Portugiser blir bortugiser

Min lilla ordvits Bortugal får i detta inlägg en annan innebörd än den ursprungliga, den som handlar om att vår längtan bort förde oss hit till Portugal där vi hittade hem. Nu ska det nämligen handla om portugiser som utvandrat eller utvandrar från detta fantastiska land som vi invandrat till, och de är många. Inget land i Europa har så stor del av sin befolkning utomlands som Portugal. Så mycket som var femte portugis bor utomlands! Här kan man se hur många som bor var.

Både Sverker och jag tillhör ju själva den del av mänskligheten som gav oss iväg utomlands och jobbade/studerade så fort vi fick möjlighet, så den delen kan jag lätt förstå. Det är sådant många gör. För att man har möjlighet, för att skaffa erfarenhet, för att uppleva andra kulturer, för att förverkliga sig själv, uppleva något nytt och ha lite ”egentid”, en paus från hemlandet. Jag vet också att många som inte gjort det drömmer om att göra det. Flytta utomlands.

Vad som skulle kunna vara svårare att förstå är varför man frivilligt skulle vilja flytta från Portugal, i alla fall för en Portugalfrälst som jag. Dessa portugiser i förskingringen, eller bortugiser som vi kan kalla dem i detta inlägg, drevs de verkligen utomlands av samma längtan bort som vi förde oss hit? Längtade de också bort, har de också hittat hem någon annanstans eller är det så att bortugiserna hellre hade bott kvar i Portugal, och att de är fulla av saudades (portugisisk längtan) tillbaka till sin terra, sitt fosterland och hembygd? Jag tror ju det.

Jag tror att det ofta om än inte alltid är något annat som driver på portugisernas utvandring än längtan bort. På det glada nittiotalet när jag bodde i London och jobbade på ålderdomshem och snabbmatsrestauranger hade jag (bland annat) portugisiska kollegor. Medan jag flummade runt och inte hade bestämt vad jag skulle bli när jag blev stor och slösade bort hela lönen på Portobello Road och party och vägrade bli vuxen försörjde portugisiska kollegor hela sin familj på samma lön eller jobbade för att bekosta studier.

Fortfarande på det glada nittiotalet när jag jobbade säsong i Schweiz och fortfarande bara samlade på upplevelser, reste upp lönen i mellansäsongerna och ännu inte bestämt vad jag skulle bli när jag blev stor hade jag portugisiska kollegor, hela portugisiska familjer på min arbetsplats. Inte för skidåkningen eller äventyret eller för att lära sig språket (schwüzerdütsch!) utan för att de tjänade pengar där som de inte kunnat drömma om att tjäna i Portugal. Särskilt eftersom det inte fanns jobb för dem alls där de kom ifrån. Men längtade hem gjorde de, till skillnad från mig, som möjligen längtade vidare efter ett tag.

Bilder från filmen A Gaiola Dourada, som handlar om en portugisisk familj i Paris med saudades till Portugal får illustrera detta inlägg. Titeln betyder ”Den Gyllene Buren”, och som titeln antyder…

Jag tror det rätt ofta handlar om nödvändighet och pengar, även om det förstås också finns portugiser som emigrerar av andra skäl. Portugiser har ju alltid varit ett folk som gett sig ut i världen, även när Portugal var ett rikt land. Visst kan väl portugiser också längta bort och visst kan de lockas av andra hörn av världen, men jag tror att det ofta inte handlar om äventyrlighet och längtan bort utan helt enkelt om att få jobb och kunna försörja sig. Om att det inte finns möjligheter och framtid på hemmaplan. Om att helt enkelt inte ha råd att bo kvar i Portugal, eller att flytta hem till Portugal.

Portugal mon amour är titeln på franska..

Min teori om bortugiser grundar sig inte bara på bekantskaper från mitt glada 90-tal eller på den romantiska bild av Portugal som jag erkänner att jag har. Det finns faktiskt belägg för den i media. Det står i och för sig inget om hemlängtan i artiklarna, men man kan väl läsa mellan raderna lite.

Googlar man ”Portugiser utomlands” hittar man den här artikeln som vittnar om 30% ungdomsarbetslöshet, och den här om att till och med presidenten uppmanar de unga att lämna landet. Denna, på portugisiska vittnar också om den nya emigrationsvågen i den ekonomiska krisens kölvatten. En våg som pumpat på länge men nu växt till allt större proportioner.

När man inser att en tandläkare i England tjänar åtta gånger så mycket och en sjuksköterska sex gånger så mycket som i Portugal är det inte svårt att förstå emigrationsvågen. Många dras också till länder som USA och Schweiz  eller varför inte till de forna kolonierna i Afrika, men även Sverige är attraktivt som arbetsmarknad för till exempel portugisiska läkare och tandläkare. En del portugiser har redan hittat dit. I vissa svenska landsting lär uppåt var fjärde läkare vara portugis, och det råder fortfarande brist inom flera kvalificerade yrkesgrupper på många håll i Sverige. Kanske blir det fler bortugiser som söker sig till Sverige nu, med Brexit-effekten?

Det är liksom där jag kommer in i bilden, för om portugiser vill jobba i Sverige är det ju bra om de kan svenska, och det kan jag. Jag kan svenska och jag kan lära ut det, och tycker dessutom det är roligt!

Så kan det gå i upp- och nedvända världen, att Bortugal-Åsa som längtade bort och hittade hem i Portugal nu lär ut svenska till portugiser som kanske kommer att hamna i Sverige. Svenska för utvandrare alltså, mitt nya jobb.

Här kommer jag in i bilden !

Mer om hur det gick till när jag blev med jobb i nästa inlägg, för det är en alldeles egen historia.