passerat zenit för ett bra tag sedan. Vi var inte ens helt säkra på om vi var på rätt väg. När så den mytomspunna skifferbyn äntligen uppenbarade sig längs ned på bergssluttningen mittemot den vi just höll på att slingra oss nedför uppstod något av ett antiklimax.

 

 

 

När vi klev ur bilen på lagom avstånd för att jag skulle få ta den efterlängtade bilden av skifferhusen i den vackert terrasserade bergssluttningen kände vi nämligen tydligt att det faktiskt var 36 grader varmt på riktigt utanför den bedrägliga bubbla av luftkonditionering som bilen utgjorde. Luften var som en het vägg och man kunde nästan se hur luften dallrade av hetta i dalgången där byn låg. Hur värmen studsade och muterade mellan de nästan svarta skifferhusen tills bakugnstemperaturer uppnåddes.

 

 

Där låg byn och dallrade som en hägring, bara några kurvor bort, men hettan gjorde att den kändes ointaglig. Hungriga var vi också, och det såg ut att vara svårt att hitta parkering. Vi var så nära, men nådde inte ända fram. Vi åkte förbi. Inte av misstag utan med flit. Lite motvilligt men avsiktligt. Bara 100 meter innan byn vek vi av till vänster och fortsatte längre in i bergslandskapet. Efter att jag varit på väg mot skifferbyn i drygt fyra timmar fick jag nämligen syn på en skylt som pekade mot något som plötsligt kändes mycket mer intressant.

Fortsättning följer!