Häromdagen hade nog min första pedagogiska diskussion med portugisiska föräldrar. Jag kanske inte sa så mycket vettigt, men det var jag som började den. Vi stod vid skolgrinden. Nu blir det till att plugga i helgen inför proven nästa vecka, började jag lite käckt, och plötsligt var diskussionen igång. En mamma som är portugisiska men bott flera år på Island tyckte att det var jobbigt för barnen med så mycket krav och sa att hennes barn som var vana vid isländsk Montessori hade svårt att anpassa sig och kände sig stressade av proven och kraven på disciplin. Hon tyckte att det var positivt att den nya liberalare regeringen i alla fall tagit bort slutproven i årskurs fyra, proven som avgjorde om man fick gå vidare till nästa stadium, från Escola Primária till Escola Secundária. Jag tror att hon väntade sig medhåll, i alla fall av mig som liksom henne hade ett skandinaviskt perspektiv på den portugisiska skolan, men jag hann knappt säga att ”Det är verkligen stor skillnad mellan här och där..” då en en annan mamma bröt in och tyckte tvärtom. Hon tyckte det var dumt att ta bort proven, med motiveringen att de behöver kunskaperna för att klara Escola Secundária, och att de har nytta av att ha goda studievanor och att de behöver lära sig klara av stress. ”Det är en del av livet”. Islandsmamman kommenterade att det är stor skillnad på sättet att se på barn i olika länder, att här är det vanligt att se barn som små vuxna, som så tidigt som möjligt ska formas och vänjas vid vuxenlivets krav, medan man på till exempel Island låter barn vara barn och sedan blir de vuxna ändå i sinom tid. Hon sökte nog medhåll hos mig igen, men en annan mamma hann före mej och körde ”Stress är en del av livet- argumenten” en vända till och sedan ringde skolklockan och barnen kom ut, med ryggsäckarna fulla av böcker så de kunde repetera inför proven under helgen.
Glad ändå!
Jag kanske inte tillförde så mycket i den pedagogiska diskussionen, men jag tycker den är vansinnigt intressant och funderar ofta över för- och nackdelar med de olika skolkulturerna. Jag fortsätter förundras över att mina barn trivs och lär sig så mycket i den här skolan som enligt svenska mått mätt brister i så mycket. Jag känner mig bekymrad över att de faktiskt verkar lite stressade över proven, fast glad över hur de växer när de klarar dem, men också orolig över tanken på framtida prov som de kanske inte klarar. På Facebook kan jag följa den svenskaa skolan barnen skulle gått i om vi inte flyttat och ser att de i den parallella verklighet som inte blev av i och med att vi utvandrade tydligen stöpt ljus och hållit på med javascript och programmering, vilket de ju definitivt inte gör här.
”Vi firar EU Code Week med att dra igång programmering på fritids. Här skrivs namn binärt för fulla muggar.”
Bilder från Backeboskolans Facebookssida
Tydligen har de tovat också!
De har förstås läxfritt. Om de har prov där vet jag inte, men här har de i alla fall både läxor och prov.
Inför Fridas matteprov. Årskurs tre.
Inför provet i portugisiska. Fridas. Jonnas fröken servar tydligen inte med sådan info alls.
Idag har de matteprov och senare i veckan ska de ha prov i övriga ämnen också, så att fröken kan sätta betyg till jul. Jag trodde det var terminsproven vi pluggade till förrförra veckan, men det var tydligen bara diagnostiska prov. Fichas de avaliação. Formativ bedömning skulle man kallat det i svensk skola. Nu är det på riktigt. Summativ bedömning. Jag hade inte fått någon rapport om hur det gick på de diagnostiska proven mer än muntligt från barnen, men det gick tydligen bra, så vi har inte pluggat så jättemycket i helgen. De verkade till och med ha koll på vad de hade fel på så de visste vad de behövde öva mer på till de riktiga proven så det har vi gjort i helgen.
Men vi har också surfat och skejtat!
Frida behövde tydligen öva mer på klockproblem av typen ”Om tåget går klockan 13.25 och kommer fram klockan 15.05, hur lång är då resan?” (Det beror på hur fort tåget åker, haha ! Nej alltså hur lång tid tar den?) Jonna behövde öva mer på geometriska figurer. Cylindrar (rullande rullar) och paralelepipedos (de som ser ut som tegelstenar). De verkar vara medvetna om vad de ska kunna och vad de behöver öva mer på utan att jag är inblandad på annat sätt än att jag ska förhöra dem, och det helt utan skriftlig information och utvecklingssamtal. Jag är förvånad. Nästan som små vuxna?
Om det gör dem bättre rustade för framtiden är en annan fråga. Behöver man egentligen veta vad exdrúxula är (så heter den grafiska accenten om ordet har betoning på tredje stavelsen bakifrån) och poliedros (geometriska former som kan rulla)? Amplitude? (vet jag inte riktigt vad det är?) Kan man inte bara googla allt och köpa ett jobb? Nåt inom media kanske? Eller så hittar man på dataspel! Först måste man i alla fall kunna exdrúxula och poliedros här i Portugal!
Googlar lite
Jag kan ju inte lära mina barn varken ljusstöpning eller javascript, men jag har lärt dem googla. Frida googlade på ”Diagrama de Carroll” de och fick upp en bild av en sida i sin skolbok och blev väldigt nöjd. Det där visste jag, sa hon. Nu vet även jag det.
Om ni tycker detta inlägg påminner om ett tidigare så har ni rätt. Jag kommer nog att spinna samma tema i fler inlägg också utan att komma med några raka svar.
I morgon är det höstterminens enda lediga dag och vi tänkte förutom att repetera lite till inför barnens prov i portugisiska passa på att åka in till Lissabon och gå på Tjuvarnas Marknad! Nu har vi inte varit där sedan i september! Då får ni titta på bilder från vår by så länge!
Intressant faktiskt…trots att jag inte har nagra barn har jag val lite koll pa skolgangen har i i UAE och i Qatar och det skiljde sig valdigt mycket fran skola till skola.
De flesta utlandska skolor ar mycket tuffare an hur vi hade det i sverige. Sen hur man klarar sig genom skolgangen ar en annan sak. Kanner en tjej som fick en diamantring for att godkanna nagons son. Nagon fick en all-in spa dag. Och en tjej fick en bil (men det fick hon inte ta emot) av nagons foraldrar som tyckte att hon skulle komma till skolan ”in style”.
Ja det är ganska mycket fokus på att det inte ska vara några stress och krav i skolan i Sverige, på gott och ont. Väldigt ont om mutor är det också! 😉 Jag fick ett äppelträd en gång, men då hade jag redan satt betygen. /Åsa
Inga enkla funderingar! Man kan ju vara sådär diplomatisk och säga att lite av varje kanske är bra… Det jag vet är att här ser man kinesiska barn som aldrig har tid att leka, när de inte går i skolan (som för övrigt är rätt lång och tuff) så får de extralektioner borta eller hemma, annars är det ju svårt att bli bäst. Om de mot förmodan inte skulle får lektioner i något skolämne så tränar de på pianot eller får simlektioner för att bli bäst på det istället. Rätt eller fel? Tja, det beror helt på var man kommer från och vilken inställning man har till barndom och lek. Men som sagt, det ena kanske inte behöver utesluta det andra, vad vet jag…
Den gyllene medelvägen brukar ju vara bäst, Marina! Klart de ska leka också och få vara barn! Jag har hört talas om det där med kinesiska föräldrar som driver sina barn hårt! De gör nog det av ren välvilja, men för oss låter det ju helt galet. Kulturella skillnader../Åsa
”De verkar vara medvetna om vad de ska kunna och vad de behöver öva mer på utan att jag är inblandad på annat sätt än att jag ska förhöra dem, och det helt utan skriftlig information och utvecklingssamtal. Jag är förvånad. Nästan som små vuxna?”
Jag undrar om man behöver se det här i sammanhanget av att utbildningsnivån allmänt i Portugal är mycket lägre än i Sverige? Att sannolikt är en stor del, kanske tredjedelen eller fler av föräldrarna är funktionella analfabeter. Att det kanske i många fall inte finns något alternativ till att inlärningen är en fråga mellan eleven och läraren.
Ur ett helt personligt perspektiv tänker jag att krav är bra för den som kan leva upp till dem. Och undrar liksom du hur det är för de eleverna som aldrig får guldstjärnor. Det är på gott och ont.
Jag vet inte, Annannan, om det beror på det. (Är bildningsnivån så låg?!) Kanske delvis, kanske för att man har en annan syn på det där men barn och krav, och för att läraren fortfarande har en hög status här. I Sverige lägger lärare mycket tid på kommunikation med hemmet, ibland konstruktivt ibland inte. I Sverige är det mycket fokus på elevens rättigheter och skolans skyldigheter gentemot eleven, vilket är bra och viktigt, men man missar vad gäller elevens ansvar för sin egen inlärning. Det finns en tendens att lägga för mycket ansvar på läraren och för lite på eleven. (De kanske inte alls lär sig det ”i sinom tid”?) Här är det kanske tvärtom. Visst är det på gott och ont. Jag tror det är jättetufft för många elever här som inte för den hjälp de behöver. PS. Jag kanske inte är det nu, men när vi kom hit var jag ju nästan analfabet i portugisiska..och fler och fler och föräldrar i Sverige har utländsk bakgrund och svårt att hjälpa sina barn med skolarbetet. I debatten om läxornas vara eller inte vara brukar det vara ett argument att det är orättvist mot dem som inte kan få hjälp hemma av en eller annan anledning. Här verkar inte den debatten finnas, fast den väl borde finnas med tanke på bildningsnivån i många familjer. Jag vet att erbjuds läxhjälp i Escola Secundária, men den kostar pengar vilken ju säkert drabbar dem som behöver den mest…./Åsa
Förresten ska det nog vara exdrúxula på exdruxula. Jag ändrar det. /Åsa
Jag tycker dina tankar är jätteintressanta att läsa…
Jag är nog väldigt svensk just här, och jag har även satt mitt barn i kö till montessoriskola så…
Ja, intressant att läsa! Alltså det här med alla prov, och sen som förälder öva med barnet på ett språk man inte kan… så svårt!
Jag tror jag nu börjar inse hur kul det kan vara när barnen lär sig något svårt, klarar utmaningen och hur stolt man känner sig som förälder. Jag har haft lite svårt för det… Jag tycker tryggheten är så viktig. Tänker t.ex. på att flytta med barn till ett annat land, där de börjar på förskola/skola och inte kan språket etc.
Jag menade inte att klanka ned på Montessori, BackstageiMammalivet, eller ens svensk skola i allmänhet, vilket knappt går för alla skolor är ju olika. En del funkar, andra inte, en del funkar för någon men inte för en annan. Det var en stor oro hur det skulle funka med skolan här, men det har ju peppar peppar gått bra hittills. De är så glada och stolta och lär sig så mycket, och jag lär mig massor när vi hjälps åt med läxorna och pluggar inför proven. Tryggheten är absolut viktig. Det här är en liten skola där alla känner alla så de kände sig rätt snabbt trygga och blev väl omhändertagna från allra första början av kamraterna och personalen, även om jag ju tyckte lärarna var lite hårda. Vi får se hur det går i fortsättningen, när de ska börja på en större skola och allt blir svårare och svårare…Allt är ju individuellt, det här passar nog inte alla barn. Fast här tänker man inte så, utan alla får anpassa sig till det som gäller och samma gäller för alla. I Sverige är det ju individanpassat som gäller. Det låter ju mänskligare i teorin, men kan lätt bära iväg till att var och en gör bara det den har lust med, typ. Jag är ju lite skadad av att ha varit högstadielärare i Sverige….Däremot tror jag det hade varit svårt (här) om någon av barnen hade behövt extra hjälp, hade svårigheter. En del barn får ju kämpa sig blå, och klarar ändå inte kraven, för de får inte den hjälp de behöver. I Sverige har ju eleven rätt till den stöd och hjälp hen behöver för att klara skolan. (Ändå klarar inte alla kunksapsmålen, men ändå… )/Åsa