Promenad i sagostad (Lucka 23 och en halv)

Jag vet inte om det är någon som öppnar luckor i bloggjulkalendrar såhär mitt i julstöket eller på självaste julafton, men man vet aldrig! Annars kan man ju titta in här i lucka 23 och en halv någon annandag! (;
Hoppas ni har eller har haft en fin jul! Här jular vi som sagt inte till det så mycket. I dag blev det en promenad i Sintra dan före dan istället för julstök!  Jag har ju ett lite kluvet förhållande julen som ni kanske förstått, och till min födelsedag förstås, och det har jag faktiskt också till Sintra, men ibland åker vi i alla fall dit och igår var det en sådan dag då det kändes rätt att strosa i Sintra och ta en fika någonstans. Vi hamnade där helt enkelt.

Anledningen till att jag inte är överförtjust i Sintra fast det är en sagolikt vacker stad, med sina pastellfärgade tinnar och torn uppe i bergen ovanför havet är att vi någon gång för ofta hamnat där samtidigt som busslaster med amerikanska och asiatiska turister, och för mej försvinner tjusningen och charmen med en plats då den invaderas av turister, även om jag själv ofta är turist. Jag tycker inte om att känna mig som en turist bland hundratals andra, helst, och jag tycker inte om att trängas, alls.

En annan anledning till att vi inte besöker Sintra så ofta är att det känns som att det nästan alltid är höst där, vare sig det är vinter eller sommar, och det är inte alltid det känns lockande när det samma dag kan kännas som sommar på strandpromenaden i Cascais, eller i vår trädgård, även på vintern! Det är nästan alltid svalare än i Cascais och Lissabon, för ofta ligger staden i skuggan av bergen bakom, eller i dimma som inte släpper igenom den värmande solen.

 

Men hösten är ju en vacker årstid och Sintra är som sagt sagolikt. Det finns en anledning till att staden och dess omgivningar finns med på UNESCO:s lista över världsarv, och att turisterna flockas där.

 

 

 

 

Igår var det hursomhelst inga busslaster med turister där, men däremot ganska många barnfamiljer som skulle besöka julriket, O Reino de Natal. Vi var inte alls där för att besöka något julrike, men när vi ändå var där och tänkt gå genom parken kunde det ju inte hjälpas att de pyntat den för julen. Alla intäkter från inträdet gick till behövande barn, så då var det ju inte bara våra barn som blev glada av det hela.

Det var älvornas stig, godisstigen, trollbyn, tomtarnas verkstad där man fick pyssla, och sedan var det slut. Lindrigt och lite gulligt.

 

 

Innan dagen var slut hann vi också med att se solnedgången över Cascais från strandpromenaden i Estoril, som var full av av uppklädda strandpromenerande portugiser sådär på kvällen dan före dan, och en vända på jultivolit vid Casinot i Estoril. Vi hade åkt förbi där så många gånger och de blinkande färgglada lamporna såg ju så inbjudande ut. Tyckte barnen. Och vi hade ju lovat…

Barnen tyckte det var kul. Och det är ju jul! Två bra ursäkter i rad!