Resan till Marocko

Det var nära att resan till Marocko inte blev av. Ändå hade vi gott om marginal tyckte vi när vi åkte hemifrån en och en halv timma innan utsatt tid för upphämtning vid Lissabons djurpark i Sete Rios, som enligt både google maps och min erfarenhet låg 30 minuters bilfärd hemifrån. Så himla mycket trafik kunde det ju inte vara in till Lissabon en fredagskväll i augusti, tyckte jag, men tog som sagt ändå i med god marginal för säkerhets skull.

Ändå stod vi där och svor i stillastående trafik i vad som kändes som en evighet, sedan körde vi fel och vid Sete Rios höll man på att bygga om både vägar och parkeringar så där snurrade vi runt ytterligare 20 minuter, och det slutade med att Sverker körde in i ett parkeringshus och jag slängde åt honom några mynt så han skulle kunna ta sig ut därifrån om vi nu kom iväg till Afrika, och sedan ryckte vi åt oss ryggsäckarna och sprang över trefiligt (eller om det var två) och runt den avspärrade parkeringsplatsen, helt utan tidsmarginal, väl medvetna om att bussen inte skulle vänta på någon. Det hade stått tydligt utskrivet i den utskickade informationen.

Vid hållplatsen stod en hippie och en massa afrikaner med stora tejpade resväskor. Skulle vi resa med dem? Var var bussen? Vi såg väl lika stressade och förvirrade ut som vi kände oss, för hippien frågade vart vi skulle. Till Marocko? svarade vi lite osäkert och hela kön skrattade. Neeej, sa hippien. ”Då har ni nog hamnat fel! Då ska ni till terminalen, på andra sidan avspärrningen och stora vägen!” Klockan var nu en minut innan avfärd och jag kände hur modet sjönk, men ställde ned ryggsäckarna, letade fram glasögonen och skrollande fram mejlet från resebyrån.

Avfärd 19.30 från entrén till djurparken vid Sete Rios, stod det ju. På bilden fanns en buss som var till hälften orange och till hälften illrosa, och där kom den ju inrullandes, klockan 19.29 och 37 sekunder. Ut klev en kvinna i min ålder med knallblått hår. Asa Winald? Joana Winald? ropade hon och så stuvades vår packning in i bussens bagageutrymme och vi föstes in i bussen som rullade iväg mot Afrika med oss ombord!

Nu var vi alltså på väg. Den där sista veckan inför resan hade jag tänkt skulle vara lugn, så jag skulle ha gott om tid att se över resplanerna och förbereda mig både praktiskt och mentalt, men icke. I stället tog jag på mig ett galet översättningsuppdrag och jobbade så ögonen nästan blödde för att klara deadline. I sista minuten lyckades jag dock fixa både covidtest (våra covidpass hade gått ut två dagar innan resan förstås) och ett dokument från en notarius publicus i Cascais med Sverkers påskrift om att han (motvilligt) godkände att jag reste utanför det trygga EU med vårt gemensamma barn utan honom. (Ingen ville se något av dessa dokument, men hade jag inte haft dem hade de säkert efterfrågats!)

Sverker var i Marocko när han precis fått körkort: Det kan ha varit 1983 eller 1984. Bilade genom Europa i en VW-bubbla med en finsk polare på det stora äventyret och tog färjan över till Ceuta från Spanien som pricken över i. Det värsta han varit med om, förutom Mexico, brukar han säga. Det hängde folk i klasar på honom och hans kompis om de klev ur bilen, och på bilen om de satt i den, säger han. De behövde muta polisen vid gränsen både för att komma in och ut och som minne av det hela har han en matta som han köpte under knivhot efter att ha gått vilse i medinan. Aldrig mer, sa Sverker.

Dit hade jag alltså bestämt mig för att ta med Jonna, min 14-åriga blondin. Sverker lugnades något av att vi inte skulle resa ensamma, utan med en grupp och med guide. Jag med. Vi såg oss omkring i bussen och konstaterade av att den var fullsatt. Våra medresenärer verkade vara en blandad skara. Några äldre par som säkert var pensionärer och faktiskt också några fler som såg ut att vara mor och dotter och resten var en blandning av kompisar eller par i 25-65 årsåldern.

När reseledaren tog mikrofonen och hälsade oss välkomna ombord fick vi veta det där som jag inte riktigt haft tid att fundera närmare över innan resan. Hur skulle det egentligen gå till, det där med att kliva på bussen i Lissabon och vakna i Afrika? Det skulle gå till så här: Vi skulle hämta upp folk på två ställen till i Lissabon och sedan köra mot Spanien. Så länge vi var i Portugal fick vi inte ta av oss masken (masktvång på färdmedel som buss och tåg fortfarande) och man fick inte äta ombord. Det fanns inte heller någon toalett ombord men vi skulle stanna två gånger under natten och komma fram till Algeciras vid halv fem på morgonen för att hinna med färjan klockan sex. Överfarten skulle ta 45 minuter. (Bara?!)

 

Hon berättade också att så fort vi klev på färjan skulle hon sortera ut de av oss som hon skulle kunna sälja och få många kameler för, vilket vi skrattade gott åt, men sedan gick hon över till allvar och pratade om att visst skulle vi vara i säkra områden där man var van vid turister, men det var ändå viktigt att ha god uppsikt över sina tillhörigheter och varandra samt att det var onödigt att visa för mycket bar hud, då Marocko ju är ett muslimskt land med traditionella värderingar, och så vidare. Det är alltså ungefär som Brasilien, fast man kan inte gå runt halvnaken, sammanfattade hon, vilket möttes av diverse skratt och utrop från våra brasilianska medresenärer.

Om man lyssnade kunde man få för sig att hela gruppen eller i alla fall merparten var brasilianare, men när vi sedan fått tillfälle att bekanta oss med alla kunde vi konstatera att det bara var så att de helt enkelt gjorde mer väsen av sig. Av 52 personer i gruppen var det faktiskt bara 16 som var brassar, och resten (förutom vi) var portugiser och mycket mer lågmälda än brassarna – utom det äldre paret som satt snett framför oss. De var väl i sjuttioårsåldern och tydligen syskon fick vi veta sedan. De hade frågor och synpunkter och kommentarer om det mesta. Jag slår vad om att det kommer att bli något med de där två under resan, sa jag till Jonna. Något tjafs eller krångel eller så. Jag hade rätt, men natten på bussen klarade de fint och första dagen också vilket var en prestation bara det, i den åldern.

Jag var förstås redan hungrig och kissnödig innan vi ens kommit ut ur Lissabon och dessutom fanns det ingen fungerande wifi och endast sporadisk internetmottagning under natten. Stolarna gick bara att luta minimalt, så det blev en ganska obekväm natt – att sova sittandes med mask var jag inte alls bra på visade det sig – med korta avbrott vid lysrörsupplysta och lite illaluktande rastplatser / bensinstationer där vi släpptes ut, alldeles yrvakna, för även om det kändes som om man inte sov en blund så nog sjutton hade man lyckats somna och sov som en liten gris precis när det var dags för de nattliga stoppen. På en av rastplatserna glömde Jonna sin mobil på toan, men en snäll medresenär såg den som tur var och såg till att den kom till rätta.

Vi hade också fått veta att så fort vi klev på färjan var det bäst att stänga av mobilen eller sätta den i flygläge, för minsta lilla meddelande som togs emot på den afrikanska kontinenten kunde bli dyrt. Resenärer som missat detta – om så bara för en kort stund – hade råkat ut för mycket obehagliga överraskningar när mobilräkningen kom. En varning också för kranvattnet och risk för turistmage gjorde mig inte lugnare. Detta hade jag inte ens hunnit oroa mig för, men nu hade jag ju hela natten på mig att föreställa mig dyra mobilräkningar och hemresa med diarré i en buss utan toa. Inte heller kunde man förvänta sig att kunna inta vin eller andra alkoholhaltiga drycker någonstans under vår vistelse i Marocko. Temperaturen skulle ligga runt mellan 35 och 40 grader.

Där satt jag och susade genom natten i Portugal eller Spanien eller var vi nu var, och försökte se fram emot resan i alla fall. Jag tittade på Jonna, som satt där så snällt och sov, och hoppades, hoppades att detta skulle gå bra, att de farhågor och fördomar som plötsligt kändes verkliga där i natten på bussen på väg till Afrika bara var hjärnspöken. Jag ville så gärna att hennes förväntningar skulle infrias och överträffas. Hon som sett fram emot detta tusen gånger mer än vad jag gjort. Som litade på mig.

Fast vi var i Algeciras vid färjeterminalen i tid fick vi vänta två timmar på båten, på grund av försening. Jag lade mig raklång på golvet och somnade efter att Jonna och jag ätit frukost och spelat kort en stund. Där låg jag och snarkade i en hel timme medan Jonna höll vakt. På båten somnade jag igen och snarkade i 20 minuter. Jag kunde helt enkelt inte hålla ögonen öppna! Till mitt försvar har jag bara min personliga bedömning av att Jonna sov mycket mer än jag på bussen. Medan jag satt och vred på mig och slog knut på mig själv i försök att hitta en bekväm ställning satt hon bara där rätt upp och ned och sov hela natten och var fräsch som en nyponros vid ankomst till färjan och till Marocko, till skillnad från sin stackars mor.

 

 

Klockan var väl halv tio eller så när vi lite mindre ledbrutna och grusögda nu klev av färjan och satte våra fötter på afrikansk mark för första gången (om man inte räknar Kanarieöarna, vilket man kan, men det är ju samtidigt spanskt). Nu kunde det riktiga äventyret börja!

Vi skulle till Tanger, vi skulle till Tetouan och vi skulle till Chefchaouen! Det får jag berätta mer om en annan gång, men sammanfattningsvis kan jag avslöja redan nu att det blev en fantastisk resa. Att minnet av den obekväma bussresan och min oro nog snart hade försvunnit i glömska om jag inte skrivit om det här.  Det bleknar bland alla andra minnen av alla färger och smaker och alla skratt. Av glada Jonna, som storögt tog in alla intryck av en värld hon knappt kunnat föreställa sig.

 

 

Jonna som satte upp en bild av gruppen vi reste med på väggen i sitt rum när vi kom hem och sa att de var jätteroliga och snälla och att hon älskade dem. Hon blev kompis med nästan alla i bussen utom guiden, som var en spritt språngande katastrof. Glada och rediga Jonna, som såg till att vi inte kom bort i medinan när guiden sprang ifrån oss. Som tröstade den gamla tanten när hon grät, men det är en annan historia.