Pompa och ståt

Finns det egentligen någon därute som gillar pompa och ståt? Parader, orkestrar, att gå i takt och sådant? Nej, jag tänkte väl det. Jag trodde också att jag hyste en alldeles normal och sund allergi och skepticism mot sådant, och klarade bara av det i mindre doser, men man kan tydligen ändra sig. Nu är marchasparaden tydligen min nya favorittradition!

 

 

Flera timmar stod jag och klappade händerna i takt till årets parad och såg säkert larvigt förtjust ut. Halvsprang genom Cascais för att inte missa en sekund av allt det festliga gjorde jag.

Alldeles utan att tröttna stod jag och såg hela 14 grupper i rad framföra i stort sett samma danser och sjunga i stort sett samma sånger, fast med olika ord och klädda i olika färger och med viss variation i dansstegen. Det tog hela eftermiddagen och hela kvällen också!

Sjöng med gjorde jag också och blev alldeles glad och rörd, och jag gjorde det inte bara en gång, utan flera. Inte bara på paraden i Cascais, utan även i Alcabideche sprang jag bredvid och fotade och filmade, och sedan stod jag där och knixade med knäna i takt till alla gruppers danser.

 

Jag åkte till och med till Carcavelos och stod där i flera timmar i iskall vind och klappade takten och sjöng med, och självklart ville jag se allt en gång till i vår alldeles egen by! Hade inte velat missa det för allt i världen. Marchas, min nya favorittradition!

Marchas populares heter det. Inte för att de är så populära, utan för att pompan och ståten är i samband med att man firar Santos populares – de populära / folkliga helgonen. I Lissabon och här där vi bor är det Santo António man firar, och det är i samband med hans dag man marscherar. Jag har glömt vem han var, men det känns inte så viktigt. Det viktiga är att man firar, och det gör man ordentligt.

Det räcker alltså inte med en dags pompa och ståt med bara en orkester och lite dans, utan 14 olika byar eller stadsdelar bara i vår kommun ska sy upp dräkter, skriva sångtexter och öva in danser, och sedan framförs det hela inte bara en gång, utan fyra. Mycket pompa och ståt blir det alltså, flera helger i rad under juni månad.

Sambandet mellan själva helgonet och de här danserna är alltså lite oklart, men man kan tänka sig att det förr var en efterlängtad helgdag då man passade på att fira med att sammanstråla med folk från olika byar och dansa och sjunga tillsammans, som en sorts spelmansstämma eller folkfest bara för att, när man ändå var ledig, och sedan blev det som det blev.

Även om både jag och de portugisiska personer jag frågat är lite osäkra på ursprunget till traditionen är det roligt att den lever och frodas. Att inte allt gammalt bara dör ut och glöms bort och slätas ut till en enda stor jämn smet av vad som nu är modernt för tillfället. Lade ni märke till att jag kan låta gammal och gnällig fast jag skriver om festligheter? Det är det inte alla som kan, men det kan tydligen jag.

Festligheter var det alltså, traditionella sådana. Här i vår lilla by bidrar man förstås med två paradgrupper, och i år var det historiskt. För oss i alla fall, för i år hade vi för första gången en dotter i varje parad. Det kan vara första gången i världshistorien det händer, till och med.

Minns att jag när jag nämnde marchas en av de första gångerna på bloggen skrev:

Målet är förstås att gå med i själva paraden. Om inte vi så kanske tjejerna eller Rui, vårt portugisiska barnbarn. 

Att jag och Sverker ska gå med är förstås helt uteslutet, men vi behövde inte vänta ännu en generation. Check på bägge tjejerna i paraden!

Frida har varit med en gång förut, men aldrig trodde vi Jonna skulle vilja vara med på något sådant. Varför skulle jag vilja gå till den där hemska musiken genom hela Cascais i obekväma skor och konstiga kläder? Så sade hon sist vi frågade om inte hon skulle vara med, men man kan förstås ändra sig.

Faktum är att det är riktigt poppis bland ungdomarna i byn att just vilja gå till den där omoderna musiken genom hela Cascais i obekväma skor och väldigt töntiga kläder. Dessutom går man som sagt också genom två andra stadsdelar samt vår egen by, innan man får stoppa undan dräkten och skorna för detta år.

Temat för årets parad (ifall ni inte gissat det redan) var …… (trumvirvel) .. Friheten! – för att det just i år är frihetsrevolutionens 50-årsjubileum, förstås. Fridas grupp hade i sin tolkning av temat fokuserat på pressfriheten, och marscherade som små nyhetsfröknar (eller något) och tidningspojkar.

 

Jonnas grupp var frihetens fågel, som tydligen var blå, och marscherade med fågelburar (som förstås inte var stängda) och en sång om havet och himlen och friheten i vår by och den blå fågeln.

Någon i byn hade skrivit sångtexterna, några tanter hade sytt dräkterna och så övades det in och ut och paradera! Förutom sina egna sånger (med olika texter till samma melodi) dansade och sjöng alla grupper också en gemensam sång. I årets gemensamma sång sjöng man om hur Cascais välkomnade människor som kom hit för en dag, för en vecka eller för hela livet. Det sjöng jag glatt med i flera gånger alla fyra kvällarna.

En underlig musik är det. Pompa och ståt, och lite folklig och melankolisk.

Här kommer Jonnas grupp och en bit av deras framförande:

Här kommer Fridas grupp och en bit av deras framförande:

Om ni har orkat läsa ända hit och oavsett om ni orkade lyssna och titta på hela danserna får ni läsa om årets möte också. Mötet med Fridas pojkväns familj! De som minns kommer kanske ihåg ett liknande möte förra gången hon gick i marchas, men det var då det. Nu är det en ny pojke med i bilden sedan länge, och honom hade Frida mer eller mindre tvingat att gå med i paraden i år. Lite nervös och generad var han i sin gula utstyrsel, inte alls så van att dansa som tjejerna från vår by (och en del killar), men det gick fint, och se där bland publiken var ju hans föräldrar, och hela stora släkten nästan, och kramade om Frida och grabben.

Klart vi måste gå fram och hälsa, när hon också pekade på oss där vi stod och försökte se trevliga ut. ”De där två därborta, som ser ut som två bortkomna troll, det är mina föräldrar!” kanske hon sa. Mycket kindpussande och artigheter och skratt – särskilt när vi fick höra att de aldrig hade sett marchas förut. Det hade liksom aldrig blivit av, men nu, tack vare Frida från Sverige fick de alltså uppleva denna väldigt portugisiska tradition. Det skrattade vi åt tillsammans.

Det andra barnet dansade med grannpojken, han som nästan bodde hos oss under pandemin. Honom och hans familj känner vi ju, men för honom var det också första marchas, och tror ni inte att det minsann var första gången hans familj gick och såg på marchas också, tack vare den invandrade Jonna, som övertalat deras grabb att dansa med. Stiliga var de och stolta var vi, flera gånger i rad.

Sommarens höjdpunkt var helt otippat denna pompa och ståt. Aldrig trodde väl jag att jag skulle få vara med om något så fint!

Tänk också att det tog ända till hösten innan jag kom mig för att skriva det här inlägget! Tiden går fortare och fortare i Bortugal, och nu har de redan börjat skissa på dräkterna till karnevalen i vår by! Men först är det spektakelsäsong! Hela oktober och november är det föreställningar på sociedaderna, med Harry Potter som tema på den ena, och Skönheten och odjuret på den andra. Multiplicerat med fyra och med speciellt uppsydda dräkter för tillfället.

 

Symaskinerna går varma hos tanterna i byn året runt! Spektakel, karneval och marchas, alltid är det något på gång. Jag längtar redan till nästa gång det blir marchas, med pompa och ståt och blir besviken om inte båda tjejerna marscherar nästa år också!