Portugisisk pop och rock

Någonstans läste jag att musiksmaken är det sista som ändrar sig när man har emigrerat och övergett sin kultur för en annan. Jag har funderat en del över det och kommit fram till att det inte kan stämma, inte för mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg var jag läst det så jag vet inte vem jag argumenterar emot men jag vevar lite i luften i alla fall.

Visst bär jag med mig ett visst kulturellt arv, men inte sjutton har jag någon typisk svensk musik i blodet och inte bär jag med mig någon konstant musiksmak genom livet? Jag har ändrat musiksmak flera gånger under mitt liv, och man kan nästan till och med se ett visst samband mellan mitt migrationsmönster och min musiksmak, tycker jag.

Jag har med lätthet övergett både ABBA och Bob Marley som var mina första och största musikaliska favoriter under min uppväxt i hemlandet Sverige för mer lokala stjärnor på platser där jag bott, som Rainhard Fendrich i Österrike och Vasco Rossi  när jag jobbade i Schweiz (men med italienska gästarbetare som kollegor)  men nu vill jag inte veta av någon av dem längre. De tillhör det förflutna. Även ABBA.

Jag är inte sådan att jag klamrar mig fast vid den sorts musik jag en gång gillat. Ofta tycker jag att musik jag lyssnade på förr påminner för mycket om just förr, och om det är något jag inte är så är det nostalgisk. Det är inget fel på det förflutna, men jag vill hellre vara här och nu.

Lika lätt som jag släpper favoritmusik lika svårt har jag att ta till mig ny musik och göra den till ”min” så ibland är jag utan favoritmusik i långa perioder. All musik är antingen för gammal eller för ny och antingen störande eller likgiltig tills jag plötsligt hör något som jag gillar eller upptäcker att jag gillar något jag hört ett par gånger.  När det händer, när någon musik liksom slår an så blir jag väldigt glad och förtjust. Nu har det hänt för andra och tredje gången sedan jag flyttade till Portugal.

Jag har ju redan bekänt mig som ett fan till Ana Moura, och nu har börjat gilla viss portugisisk pop, eller kanske snarare rock. Det är inget jag förväntar mig att ni också ska göra, men jag tänker ändå dela med mig av det jag tycker är bra. Portugisisk musik får generellt väldigt lite spridning utanför Portugal så det skadar inte att lägga ut ett par låtar kan jag tycka. Stäng inte av direkt om ni inte gillar början! Ni kanske gillar refrängen i alla fall?

Den här dyker upp då och då på min ( eller kanske mest Sverkers)  favoritradiokanal 105,4 O Rock da Linha. Det tog ett par lyssningar, men sedan var jag övertygad och när den spelades som cover på augustifesten i byn sjöng jag med och hoppade runt lite av igenkännandets glädje. En känsla av tillhörighet ger det helt klart att känna igen och kunna sjunga med i samma musik som de som är födda och uppvuxna med den.

Refrängen går:

Cai neve em Nova Iorque

Há sol no meu país

Faz-me falta Lisboa

P’ra me sentir feliz

Vilket betyder ”Det snöar i New York, det är soligt i mitt land. Jag saknar/behöver Lissabon, för att vara lycklig” Säkert något som många portugiser i förskingringen i kallare länder sjungit på under kalla vintrar utomlands och längtat hem till landet utan vinter och kanske då även i originalversionen med José Cid, som är mycket smörigare. Den här gruppen heter Fitacola vilket betyder tejp. Jag gillar tonartsbytet en bit in i låten, den lilla pausen innan refrängen och hur de uttalar Nova Yorque. Den gör mig glad.

Med nästa låt tog det lite längre tid innan jag fattade att jag gillade den och länge var jag övertygad om att det var en cover på någon amerikansk låt, men tydligen är det en Radio Macau-låt  i original. O anzol betyder metkroken.

 

Så här sjunger de:

Ai eu já pensei mandar pintar o céu

Em tons de azul, pra ser original

Só depois notei que azul já ele é

Houve alguém que teve ideia igual

Jag tänkte låta måla himlen blå

för att vara originell

Sedan märkte jag att den redan är blå

Någon hade redan haft samma idé ..

Och i refrängen:

Eu não sei se hei-de fugir

Ou morder o anzol

Já não há nada de novo aqui

Debaixo do sol

Jag vet inte om jag borde fly eller svälja betet

Det finns inget nytt här längre

Under solen

(…och jag älskar när de sjunger just Debaixo do sol – Under solen. Jag tycker det låter lite drömskt och glittrande)

Samma grupp har en låt som heter Elevador da Glória också som spelas ibland på radion. När jag hör den måste jag försöka låta bli att tänka på min första kyss som jag fick mot min vilja på en tvärgata till gatan där Glória-bergbanan går. Låten är ändå ganska bra. I alla fall refrängen! Kanske bara refrängen förresten.

De sjunger ingenting om kyssen, men:

Daquilo que está por baixo

Até ao que fica no alto

Vão dois carris de metal

Na calçada de basálto

(Från det därnere

Till det däruppe

Går två rälsar av metall

I asfalten)

Desde este lugar sem história

Até um lugar na história

Vão apenas dois minutos

No elevador da Glória

(Från denna plats utan historia

Till en plats i historien

Är det bara två minuter

I Elevador da Glória 

Hm. Det kan också vara så om jag ska rannsaka min hypotes att min musiksmak inte ändrat sig så fasligt mycket, att jag egentligen bara håller mig till lokala varianter av samma genre och variationer på ungefär samma musikaliska attityd, någon sorts ganska internationell rock-pop. Jag skulle kunna dra fram tyngre exempel av österrikisk tältfestmusik (nej den länkar jag inte till!) till Amália Rodrigues från min musikaliska resa som argument för att stödja min teori om att musiksmaken inte alls är så djupt rotad utan kan ändras längs vägen, men nu får det räcka. Det får inte spåra ur helt.

På tal om att spåra ur helt – Portugals bidrag till melodifestivalen har jag förresten inte hört men det kanske ni har? Det är ju inte lika stor hype kring eurovisionsfestivalen här som i Sverige. Jag har inte hört Sveriges bidrag heller, men jag håller förstås på Portugal. Det är på tiden att portugisisk musik får lite mer uppmärksamhet!

Vad tror ni om Portugals chanser, och om musiksmakens natur? Brukar ni ändra musiksmak ”längs vägen” ? Jag är mer inne på att smaklökarna och magen är de konservativaste kroppsdelarna, men att öronen är ganska flexibla.

(Och vad tyckte ni om musiken?)