Det är en stor lättnad att det vi trodde skulle bli det största kruxet med vårt liv i Portugal knappt ens upplevts som en utmaning utan hittills nästan enbart varit ett glädjeämne. Jag skulle kunna mena språket, för detsamma gäller faktiskt där med, men jag menar skolan.
Man ska i och för sig inte ropa hej sägs det, men nu är snart ännu ett skolår till ända utan att jag har behövt oroa mig för barnens skolgång. Den verkar sköta sig själv, tack och lov. Eller rättare sagt sköter barnen den i stort sett utan vår inblandning.
I förra veckan satt jag på två föräldramöten och var lika glad över att jag förstod allt som sades som jag var tacksam över att jag inte hade något jag behövde ta upp eller fråga om. ”Vill du låna en penna och papper?” frågade min bänkgranne, men det tackade jag nej till. ”Det förstås, du har ju en dotter som har koll!” kommenterade mamman, och det är faktiskt sant. Det är nog för att hon vet att inte jag har det, svarade jag och skrattade lite.
Ibland tror jag att det är så, att mina barn tar så stort ansvar för skolan för att de ända från början kände att de inte riktigt kunde förlita sig på oss i skolfrågor, då vi ju var språkligt handikappade och inte insatta i hur saker funkar här.
Första skoldagen. Jag älskar den här bilden. Deras målmedvetna miner.
Jonna gillar att plugga med färgpennor och post-its och har fint i böckerna. Det får man extrapoäng för här.
Vi hade räknat med att det skulle bli svårt, jobbigt, gråt och tandagnisslan, och att vi skulle behöva stötta, peppa och hjälpa dem jättemycket i den portugisiska skolan. Det var nästan lite snopet att det gick så smidigt, men mest förstås en stor lättnad att det går så bra. Det hade vi inte alls vågat räkna med.
Och av allt det vi trodde att vi skulle behöva hjälpa dem med trodde vi nog att matten skulle bli det minsta problemet. Jag menar, matematik är ju ett internationellt språk så där borde vi inte ha något handikapp alls. Jag gick i och för sig humanistisk linje men jag hade alltid högsta betyg i matte, om man nu får skryta med det så här trettio år efteråt.
Precis så här känns det trettio år sedan jag använde något annat än de fyra räknesätten. Fast jag har glömt hur man gör parallellogram och varför.
Något vi inte alls räknat med var att portugisisk matte skulle vara så svår! Redan när barnen gick i tvåan gick vi bet på matteproblemen och då var det inte för att vi inte förstod språket utan helt enkelt för att det var för svårt, och sedan har det förstås bara blivit värre.
Ett rop på hjälp redan när Frida gick i tvåan. Vi kunde nog klura ut antalet ankor, men hur redovisar man sitt svar på ett godtagbart sätt utan att komma in på ekvationer (som vi glömt lite hur de funkar)
Nu ska hon ha prov på det här i årskurs sex. Det är tydligen matte.
Ur Fridas räknehäfte. Här kan hon inte räkna med någon hjälp hemifrån. Tur att hon verkar begripa.
Så i mitten av detta läsår kom plötsligt gråten. Nu börjar bekymren, tänkte jag. När vi hunnit dra en lättnadens suck över att Jonna verkade klara omställningen från Escola Primária i byn till Escola Secundária med allt vad det innebär av bussåkning, nya klasskamrater, nya skolämnen och olika lärare och salar för varje ämne och hon sprudlande babblade på om det över frukosten såg vi plötsligt att Frida satt och grät.
Hon hade fått en ny mattelärare som inte verkade snäll och hon saknade sin gamla. Den nya läraren verkade bara arg och det var inte alls kul längre. Matten var jättesvår och hon vågade inte fråga när hon inte förstod. Och vi som inte kan hjälpa henne med matten! Tårarna trillade, och det har de tidigare bara gjort över lärare som slutat, men sedan har hon alltid varit lika nöjd med ersättaren.
Men lilla Frida, säger jag. Du har ju bara haft henne en vecka eller två! Och så förklarar jag för Frida att alla lärare utan undantag egentligen bara vill att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt och att det ska vara lugnt och trevligt i klassrummet, men ibland blir lärare trötta och nästan trasiga av att det är så bråkigt på deras jobb. Sådana lärare ska man vara extra snäll mot, för de behöver ha snälla elever. Kanske var hon bara extra sträng i början?
Efter en vecka eller två berättar Frida att jag hade rätt. Det gick bra att fråga, den nya fröken var väldigt bra på att förklara och inte längre så arg. Efter ytterligare en vecka vågade man till och med krama henne och hon hejade glatt i korridoren. Där ser du, sa jag, nöjd med mig själv. Självbelåten, rent av.
Just så tänker jag, så gör man här i Portugal. Man lägger inte skulden på läraren. Man förväntar sig att barnen ska sköta sig i skolan och inget annat. Man vet att det krävs disciplin och ansträngning och förväntar sig inte att skolan ska vara lattjo-lajban och myspys. Och det funkar.
En dikt som de läser varje morgon i Jonnas klass, om hur roligt det är att lära sig och om att de ska vara uppmärksamma och jobba.
Därför blir jag så förvånad när klassens föräldrarepresentanter skickar ut ett mejl om den ohållbara situationen med den hemska mattefröken. När ingen under alla år någonsin sagt ett pip om något fast det förekommit alla möjliga missförhållanden enligt mina mått mätt. Ibland har barnen kommit hem och berättat hårresande saker lite i förbifarten, som att lärare tvingar i barnen kall soppa tills de spyr. Det har jag förresten sett med egna ögon att de gör. När jag lite försiktigt tagit upp det med andra föräldrar har jag mötts av axelryckningar.
Jag har också undrat lite försiktigt om lärare får slå elever, och nej det får de egentligen inte, men det verkar bara vara jag som är bestört över att det förekommer. Och en hel del annat som ingen verkar reagera på och som jag vid det här laget vant mig vid att höra om.
Men nu är det plötsligt föräldrar på krigsstigen och jag fattar ingenting. Tydligen är flera barn i klassen rädda för mattefröken och har allt sämre resultat på matteproven. En del katastrofala, och det är tydligen frökens fel. När jag frågar Frida säger hon att ja fröken blir arg ibland, men bara på de som inte sköter sig. Bra på att förklara måste hon onekligen ha varit tanten, för Frida har fått nästan full pott på alla matteprov sedan de fick ny fröken.
Med stigande förvåning ser jag att nästan alla föräldrar tycker att det är en bra idé att begära ett möte med skolledningen och läraren i fråga där hon får stå till svars för de sjunkande mattebetygen och för att barnen mår dåligt och gråter när de ska ha matte. Tråden växer och breder ut sig över hela terminen och under hela tiden är det bara en annan förälder som säger att hon inte har något att ta upp med mattefröken och inte är intresserad av något möte.
Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, tänker jag först fast det kliar i fingrarna på mig av vilja att försvara den stackars mattefröken på samma sätt som jag gjorde inför Frida i början av terminen. Sedan skriver jag ett långt inlägg i föräldratråden om hur Frida upplevt det hela och hur jag tänker kring det. Men så raderar jag det såklart och skriver bara att vi är nöjda med mattefröken.
En trappa i skolan.
Plötsligt känner jag mig mer portugisisk än de portugisiska föräldrarna. Det gör jag också på föräldramötet, när upprörda mammor klagar över att det inte är rimligt att man ska ägna helger och kvällar åt läxläsning och grupparbeten med barnen. När de klagar på att de inte har tillräckligt med information om vad det är barnen gör i skolan och att det inte finns någon fungerande stödundervisning.
Där var faktiskt en pappa också. Han sa inget han heller.
Jag är tacksam över att jag inte behöver framföra den här kritiken, för fröken bemöter helt kallt all kritik med motkritik, lägger allt ansvar på eleven och hemmet, säger att lärarna informerar och förklarar hela dagarna, men att eleverna helt enkelt är ouppmärksamma. Ibland helt hopplösa.
Om jag ska vara ärlig och det ska jag har jag fortfarande efter sex år i landet inte det språkliga självförtroende som skulle behövas för att ta en strid med någon av barnens fröknar om det skulle behövas. Därför är jag väldigt glad och tacksam för varje läsår jag slipper.
Tack tjejer!
Idag är det Mors dag i Portugal! Grattis till mig!
Mer om portugisisk skola och vår erfarenhet av den här
Det finns väldigt elaka lärare här i Frankrike! Frankrike har en mobbingkultur som jag upplever som värre än i andra länder i Europa och lärare som inte lärt sig pedagogik. Det är som 1950 om ens det. Jag tänker mest att man lider igenom det. Eventuellt kan man ju be att byta klass men det är väl inte alltid bättre för barnet. Jag tycker att man kan be om samtal med läraren eller med rektorn om man haft is i magen och väntat ut ett tag. Men jag ogillar verkligen det här med föräldrar i grupp som överreagerar. Brukar göra som du, vara tyst, ibland komma med praktiska förslag. Samtidigt uppskattar jag ju att ha kontakt med de andra föräldrarna för det mesta. Läxhjälp eller information. Men just klagohetsen gör mig lite ledsen. Fast jag tycker illa om fransk skola tycker jag att förbättringar ska göras positivt utan gnäll och skäll som är kulturen här. Men ja vi lägger märke till andra brister som utlänningar eftersom vi kan jämföra…
Intressant att höra hur ni upplever fransk skola. Mobbingkultur vet jag inte om jag skulle säga att det finns här, inte heller att lärarna är elaka men det är helt klart skillnad på relationen mellan lärare/elev och hem/skola. Det ställs helt klart mer krav på både elever och föräldrar här än i Sverige och jag är som sagt glad att jag slipper samtal med lärare/skolledning vilket jag ju skulle behövt om tjejerna vantrivts/hamnat i konflikt med någon/inte hängt med i undervisningen. Det känns inte som att jag skulle mötas av en speciellt tillmötesgående attityd eller ens komma någon vart. Lite elaka är lärarna kanske förresten ibland, men jag tycker de verkar bra rent pedagogiskt.
Ja nu tog jag väl upp lite av det negativa. Men min son har haft tur och är väldigt lugn, lydig och duktig fast han är bland de yngsta. Det finns absolut saker jag tycker om. Som inga skärmar. Att vi betalar 70 euro för skolmaten. Att det finns en fritidsverksamhet. Men just det här med straff och barnaga, kritik istället för uppmuntran. Jag har haft franska vänner som aldrig skulle skicka sina egna barn i fransk skola. Och jag gick i en internationell skola där de franska barnen, föräldrarna och lärarna var hmm ”minst snälla”… Det som kanske känns tokigt är väl att jag tror jag själv gick i en mycket bättre skola än vad mitt barn gör.
Det är spännande att jämföra. Jag skulle nog inte säga att skolan jag gick i varken var sämre eller bättre, men att mina barn trivs bättre i skolan än jag gjorde av en eller annan anledning. Det finns mycket jag skulle kunna kritisera i portugisisk skola men jag är tacksam så länge barnen är nöjda och jag slipper! Jag känner portugiser som har väldigt negativ erfarenhet av skolan här och som tycker svensk skola verkar vara idealet. Själv vet jag ju av erfarenhet att den inte är det. Det måste ju finnas bättre skolor någonstans, (än både svensk och portugisisk / fransk) men i brist på dessa är jag supernöjd med att barnen trivs med alla ”konstigheter” här och verkar lära sig massor.
Ja det är tur jag har de döttrar jag har. Portugisisk skola må ha sina brister men det har ju den svenska också som du säger. Jag tror tjererna kommer att ha nytta av att de lärt sig ta ansvar och ha studievana. Det behöver man hela livet! Jag kollade upp att det de gör i femman här motsvarar åttan i Sverige. Mobil får de inte ha i klassrummet. I så fall i ryggsäcken och om den ringer eller om de pysslar med den blir den beslagtagen och en förälder måste hämta den.
Coolt att läraren hade mod/ kraft att försvara sig…
Jag antar att Frida har berättat för läraren hur bra hon är?
Ja portugisiska lärare biter ifrån. Jag tycker också det är uppfriskande faktiskt som före detta lärare. Fast det hade jag väl inte tyckt om det var mitt barn som var rädd för läraren hela terminen och behövde stödundervisning. Det hade varit ett tufft läge både för att portugisisk skola är som den är och för att jag skulle börja stamma och säga fel som jag alltid gör när jag pratar med barnens lärare.
Jag tror läraren har förstått att Frida gillar henne. Hon blev väldigt förvånad över första kramen tror jag. Hon är nog ovan vid sådant. Nu skiner hon upp varje gång hon ser Frida (”Hon ser glad ut när hon ser mig i alla fall!” säger Frida)