Påsk i Sierra Nevada

Vilken tur att det inte var i år vi skulle fira påsk i Sierra Nevada, för nu är bilen på verkstad och kommer att stanna där över påskhelgen och vi kommer att vara hemma, men i fjol kom vi iväg till Sierra Nevada efter att i flera år ha pratat om att åka dit.

Bara namnet låter lockande, det har jag alltid tyckt. Sierra Nevada. På håll har jag faktiskt sett dem en gång, de snötäckta topparna som helt osannolikt tornar upp sig mitt i Andalusien. Det var för hundra år sedan, när jag och pappa tog en charterresa till Marbella och jag kom på att man kunde åka lokalbuss därifrån till Granada.

 

Vem kunde tro då att nästa gång jag skulle återse Granada skulle jag komma åkandes från Portugal, med bilen full av familjen och skidor och brädor och vinterkläder som vi rotat fram på vinden. Inte jag i alla fall, men här var vi nu. I Sierra Neväda, för att åka skidor och bräda. (Ja, jag är nöjd med det rimmet).

 

Hur långt är det då från oss till Sierra Nevada? Åtta timmar, sa google maps, så ungefär som från Stockholm till Åre. Alldeles för långt för oss egentligen, men nu hade vi bestämt oss och nu skulle det bli av.

 

Startade hemifrån gjorde vi redan klockan 6 på morgonen, och såg solen gå upp över Alentejo medan vi körde söderut. Vid halvtiotiden eller så var vi i Algarve och tog ett morgondopp i havet och en kaffe i den bedårande byn Cacela Velha (där vi stannat förut en gång) innan vi åkte vidare mot Spanien.

Över gränsen till Spanien, och sedan var det ”bara” drygt hälften kvar!

 

Bara att fylla tanken (bensinen är billigare i Spanien av någon anledning) och gasa österut och trassla sig förbi Sevilla och där låg de ju – de snötäckta bergen: Sierra Nevada. Så himla snötäckta var de inte, men ändå – äntligen!

Inte så himla snötäckta, men lite snö låg i alla fall kvar högst upp. Granada låg också kvar där i sluttningen, ungefär halvvägs upp till toppen med sitt Alhambra som påminner om att nästan hela iberiska halvön en gång varit muslimsk. Här drog den siste moren sin sista suck och tog sedan sitt pick och pack och lämnade sin sista utpost i Europa, en gång i tiden. Sägs det, men det är en annan historia.

I Granada stannade vi inte ens till denna gång, för dels var vi trötta efter den långa resan och inte alls upplagda för stadsliv och sightseeing. Vi ville bara komma fram, och så var vi nyfikna på hur det egentligen såg ut på en spansk skidort och hur det skulle kännas att vara där. Det kändes lite som en oxymoron – en självemotsägelse – en skidort i Andalusien, hur är det ens möjligt? Hur det är möjligt vet jag inte, men där låg den, uppe i bergen, lite gömd från resten av världen i en dalgång, efter några kilometers ringlande och bitvis hisnande bergvägar.

 

Hur var det med skidortskänslan då? I byn var i och för sig snustorrt, vilket var bra eftersom vi inte hade några vinterskor, men man såg folk komma bärandes på skidor och helt tydligt var det ju skidåkningen byn levde av. Det låg faktiskt en St: Bernhardshund vid en hundkoja vid torget, och det viktigaste av allt: liftarna var igång och man kunde fortfarande åka skidor nästan ändå uppifrån och hela vägen ned till byn. (En sträcka på flera kilometer kändes det som i vaderna i alla fall när man hade åkt den.)

 

Hur var det med snö i backen då? Jag hade bokat boende redan i februari tror jag och sedan spanade jag på snöprognosen varje dag. Skulle det alls finnas någon snö kvar på påsken? Nästan inte faktiskt. Den smälte undan, undan för undan på de veckor som gick mellan bokning och påsk och den helgen vi var där var den absolut sista på säsongen. Just därför betalade vi bara halva priset för liftkorten och även boendet var överkomligt, och det var ju bra i alla fall.

Inte jättemycket snö alltså, och långt ifrån alla liftar och nedfarter var igång, men den åkning som fanns räckte bra för oss, som inte stått på skidor eller bräda sedan (bläddrar på bloggen) 2015, då vi firade påsk i portugisiska fjällen – Serra da Estrela. Vi var väldigt peppade på att åka, men hade inte skyhöga förväntningar, så vi blev inte besvikna.

 

 

Nöjdast var Frida, som ställde sig upp på snowboarden direkt och körde som om hon aldrig gjort annat, fast hon tvärtom aldrig åkt snowboard förut. Efter två dagars åkande var hon så trött att hon inte ens orkade äta middag, utan somnade med skidkläderna på.

Jonna hade mindre tur och ramlade och slog sig så illa första dagen att jag tror mitt hjärta stannade en stund när jag såg vurpan. Genast såg jag framför mig helikopterflyg till Sevilla och undrade över hur mycket försäkringen skulle täcka, men som tur var inga benbrott, konstaterades det efter röntgen på akutmottagningen nere i byn. Bara en rejäl smäll. Efter ”hembesök” av spansk fysioterapeut på hotellrummet kunde hon åka igen nästa dag, men då blev det vanliga skidor.

 

Läskigt som sjutton med vurpan, men det var som tur var inte så illa som det hade kunnat vara. Vi hade tur. Vi hade också tur med boende och blev uppgraderade så vi fick två sovrum och en fin balkong med utsikt över backen och byn och dalgången och både soluppgången och solnedgången. Vi hade också garageplats och kunde ta hissen från garaget och upp till rummet, samt gångavstånd till liftarna och de affärer och restauranger som fanns kring torget.

Efter två heldagar i backen orkade ingen av oss åka mer och så var det dags att åka hem till hundarna. Tidigt på morgonen rullade vi ut från byn och nedför berget och gasade hemåt!

 

Sammanfattningsvis, trots att det var långt att åka och inte helt gratis och inte så mycket snö var det så kul att vi gjorde om det hela över julhelgen. Även då var det snöfritt i byn, men  lite mer snö i backen och några fler liftar och nedfarter öppna och väldigt kul och lyckat. Så pass kul att vi nog kommer att åka dit igen någon gång. Kanske rentav till jul igen, men påsken firar vi alltså hemma i år. Eller firar och firar. Vi gör väl inget särskilt utan har det mest lugnt och skönt. Det är också bra, men kul var det att få se något nytt, och att få åka bräda i Sierra Neväda.

 

Så. Det var en liten tillbakablick till förra påskens äventyr! Avslutar med senaste springbilderna och önskar er en Glad påsk!