Idag kom Frida hem och hade en lite annorlunda läxa. Hon skulle ta med en bild på sej själv när hon var bebis, samt fylla i längd och vikt vid födseln, och ögonfärg och hårfärg och lite annat. Vi fyllde i sidan och hittade en bild att skicka med. Min fröken sa, säger Frida, att här i Portugal är det vanligast att bebisar föds med bruna ögon och mörkt hår. Och om jag skulle få barn med en portugis; till exempel Duarte, så kanske ett barn skulle få blå ögon och mörkt hår, och ett annat barn ljust hår och bruna ögon, fortsatte hon. Det hade fröken sagt.
Idag handlar läxan om att vi föds olika?
Jaså, sa jag, lite full i skratt. Min fröken, säger Jonna, hon ställde upp oss på två led idag. De ljushåriga på ett led och de mörkhåriga på ett annat. Jaså, varför det? undrade jag. Jo, vi pratade om hur man ser ut och sånt, och sedan var det ögonfärg, fortsätter Jonna. Jaha, säger jag, och försöker låta bli att tänka att det låter lite otäckt, det där. På samma dag också! Var det raslärans dag i dag, eller något? Vad är det frågan om?
Blev du ensam i ditt led då, Jonna, frågade jag, för jag minns att sommaren innan skolan började brukade Jonna säga, med krokodiltårar, som bara Jonna kan, att jag kommer inte att förstå vad de säger, och jag kommer att vara den enda med ljust hår! Nog hade hon lagt märke till att hon i det här nya landet utmärkte sej och såg annorlunda ut. Med tiden har också Frida blivit blond, i alla fall med portugisiska mått mätt. Men Jonna är verkligen superblond, så att folk till och med reagerar på det ibland.
Frida är den mörkhåriga tjejen i främre raden (Skolfoto från Fridas förskoleklass i Sverige)
Frida är den blonda tjejen i främra raden. (Skolfoto från fjolåret)
Som tur var, får man väl säga då, för Jonnas skull, fanns det fler ljushåriga barn i klassen. Blåögda också, så det blev inget drama av det, men man kan ju inte låta bli att undra om fröken hade kört den här leken eller vad det nu var om Jonna varit den enda blonda, blåögda. Man får hoppas att hon hade hittat på något annat i stället.
Utmärker sej på mer än ett sätt, men fick sällskap i det blonda blåögda ledet. (Fjolårets bild från förskolan.)
Idag ska vi ställa oss på två olika led (; (Bild från vårt mysiga dagis i Sverige)
Egentligen var det väl inget konstigt alls, men som svensk fick jag väldigt konstiga associationer av det det hela. Det kändes liksom fel. Och så konstigt att bägge fröknarna hade tagit upp detta på samma dag. Helskumt.
På nästa sida i Fridas skolbok: markera på Portugals karta var du är född….
Mamma, var är jag född?
Märkligt upplägg, vad är poängen? Inom vilket ämne behöver man ställa sig på två led liksom… Ska man prata biologi/genetik behöver man ju inte särskilja på folk för det.
Ja det var märkligt att det hamnade på samma dag också. I Jonnas fall var det ju någon form av lära-känna-dina-nya-klasskamrater-grej. Jag har mer eller mindre tvingats att hålla på med sådana grejer som högstadielärare också vid terminsstart med ny klass. Men då kanske man kör ”ställ upp er i alfabetisk ordning/storleksordning så fort ni kan!” eller något sådant i stället. I Fridas fall var det i anknytning till boken. Egentligen inget konstigt alls att prata om att vi ser olika ut, ju. Det blev bara för mycket när bägge berättade om sin dag. Och som sagt som svensk får man skumma associationer. Jag tror inte de lade in något alls i det hela, eller ens tänkte på att det kunde vara känsligt.
Nja, någonstans måste man ändå förstå som lärare i den positionen att det är känsligt att dela upp folk/barn när det gäller utseende – att den som är ”längst, minst, tjockast, mest mörkhårig, blondast” ska pekas ut och få stigmatiserat att den befinner sig i utkanten av ”den normala mellanmjölken”. Att diskutera att man ser olika ut är något helt annat än att peka ut specifika barn. Lägger i värsta fall grunden för att barn börjar kategorisera varann på ett negativt sätt. Hela jag revolterar ordentligt mot det här känner jag 🙂
Oj, tänker du så? Jo visst, självklart är det viktigt att känna av i en grupp vad som är känsligt och inte. Och visst kan man resonera så att det är säkrast att låta bli så ingen blir sårad. Det hade ju som sagt blivit konstigt om Jonna var den enda blonda i sitt led. I det här fallet var det dock ingen som kände sej utpekad på ett negativt sätt kan jag intyga! Ingen stigmatisering alls!:) Att de befinner sej i utkanten av det normala här måste de ju faktiskt vänja sej vid, men det är ingen som har något problem med det, som tur är.
Jag har faktiskt kört ”ställ upp er i storleksordning” på språklektioner när vi komparerar adjektiv; jag är längre än osv… men det skulle jag ju inte göra med någon som jag anar är mobbad eller har komplex för sin längd. Det vore ju väldigt onödigt.
PS. Jag kan också känna att det är rätt befriande att det inte är så känsligt att vara annorlunda…
Absolut 🙂 Alla ska få vara sig själva och se ut precis som de vill, man kan även prata om vad som är unikt på ett pedagogiskt sätt. Men jag ser på det lite annorlunda om det inbegriper att man ska särskilja på barn utifrån det fysiska. Jag reagerar nog mest på att barn (speciellt flickor) överlag växer upp i ett samhälle där allt handlar om utseende och att det är där fokus ska ligga, att andra ska kategorisera och utvärdera utifrån hur de ser ut. Så mina tankar spann iväg i den riktningen 🙂
Jag förstår hur du menar, Susanna. Jag vill förstås också att de ska vara trygga i sej själva och med sina kamrater. Jag är glad att de är sådana personer och verkar ha sådana kamrater i skolan att det är OK att titta på varandra och konstatera att man är olika. Utan att det ligger någon sorts värdering i det. Tyvärr kommer det väl förr eller senare, men då snarare från kommentarer de snappar upp, bilder de ser, än från den där övningen, som var helt utan värdering så vitt jag kan förstå.