Resfeber igen!

Ni vet ju att jag inte gillar att resa, eller hur? Möjligen kan jag glädjas åt resan och minnena efteråt, men jag tillhör definitivt inte dem som ser fram emot att komma bort och iväg. Innan resan fokuserar jag istället på allt som kan gå fel och gruvar mig jättemycket för att lämna hemmets trygga vrå. Mest ser jag fram emot att komma hem igen, så jag kan andas ut.

Jag vet ju om detta, men ändå hade jag bokat en resa igen, som om jag trodde att jag skulle slippa gå igenom samma resfeber med vakna nätter och ångest inför resan den här gången. Som om jag inte visste att det skulle dyka upp både inbillade och verkliga hinder som skulle spöka ända fram till avfärd.

Varför utsätter jag mig då för detta? För dotterns skull, förstås! Dottern som vill se världen. Hon som fick mig att utsätta mig för resor till Marocko, London,och Budapest, och nu var det tydligen dags igen.

I ett svagt (eller starkt) ögonblick hade jag lovat att hon och en kompis skulle få åka till den spanska huvudstaden och gå på el Rastro, den stora loppmarknaden. Det var det enda hon önskade sig i födelsedagspresent och det borde väl gå att fixa, tänkte jag. Jag förstår ju att hon vill se världen, uppleva något annat och självklart vill hon gå på stora loppmarknader i nya städer, precis som jag ville när jag var i hennes ålder.

Det var alltså en fråga om pest eller kolera – följa med, med all inre och yttre stress som det innebär för mig, eller släppa iväg den blivande sjuttonåringen utan mig – eller bryta mitt löfte. Hm.

Jag var ju själv i Madrid som sextonåring, helt solo på min tågluff, och det jag minns allra tydligast av staden – förutom den stora loppmarknaden – är att jag fick springa iväg från flera situationer under den enda dag jag tillbringade där. Jag blev förföljd och antastad både på tågstationen, på el Rastro (loppmarknaden) och i el Retiro (den stora parken). (Det kan jag ha nämnt här) 

Nu skulle ju inte min dotter gå omkring helt ensam i korta shorts, men ändå. Säkrast att följa med tänkte jag, men knappt hade jag hunnit klicka på boka-knappen så började ångestnivån stiga och hindren hopa sig och problem uppstå. Kanske finns det någon universiell lag som gör så att ju mer man tänker på problem och hinder, desto fler sådana dyker det upp? Säkert.

Förutom allt som kunde hända på resan kan man ju oroa sig för allt som kan hända på hemmaplan, men nu skulle ju Sverker vara hemma och hålla ställningarna. Trodde jag ja, men se då uppstod plötsligt omständigheter som gjorde att Sverker skulle behöva vara i Sverige just den helgen. Madridhelgen.

Superdålig tajming, men nu hade jag redan bokat och det skulle eventuellt kunna gå att lösa genom att Frida som blev kvar hemma ensam kunde passa hundarna. Men skulle det verkligen gå bra? Säkert inte. Hur mycket som helst kunde ju gå snett.

Någon skulle kunna bli sjuk till exempel och knappt hade jag tänkt den tanken så började Roxy från en dag till en annan halta och tappa aptiten. Helvete också. Vi som andats ut och trott att vi besegrat sjukdomen och att pillren han åt skulle hålla den i schack! Sverker hade vid det här laget redan åkt till Sverige, och jag kunde ju inte lämna Frida med en sjuk Roxy. Kunde inte och ville inte.

När jag började kolla om det gick att avboka boendet upptäckte jag också att jag i min förvirring hade bokat boende för bara två personer. Vi skulle ju vara tre! Det var förstås också för sent att avboka. Jag kunde ju kontakta värden och fråga om extrasäng eller en filt i alla fall, men nu skulle vi ju inte ens åka. Nej, inte när det också utan förvarning poppade upp en viktig surftävling från ingenstans, precis på den helgen, och Frida ”måste” vara med.

Jaja, lika bra kanske. Det skulle ju ändå regna hela helgen enligt prognosen, och hur hanterar man det när man bara har snålbokat bara för handbagage som får plats under flygstolen? Ägde vi ens regnjackor? Svar nej, och skorna skulle förstås bli dyngsura redan när vi klev ur Ubern till vår airBnB. Det fanns liksom inga gränser för hur mycket elände jag målade upp under mina nästan sömnlösa nätter inför resan.

Mest orolig var jag förstås över Roxy, men det visade sig tack och lov inte vara någon fara. När veterinären kom hade han redan slutat halta, och proverna visade inget alarmerande, bara att han borde byta medicinering. När hon böt ut medicinen kom aptiten tillbaka också, så innan avresan var han sitt vanliga glada jag.

Alldeles för pigg och stark var han plötsligt och började trixa och smita på promenaderna, som för att visa att det minsann vore oansvarigt att lämna honom med Frida, eller med pojkvännen som skulle ställa upp som hundvakt istället, så Frida kunde tävla.

Två dagar i rad slet han sig (Roxy alltså, inte pojkvännen) och sprang över stora vägen hem till Sebastião, en gul hund som han retar sig på enormt, för att den brukar uppvakta hans flickvän. Roxy har ju skött sig fint länge nu, utan sådana dumheter, men så gör han så här, bara någon vecka innan resan!

Till råga på allt pajade något dyrt i bilen, så vi fick lämna in den på verkstaden och fick en kostnadsoffert på 40000 kronor! Vi skulle ju inte åka bil till Madrid, men nu kändes det verkligen som om allt var emot oss. Sverker var i Sverige, hunden var knäpp, bilen var trasig, vi skulle bli blöta och frysa. Reslusten var minst sagt på minus. Min i alla fall.

Vid det här laget var jag ett nervvrak, men tjejerna bara skrattade åt mig och sa att det skulle ordna sig. Jag var ändå inställd på att ställa in resan (eller skicka iväg flickorna utan mig??) tills två dagar innan resan, då det visade sig att Fridas surftävling blev inställd på grund av platt vatten.

Om både Frida och pojkvännen passade hundarna och huset tillsammans borde det gå bra. Jag hade inte längre någon ursäkt, och dessutom skulle det inte ens regna verkade det som!

 

Jag var ändå glad att jag följt med när Ubern svängde in på en smal gata där det liksom raglade fram folk som såg ut som påtända uteliggare och precis på det lilla torget som var vår slutdestination hade säkert hundra personer från andra kontinenter samlats. Det var högljutt och skräpigt och luften var så tung och söt att man knappt kunde andas.

Tre trappor upp möttes vi av en trevlig värd som erbjöd sig bädda ut bäddsoffa och lovade att det inte var farligt att gå ned till affären på hörnet och köpa något att äta om vi behövde, trots droghandel och högljudda migranter. Jag somnade ovaggad med bara en filt över mig, i soffan.

 

 

 

Jag hade alltså oroat mig helt i onödan, precis som tjejerna sagt hela tiden. Allt gick bra. Det var faktiskt riktigt roligt och lyckat!

Vi kom hem välbehållna och någon dag senare kom även Sverker hem, äntligen! Helgen efter, när vi var hemma igen allihop blev surftävlingen av, och Frida vann!

 

Så vad har jag lärt mig av det här? Tydligen har jag inte lärt mig någonting, för nu har jag bokat en till resa. Eller så får man tolka det som att jag har lärt mig att det är bra att utmana sig själv och trotsa sina rädslor, att det är värt det. Att man inte ska oroa sig i onödan, för det kommer säkert att lösa sig och bli roligt och bra.

Det var i alla fall känslan jag hade när jag tryckte på bokningsknappen igen, men  antagligen kommer resfebern krypande efter jul för att sedan öka i takt med att resan närmar sig och verkliga och inbillade hinder och problem hopas. Jag kommer att ligga vaken och våndas inför nästa resa också, men det är då det.

Innan dess ska vi fira jul på något sätt, och det gör vi hemma!