Idag har det varit svårt att skriva. Jag har nog haft tid egentligen, men för många tankar och känslor har snurrat omkring. Det blev mycket att bearbeta den här veckan. Mitt läkarbesök i tisdags har jag inte riktigt hunnit bearbeta riktigt, så det får jag skriva om en annan dag. Spektaklens återuppståndelse tog på krafterna med alla känslor och tankar det väckte. Jag har ju skrivit om det men försöker fortfarande smälta det hela. Vad det innebär, vart det bär. Om man törs hoppas eller ej.
Värst har det ändå varit med resebokningarna, och då menar jag egentligen inte allt telefonköande och frustrationen kring det utan det där i bakhuvudet om ifall det alls är bra att resa nu och om varför det alls är aktuellt med en resa nu. Detta är något jag inte vill skriva om egentligen, men det är också svårt att skriva om något annat än det som finns i tankarna och det man egentligen har på hjärtat. I alla fall idag.
Det handlar om en resa som vi behövt skjuta på länge av olika skäl, men känner att nu kanske vi inte kan det mer. Vi har grubblat över detta länge och försökt hitta andra lösningar. Vi har gått igenom alla för och emot och kommit fram till att det nog blir fel hur vi än gör. Hur vi än gör kommer någon att tycka att vi borde gjort annorlunda.
Jag har ju nämnt någonstans att jag tycker det är sorgligt att vi inte kunnat träffa närmaste anhöriga som vi har kvar i Sverige på länge. Att de och barnbarnen inte setts på så länge. Svärmor hade en biljett bokad i mars 2020, men den resan blev aldrig av på grund av ni vet vad. Innan det dök upp besökte de oss i alla fall minst två gånger om året minst en vecka i taget, men det är ju länge sedan nu.
Så pass länge sedan att svärmor, som vi inte sett sedan 2019 inte längre kan flyga ned och besöka oss på egen hand. Närminnet har börjat svika alltmer under den långa tid som gått sedan vi sågs sist. Efter mycket om och men och hit och dit har vi kommit fram till att Sverker ska flyga till Sverige imorgon, och sedan tillbaka hit med sin mamma för att hon ska få vara hos oss ett tag. Detta är inte något vi tror skulle vara bättre att skjuta på en månad eller två eller ett år. Allt är ovisst nuförtiden utom att ingen av oss blir yngre.
Beslutet är nu fattat, biljetten är bokad och allt är dubbelkollat gällande restriktioner som gäller nu i alla fall. Nu är bara det där kvar som jag inte gjort på åtta år och Sverker inte på tre och ett halvt. Det där med att ta sig till flygplatsen och checka in och lyfta från marken och lämna Portugal. Jag tycker det känns jobbigt, även om det bara är för ett dygn, och då är det ändå inte jag som ska göra resan.
Jag har lite för många tankar och känslor kring detta för att få ned det här. Jag har försökt skriva om annat i stället, men det gick inte alls, så därför skriver jag som det är och inte så mycket mer idag. Idag och imorgon skriver jag nog om något helt annat i stället, tills Sverker har landat här i Bortugal igen, med lilla svärmor.
Bilder jag tagit idag:
Sverkers sätt att hantera det hela. Riva en trapp. Bygga en ny.
”O meu apoio emocional”brukar jag kalla Roxy. Mitt känslomässiga stöd. Inte helt stabil i och för sig, men ändå.
Löprunda till grannbyn med Sverker
Pingback: Katastroftillstånd och boktips – Bortugal
Jag tänker att det är bra att barnen kan träffa sin farmor och Sverker kan träffa sin mamma? Annars kanske ni hade känt er skyldiga? Sedan vet jag inte vilket som är bäst för vem. Att träffas i Sverige hela familjen eller i Portugal. Ni är ju fyra personer och det blir ju 8 biljetter tur och retur (men vad gör ni med era djur) men kanske ni kunde träffa hela släkten, din släkt med, och uppleva Sverige (i November av alla årstider… nej tack är det inte bättre i juli eller januari…) Inget beslut kanske var perfekt. Tror det blir bra. Portugal ser ju härligare ut i november och du kan sova i din egen säng. Viruset är väl inte ett problem. Sverige kommer ju knappast att stänga sina gränser väl. Sverige slutade ju testa fullvaccinerade och jag vet inte om siffrorna är jämförbara. Men jag tror inte att flyga är farligare än en fest! Det farliga är ju att vara väldigt nära en hel skock med nya människor.
Att flyga till Sverige hela familjen nu var inte aktuellt, men vi kanske borde ha gjort det i somras egentligen, fast då var ju Sverker upptagen med att fixa i ordning stugan och jag jobbade hela sommaren, och så detta med hundarna, och att dimpa ned en hel familj och få plats. Nu är det i alla fall november, och skönt för svärmor att få lite sol tror jag det blir, även om det inte är varmaste årstiden här heller. Tanken var först att en släkting skulle rest ned med henne, men denna blev plötsligt och oväntat sjuk. Covidläget är ganska lugnt här nu med, men det kan ju bli värre. Det har hänt förr.
Jag reste till och från Sverige för tio dagar sedan av motsvarande skäl. Jag tvekade faktiskt inte ett enda dugg. Det är lätt att bli meddragen i den allmänna hysterin om att man inte ska resa, men varken Sverige eller Portugal har stor smittspridning just nu. Jag tycker inte att det kan betraktas som oansvarigt att resa mellan dessa två länder just nu – särskilt inte av det skäl som ni har. I alla fall inte om man är vaccinerad. Jag använde K95-mask på hela resan för säkerhets skull.
Ja, du skriver så fint och rörande om din pappa. Det är inte lätt. Det ser som tur är rätt bra ut både för Portugal och Sverige nu, och allt i världen kan dessutom inte handla om viruset, kan jag tycka ibland. Jag vet inte om man får tycka så, men jag tycker ju att det är lite överdrivet och framförallt ologiskt ibland med restriktionerna, samtidigt som jag tycker att man ska vara försiktig.
Roligt att du kommenterar lite överallt idag, Annannan, på tidigare inlägg. Du skulle återkomma till Jonnas tankar om framtiden också, men det kanske var det du skrev om Fridas ”karriärval”? Jag har i alla fall skrivit om Porto idag. Din stad.
Ja, det var något intelligent jag hade tänkt skriva, det var det. Jag satt på bussen från Lund och läste ditt inlägg och solen sken så vackert över de nyplöjda fälten vid Dalbyrondellen…och så blev jag fullt uppslukad av allt som har att göra med pappa och korttidsboende och bostaden och gud vet allt.
Jag vet ungefär vad det var, så jag ska tillfoga det i det rätta inlägget!
Det är ju en resa som inte kan väntas med tills pandemin är över, när nu det kan bli. Vilken fin lösning ni kom fram till! Att Sverker själv åker till Sverige och tar med sin mamma tillbaka! Hoppas att det blir ett glädjefyllt besök!
Ja vi tyckte inte det kunde vänta, och folk har rest av sämre skäl under en längre tid nu. Vi hoppas det går bra, men det var inte helt lätt att få till, som sagt. Vi kände oss lite motarbetade från flera håll.
Hoppas allt går bra med resandet!
Det hoppas jag ocksá! Tack, Joanna!
Ja det finns inga lätta beslut att ta i dessa covid-tider, framför allt inte när det gäller resor. Inte blir det bättre av alla krigsrubriker om 5:te vågen som härjar tvärs över Europa med krav kring vaccinbevis och lockdowns. Lyckligtvis har den inte nåt Sverige (än). När tiden inte finns tillgänglig så måste man ta svåra beslut så man inte får ångra sig senare. Och hoppas på att man gör det rätta.
Ja, rådande omständigheter försvårar det hela ännu mer. Allt känns ovisst som sagt, utom att vi inte blir yngre…
Jag har sett rubrikerna och läst och googlat mig blå. Pratat med släkten och inte blivit klokare av det.
Jag tror du förstår. Tack!