Portugisiska – hur svårt kan det vara?

Det kan vara ganska svårt faktiskt, men jag kämpar på och tycker att det är vansinnigt roligt! Hur långt har jag då kommit med min portugisiska efter snart två och ett halvt år i landet, med spanskakunskaper i bagaget och nu cirka ett år och tio månader på språkkurs två gånger i veckan?

 

Det får jag veta snart! Mina kunskaper kommer att bli grundligt testade i morgon vid Faculdade de Letras på Universidade de Lisboa mellan klockan nio och fem. Jag kommer att få se vad jag står pall för och vad min portugisiska är värd efter den här tiden.

 

Provet heter DAPLE och klarar jag det får jag ett Diploma Avançada de Português Lingua Estrangeira, alltså ett intyg på att jag behärskar avancerad portugisiska som främmande språk, vilket motsvara nivån C1 i den gemensamma referensram som Europeiska Rådet utformat (och som jag för övrigt tycker borde användas i bedömningen av moderna språk i skolan, den svenska till exempel. Jag gillar gemensamma referensramar.)

Nivån C1 formuleras som följer:

Hörförståelse: Jag kan förstå mer utvecklat språk även när det inte är klart strukturerat och sammanhanget enbart antyds utan att klart uttryckas. Jag kan förstå TV-program och filmer utan alltför stor ansträngning

Nja. Det beror helt på dagsformen. Att begripa vad folk säger var det allra svåraste från början. Till och med spanjorer har svårt att förstå talad portugisiska och då har det ändå ett till 80- 90% gemensamt ordförråd. (Lite som det är med svenska och danska) Det sväljs många vokaler i portugisiskan vilket inte precis underlättar. Ofta upplever jag att jag förstår med en viss fördröjning (medans jag inom mig fyller i vokalerna?), vilket inte är så bra med tanke på att jag ska hinna svara på frågor medans jag lyssnar på själva provet. Ibland blir jag också trött och stänger av och fattar nada. Det är lite som att jag måste ställa in en annan radiofrekvens som har lite svajig mottagning, men allt oftare upptäcker jag att jag hänger med rätt bra i vad som sägs så jag har gjort stora framsteg där. Hoppas på bra mottagning, minimal fördröjning och pigg skalle i morgon.

 

 

Läsförståelse: Jag kan förstå långa och komplicerade faktatexter liksom litterära texter och jag uppfattar skillnader i stil. Jag kan förstå fackartiklar och längre instruktioner även inom områden som ligger utanför mina intressen och erfarenheter.

Detta trodde jag var min bästa gren tills Fátima slängde åt mig texter från tidigare DAPLE-test, som den om Gaiahypotesen till exempel. Texter jag knappt begriper på svenska. Lägger man till det att de ofta klurar till det i med svarsalternativen så man ska trilla dit så kan det gå lite hur som helst. I värsta fall får man väl chansa helt enkelt!

 

Muntlig interaktion: (samtal) Jag kan uttrycka mig flytande och spontant utan att alltför tydligt söka efter rätt uttryck. Jag kan använda språket flexibelt och effektivt för sociala, intresse- och yrkesanknutna ändamål. Jag kan formulera idéer och åsikter med viss precision samt med viss skicklighet anpassa mig efter den person jag talar med.

Ja, det händer kanske ibland men även där handlar det om dagsform, men också om vem jag pratar med. Vissa pratar jag rätt bra med och andra ( som barnens lärare) står jag alltid och stammar inför. Oavsett vem jag pratar med trasslar jag till det ibland och kör fast för att det fattas ord. Jag brukar kunna trassla mig ur det, men samtalen blir ju lite  trögflytande ibland.

Muntlig produktion: Jag kan klart och detaljerat beskriva komplicerade ämnesområden med sidoteman och anknytningar. Jag kan utveckla speciella aspekter samt runda av framställningen med en konsekvent slutsats.

Eh. Nej det kan jag väl inte ens på svenska. Jag svamlar mest.

 

Skriftlig produktion: Jag kan skriva enkel, sammanhängande text om ämnen som är välkända för mig eller av personligt intresse. Jag kan skriva personliga brev som beskriver upplevelser och intryck.

Ja det kan jag, men inte felfritt, och kanske inte under tidspress. Hittills har jag tränat på att skriva texter om ett trettiotal teman som till exempel en bok jag minns, en film jag minns, en person jag minns, en plats jag minns, mänskliga rättigheter (vilka och för vem) , TV-reklam bu eller bä, vilken roll språk spelar i mitt liv, min drömsemester, vad som eventuellt skulle kunna rättfärdiga krig, vikten av balans mellan fritid och arbete, varför man samlar på sig en massa onödigt och allt möjligt annat plus brev i olika möjliga och omöjliga ärenden: till kommunen för att klaga på att de fäller träd på min gata, till en resebyrå för att klaga på standarden på ett hotell och lite annat sådant. Har jag otur kommer det ett tema som jag är helt oförberedd på och så kanske det står still helt i huvudet så jag inte klarar att få till en enda text inom utsatt tid, som är 75 (!)  minuter och på det ska jag skriva TVÅ texter, ett brev på ca 200-230 ord och en text på 200-230 ord. Helt sjukt svårt även på sitt eget språk egentligen, men har jag tur får jag ihop något någorlunda begripligt.

 

 

Man kan ju i alla fall hoppas att de inte har något helt nytt och hopplöst tema och att jag  inte är helt utbränd efter en timmes hörförståelse, en timmes läsförståelse, en timmes prov i grammatiska strukturer och idiomatiska uttryck och vokabulär (lucktexter bland annat). Där tror jag vokabuläret blir svårast. Man kan ju omöjligt kunna alla ord!

Grammatiken tycker jag ju är jätterolig, och det är tur det för det finns en del att bita i. Här måste jag lägga band på mig själv så jag inte går igång med en massa exempel som det där med pronomenets placering, men då skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag sparar det till en annan gång. (Något att se fram emot! För mig alltså!) Min passion för grammatik hindrar tyvärr inte att jag gör fel ibland. Ganska ofta.

 

 

När jag (eventuellt – futurum i  konjunktiv! tiver conseguid0) har klarat allt detta är det 30 minuters muntligt prov som jag inte ens orkar tänka på för vid det laget är jag väl helt slut. Tydligen gör man det muntliga provet parvis med någon slumpmässigt utvald person som förhoppningsvis inte har så dåligt uttal så man inte begriper vad de säger och inte är alltför duktig så att ens egna färdigheter bleknar i jämförelsen.

Jag blev förstås inte lugnare av att skriva om det här. Det låter ju sjukt svårt! Det känns lite som ett maraton eller ett Iron(WO)man-lopp i portugisiska! Klarar jag det? Vi får väl se! (Fast jag kommer inte att få veta förrän om två tre månader hur det gick)

Håll alla tummar!

Plats nedan för glada tillrop som jag kan sätta mig och läsa med ett glas vin efter språkmaran i morgon kväll förhoppningsvis med en känsla av att det gått vägen!