”Mamma har blivit galen”, konstaterade Frida och Jonna för andra gången i år, en kväll i februari när de kom hem från skolan och jag sa åt dem att packa sina väskor, för imorgon åker vi till Sverige. På riktigt? Ja, på riktigt!
Jag har skrivit förut om varför vi inte besökt Sverige hittills. För ganska exakt två år sedan skrev jag ändå om lösa resplaner och om när det eventuellt skulle kunna tänkas vara bra läge att återvända till Sverige efter tio år i Portugal. På sommaren så man kan plocka smultron och blåbär? På hösten, medan träden fortfarande har löv i glödande vackra färger, eller kanske mitt i vintern, så det blir extra exotiskt, med gnistrande snö och kanske någon vintersport?
Sedan dess har saker hänt som gjort att det känts mer angeläget att resa till Sverige, men det har inte blivit av. Förrän nu. Nu blev det inga skogsbär, inga höstfärger och ingen snö, men det blev i alla fall av. Det blev en väldigt spontanbokad gråkall långhelg i februari.
Ena dagen hemma i Portugal. Nästa dag en korvkiosk i Norrtälje!
Hur gick det till? Varför nu? Vad gjorde vi där? Hur kändes det? De frågorna ska jag försöka besvara:
Hur gick det till?
Jag bokade helt enkelt biljetter klockan åtta på kvällen, ringde mamma och förvarnade, packade varma kläder och tolv timmar senare satte vi oss på planet. Några timmar senare var vi på Arlanda. Svårare än så var det tydligen inte, detta som jag gruvat mig för så länge och känt sådant motstånd emot. Hittat på ursäkter för att slippa, rentav.
Flyger portugisiskt.
Varför nu?
Saker har hänt i min familj under året som gjort att jag egentligen skulle eller borde ha gjort den här resan i somras, eller i höstas, men jag kom inte iväg. Det var en tung sommar då livet kändes skört och läskigt och jag orkade inte, vågade inte, ville inte. Inte förrän nu. Det har alltså legat och grott och varit aktuellt länge, men den utlösande faktorn var faktiskt att ett pass behövde förnyas.
I samband med en bokning av en annan resa (som jag skriver om en annan gång) upptäckte jag att Jonnas pass höll på att gå ut. Att det faktiskt skulle hinna gå ut innan vi skulle flyga iväg igen i mars. Tur att jag upptäckte det! Då kunde jag ju svänga förbi ambassaden och ansöka om ett nytt lite snabbt. Trodde jag. Jo tjena.
En annan resa bokade jag som överraskning till tjejerna. Det var första gången de sa att mamma hade blivit galen i år. Det skriver jag om en annan gång.
”Tider för förnyelse av pass för mars släpps den fjärde februari” stod det på Sweden Abroads sida på nätet, dit man slussades om man sökte på Lissabons ambassad pass. Tio minuter efter att tiderna publicerats var det fullbokat i mars. Jaha. Mars hade ändå varit försent, men man kan väl resa med sitt portugisiska plastkort? Cartão de Residência Permanente para Nacionais UE? Nej, absolut inte, blev svaret överallt. Nähä.
Alternativ 1: Försöka boka tid för passansökan på ambassaden i Lissabon mars och kanske få tid i april, men ställa in resan i mars? Enklast men tråkigast.
Alternativ 2: Resa till Sverige så snart som möjligt och slå alla flugor på smällen: Träffa min bror, far och mor och svärmor, återse våra gamla tassemarker, turista lite, och fixa pass. När det sedan fanns flygbiljetter redan nästa dag till bra pris och tider hos polisen för passansökan samma eftermiddag, kändes det som att det var meningen.
Ena dagen sitter jag alltså i soffhörnan i det illegala rummet och googlar på förnya pass, och mindre än 24 timmar senare är vi på polisstationen i Norrtälje av alla ställen och fyller i medborgarskapsutredning. Poliskvinnan i Norrtälje varnar oss för att det KAN ta lång tid med utredning om rätt till svenskt pass, och det KAN ta tid att få det skickat till Lissabon, men skitsamma. Nu var vi i alla fall i Sverige! Var fanns närmsta korvkiosk? Närmsta mataffär? Hur långt var det till Uppsala?
Vad gjorde vi där?
Ja vi började alltså med att hämta ut hyrbil och köra till Norrtälje där vi hade bokat tid hos polisen. Sedan åt vi korv och handlade på Ica Maxi och sedan checkade vi in hos mina föräldrar i Uppsala, som längtat efter att få rå om oss.
Vi hann också med en nostalgitripp till våra egna gamla hemtrakter. Återsåg huset vi byggde och lämnade innan det knappt var klart. Gatan där barnen växte upp. Vi hann träffa min bror och svärmor / farmor och en kompis, och däremellan lite sightseeing.
Några bilder:
Dagis minns ni väl?
Det var alltså vad vi gjorde där, men vad sa tjejerna om Sverige, och hur kändes det? Det skulle man kunna skriva en bok, eller kanske komponera en liten sång om. Det kommer ju inte att hända, men ett blogginlägg om det har jag redan börjat på, så håll utkik efter det!
Fint att det blev av och kanske bra att du bokade så snabbt så du inte hann få resfeber.
Ja precis; Nu slapp jag det!
Jag hängde på låset, kl 10 den 4e feb, och fick faktiskt tider till fru o mig för att förnya våra pass på sveriges ambassad i Lissabon. Kalendern med tiderna visade bara några timmar på eftermiddagarna på tisdagar, onsdagar och torsdagar, och varje tid är en halvtimme lång, alltså runt 18 passansökningar kan behandlas per vecka. Klockan 10:07 var hela mars månad fullbokad.
Japp, och jag hade behövt hänga på låset i januari för tid i februari. Nu var det för sent och jag var för långsam för mars också. Hade en annan grej på morgonen. De första gångerna vi förnyade pass i Lissabon var det bara att komma förbi. Nu är det så här…med det sagt har jag ändå blivit väldigt trevligt bemött och för oss var det jättebra att vi äntligen kom iväg till Sverige, på många sätt.
18 i veckan, gånger fyra, det är ju 72 pass i månaden. Ändå ganska mycket! Det blir fler och fler svenskar i Portugal tror jag. I Madrid och London var det ännu svårare att få tid, sa de till mig.
Vad jobbigt att ni var tvungna att åka till Sverige för att förnya pass… Men ni har väl inte gjort så var 5:e år? Tur att ni kunde resa med kort varsel i alla fall och att det verkade fungera.
Det har alltid funkat att ansöka om pass här. Det har vi gjort flera gånger men det har blivit svårare, just för att man måste boka så långt i förväg och tiderna för nästa månad tar slut nästan innan de släpps så man måste vara ute i god tid och det var jag inte nu. Klantigt av mig att boka resa utan att kolla passen, men egentligen bara bra för då blev det ju av att åka till Sverige. Passet var inte enda och viktigaste skälet egentligen faktiskt. Att vi skulle åka har varit på tapeten i två år och särskilt senaste halvåret, så det handlade mest om när, och att få ändan ur vagnen.