Här sitter jag och tänker på Porto. Det gör jag för att det dök upp något intressant i mitt flöde som gjorde mig nyfiken. Kanske man skulle försöka ta sig till Porto en sväng igen snart? Nu är det nästan två år sedan sist.
Vackra Porto!
Det som väckte tankarna på Porto denna gång var ett foto som dök upp på instagram. Det skulle tydligen vara en del av ett fotografiprojekt som samtidigt är ett socialt projekt. Man får ha överseende med att fotografen också är hiphopartist. Rui Pina heter han. Hiphop har jag väldigt svårt för, och om du frågar mig är portugisiska ett språk som absolut inte gör sig bra i denna musikstil, eller vad tycker ni?
hur som helst så ska det inte handla om Ruis musik och inte ens om Rui utan om hans fotoprojekt, som går ut på att Rui fotar folk på gatan i Porto. Ansikten som har en historia att berätta. Jag fastnade för denna bild och historia:
Hon heter Maria de Conçeição Teixeira och om henne får vi veta att:
Hon kommer från Braga, och att hon kom till Porto vid fem års ålder. Hon bor i stadsdelen Santo Ildefonso. Hon har aldrig gått i skolan utan har lärt sig allt av livet. Hon blev mamma vid 15. Hennes man begick självmord och några år efter hängde sig sonen och det var Maria som hittade honom. Hon berättar att hon går 108 trappsteg varje dag från och till sin vindsvåning. “Jag bor ensam med Gud och med duvorna” säger hon. Dessa matar hon varje dag, på taket till sitt lilla palats. “Jag bor i himlen!” säger hon.
Om man köper ett vykort med bilden av Maria går pengarna till henne står det i länken. Så fungerar det med de andra bilderna också står det, men jag kan tyvärr inte hitta fler vykort med ansikten som berättar sina historier. Bara bilder utan historier på instagram, och det är synd, för idén är bra. Jag vet inte om Ruis projekt rann ut i sanden på något vis, men sedan jag såg den där bilden och läste om duvorna har jag svårt att släppa detta. Länk till projektet
Jag tänker mig en fotobok egentligen, med gamla fårade gubbar och gummor i Portugals gränder i städer och byar. Jag tänker att de har mycket att berätta och att det skulle vara intressant att höra deras berättelser också, innan de faller i glömska. Jag skulle kunna göra det, om jag inte hade annat för mig just nu.
Ruis projekt hette i alla fall Tripeiros. Lite nöjd med mig själv är jag att jag kan koppla detta till inälvsmat. Jag vet att tripas är en känd rätt från Porto och att den är gjort på inälvor. Komage, tror jag, men jag ska inte googla på detaljerna för det är snart dags för middag här och jag vill inte förstöra aptiten. Tripas är inget jag skulle drömma om att smaka, men det finns en intressant historia bakom rätten, och bakom det att man kallar folk från Porto för tripeiros.
Tack men nej tack!
Historien lyder som så att år 1415 var det full fart på byggandet av båtar och fartyg i Porto. Dessa skulle sedan behövas för erövringen av Ceuta (i Nordafrika) men det visste inte båtbyggarna, utan byggde helt enkelt på så gott de kunde ändå.
En dag dök Infante D. Henrique (självaste kungen!) upp för att se hur det gick med båtbyggandet. Han blev ganska nöjd med vad han såg, men trodde nog att de kunde bättre. För att få lite fart på det hela anförtrodde han den ansvarige för båtbyggeriet vad båtarna skulle vara till, och underströk verkligen att det var viktigt att de gjorde sitt allra bästa, så erövringsexpeditionen skulle bli framgångsrik.
Chefen för båtbyggarna lovade kungen att de skulle göra allt de kunde. De skulle faktiskt ta och göra exakt samma sak denna gång som de hade gjort circa trettio år tidigare, under slaget mot Castela. Detta slag hade varit avgörande för att Dom Henrique skulle komma till tronen. Då hade folket i Porto gett allt kött i staden till Dom Henriques armé och själva nöjt sig med att äta bara inälvorna, bara för att han skulle vinna slaget, och de skulle de minsann göra nu med! Kungen blev rörd av portobornas lojalitet, och därför kallas de nu tripeiros. Tack för det, liksom!
Tripeiros brukar man alltså säga om portobor, ungefär som man kallar lissabonborna för alfacinhas. Varför man säger så om Lissabonbor vet jag inte riktigt, men jag har för mig att det är något med att de är lite känsliga och sköra, som salladsblad. (sallad = alfece) Jag kan dock ha fel. Portoborna däremot, de är tuffa. De tål det mesta. Det blir i alla fall min slutsats av de ganska störande trådar som blev detta inlägg.
Störande för att det bara verkar ha blivit ett ansikte av Rui Pinas projekt. Vad gör han istället? Spelar hiphop? Det känns onödigt! Irriterande är också historien om folket som gör uppoffringar för att kungen ska ut och erövra kolonier. Hade någon frågat båtbyggarna och resten av det hårt arbetande folket om de ville ge bort sitt kött? Intressant men störande också att tänka på all den rikedom som fraktades hem från kolonierna, och all den fattigdom som fanns bland folket och som finns ännu. Till exempel har inte Maria De Conceiçáo Teixeira haft det så lätt.
Allt detta påminner mig om en annan historia om en kung och hans palats och om folket som byggde det. Mer om Porto snart igen tror jag. Det känns så.
Känns lite som götet och sthlm. I hufvudstaden är de lite finare (salladsblad) medan i göteborg är de lite rejälare (komage). Jag har säkert jättefel. Det är bara en fördom, haha
Fotoprojektet lät väldigt intressant! Det är fint att lyfta fram städernas orginal
Ja, göteborgare är typiska komagar, som portoborna och stockholmarna är absolut salladsblad, som lissabonborna! Haha!
Blir lite historierevision om det var Henrik sjöfararen som blev kung i samband med slaget vid Aljubarrota. Henrik föddes först 1394. Däremot var det hans far Joao I som blev kung då. Hans maka var portugals viktigaste historiska kvinna Filippa Lancaster som 1412, svårt sjuk i cancer, fick se sina tre söner (bla Henrik 18 år) då segla ut från Praca do comercio till Ceuta i Afrika.
Vilken koll du har! Då var det pappan portoborna stöttat första vändan och nu stöttade de sonen? På sätt och vis hade de (portoborna) ju bidragit till att Henrik blev kung ändå, fast mer indirekt om det var pappans soldater som fick kótt av dem. Tjejerna protesterade också faktiskt när jag drog den här historien för dem men jag trodde ju att jag hade fattat rätt. Då hade de koll i alla fall! Och du, men inte jag. Tur man har bdade läsare!
Fascinerande foto och tufft människoöde.
Det låter som en spinoff på Humans of New York-projektet som funnits i många år (finns på bl.a. Facebook och Instagram) som gör just detta – fotar människor och berättar deras historier.
Ja,den följer jag och imponeras av hur bra alla är på att berätta! Ibland orkar jag inte läsa allt men varje gång jag gör det är det värt det!
Ha, ha, hårdkokt tant 😀 😉.
Har insett att fotografering inte är min grej trots hyfsad systemkamera, brukar sluta med att jag svär över att kameran inte gör som jag vill. Gillar verkligen alla vackra foton som du delar med dig av i bloggen.
Ja, visst ser hon tuff ut?! Jag är inte riktigt vän med min nuvarande kamera heller faktiskt. Hade en tidigare som var bäst, men den snodde någon i Caparica och sedan dess är jag inte helt nöjd med bilderna, men jag kämpar på. Det finns ju gott om fina motiv i alla fall.
Om du någongång känner för att ta tag i det projektet och vill ha någon som fotar medan du får historierna så anmäler jag mig genast! Drömprojekt!! Men hade själv aldrig vågat närma mig och här kan jag ju inte ens eftersom språket inte är min bästa vän😃😅
Ja, absolut! Vi kör en liten turné någon gång! Det kanske kunde bli något bra!