Så mycket lättare

 

Så mycket lättare allt känns i februari än i januari! I februari tömmer jag diskmaskinen och hänger tvätten i förbifarten medan det vissa dagar i januari kändes som ett dagsverke.

Morgonpromenaderna i februari är dubbelt så långa och tar mig ända upp till toppen av berget ena dagen och ända bort till grannbyn nästa dag.

Efter det och en tallrik gröt lägger jag mig i soffan av gammal vana men istället för att tuppa av och sova bort ett par timmar kommer jag på något jag ska göra, känner mig rastlös och kliver upp. Plötsligt har jag storstädat, bara hälften så slarvigt som vanligt och till och med gett mig i kast med att röja ut bland gamla urvuxna och utslitna kläder och skor.

Jag befinner mig långt inne i den röriga klädkammaren när mailet från arkitekten plingar till i mobilen. Jag läser det stående och behöver inte ens sätta mig ned för att ta in innehållet. Vår begäran av förlängd frist på grund av byte av arkitekt har blivit godkänt av kommunen (hurra!)  så nu återstår bara några formaliteter (especialidades) och tre månaders väntan, sedan är både illegala rummet och poolen och hela huset i all sin nymålade glans lagligt!

Jag tar trappan ned med långa kliv och går ut och hojtar till Sverker som står högt uppe på en ställning och rollar den nyputsade fasaden. Den nya fina fasaden är ju en lättnad bara den faktiskt, och på köksfronten händer också grejer. Plus att vi har nydraget vatten och avlopp! Dessutom visar det sig att den försvunne arkitekten av misstag råkat rita in ett fönsterparti som vi inte har men pratade om att göra. Nu är det alltså fritt fram för fler fönster, som en bonus!

Vi kostar på oss att ta ut glädjen i förväg fast vi är brända barn. Oddsen för att ännu en arkitekt ska gå upp i rök är låga, särskilt som den nya inte fått betalt i förskott. Med det bekymret så gott som ur vägen fylls jag av ny tillförsikt och nytt självförtroende. Ja, det kanske är krångligt ibland att vara vuxen, och extra så i ett nytt land på ett nytt språk, men jag är ju för sjutton riktigt bra på det här! Jag driver processer, köper hus och startar företag och bolag och jag gör det utan erfarenhet, nästan utan hjälp och jag gör det på portugisiska!

Av bara farten skriver jag ihop en lista över alla lösenord och loggar till och med in på ett par ställen när jag ändå håller på. Plötsligt ligger jag steget före alla myndigheter och banker och har dubbelkollat allt!

På kvällen åker jag gladeligen in till Lissabon och jobbar och i bilen på väg hem sjunger jag med för full hals: You know I´ll never go as long as I know it´s coming straight from the heart, och några andra gamla låtar som för tankarna till gångna tider då jag var en helt annan person men ändå jag. Att jag ens orkar ha musiken på är ett tecken på att jag mår bra. När jag är trött eller stressad är det tystnad som gäller.  

På februarinätterna drömmer jag fortfarande massor, lite som att jag hade ett eget gratisnetflix som startar när jag somnar, men jag går inte vilse i hus och jag vaknar inte helt slut. En natt blev jag i och för sig lite osams med Robert Mugabe men det skakade jag av mig snabbt.

Det känns mer som att jag kommer ut ur biosalongen när jag vaknar och när alarmet ringer på morgonen är jag redo. När det plingar in mail och annat i mobilen i februari är jag också redo. Kom an bara! Ge mig något att bita i! En påminnelse om att jag måste registrera agregado familiar på skatteverkets hemsida senast i morgon?! Jag (hånfullt): Haha! Det har jag redan gjort! Dags att betala in sociala avgifter? Ligger på autogiro, baby!

Några februaridagar har hundpromenaderna till och med blivit löprundor, och snart är jag färdig med att inreda ett kontor i före detta klädkammaren.  

Jag har till och med lovat Frida att följa med henne och surfa efter skolan i morgon! Och så lyckades jag ju få ihop det här, trots att WordPress bytt utseende helt så jag inte kände igen mig när jag loggade in och fick lära mig allt från början.

Vilken skillnad lite järn och goda nyheter kan göra!