Så mycket värre

Så mycket bättre det kändes när vi fick veta vem det var som anmält oss och vår lilla utbyggnad till polisen. Det fick jag veta genom att helt enkelt fråga farbror polisen om vi inte kunde få veta vem som gjort anmälan och tydligen fanns det inget som hindrade att jag fick se mailet som satt igång allt det jobbiga. Mailet var inte underskrivet med något namn, men mailadressen det kom ifrån innehöll någon sorts signatur. Efter fem minuters googlande på signaturen fick jag napp när jag kombinerade signaturen med namnet på området vi bor i.  Samma signatur hade nämligen lagt ut en film på nätet av branden som rasade i området samma kväll vi flyttade in, och där fanns också en liten bild av honom.

Jag hade haft rätt från början, eller i alla fall nästan. Det var i och för sig inte belgiskan som aldrig hälsar men väl hennes man, en typ som jag redan första och enda gången jag pratade med honom konstaterade inte alls verkade trevlig. Det är något obehagligt över honom, det minns jag att jag sa till Sverker, och så hoppades vi att vi skulle slippa ha mer med honom att göra. Dessvärre verkar ogillandet ha varit ömsesidigt.

Det var hur som helst skönt att veta att det inte var någon av de grannar som vi pratar med eller som hälsar glatt. Ingen av föräldrarna till de barn i grannskapet som leker med våra barn. Det var en stor lättnad.

Lek intill illegal ombyggnad

Nu visste vi vem det var. Helst hade man velat gå dit och knacka på och konfrontera grannen. Fråga varför och vad han fick ut av att ställa till problem för oss, men nu hade vi viktigare saker att ta tag i, som att få tag i en arkitekt till exempel. Hur onödig vi än tyckte anmälan var kvarstod ju faktum att vi (läs Sverker) gjort något olagligt, det gick inte längre att förtränga eller komma undan. Nu måste det googlas, ringas och mailas, fotas, scannas, mötas och skriva på avtal.

Sverker byggde en utesoffa i ren frustration över att inte få bygga klart det han påbörjat.

Så mycket bättre det kändes när ärendet väl var överlämnat i professionella händer. En arkitektfirma skulle representera oss och driva vårt ärende hos kommunen, och förhoppningsvis få vår illegala ombyggnad legaliserad i efterhand. Vi andades ut lite och tänkte att nu skulle det nog ordna sig.

Därför fick vi bägge världens chock när vi fick ett tjockt och hotfullt brev från polisen alldeles innan påsk. I stället för att det hela var på väg att lösa sig var det nu mycket värre än någonsin. Nu hade vi tjugo dagar på oss att påbörja rivningen och återställa huset till ursprungligt skick. Gjorde vi inte det väntade dagsböter alternativt fängelsestraff. Så stod det i Brevet som vi hämtat ut på lilla postkontoret i byn och öppnade där och då. När vi lyckats tyda vad det stod var det nästan så marken försvann under fötterna. Det var knappt vi kunde ta oss hem.

Innan vi hunnit reda ut vad som gått snett mellan arkitektfirman och kommunen hann vi dessutom få fler jobbiga brev om att vi måste infinna oss på skattekontoret på grund av avvikelser mellan deras register över vår fastighet och verkligheten, och nu snackade vi inte längre om Sverkers utbyggnad utan om huset som det var när vi köpte det. Nu är det mer än bara Sverkers ombyggnad som står på spel.

Att antal timmar med kölapp i handen hos myndigheter, ett antal mail och telefonsamtal  senare ser det nu ut som så att rättsprocessen är stoppad och att vårt ärende hos kommunen har ett nummer. Jag kan logga in via datorn och se om vi fått något besked, men det är inte alla dagar jag känner att jag orkar se efter. Den här veckan har jag till exempel inte loggat in där alls.

Vad jag gjort i stället kan jag berätta i nästa inlägg. Det blir mycket roligare.

I dag ligger det en sjukling och en gul katt i den illegala delen av huset. Jag tror jag lägger mig där jag också. Jag blev trött av att berätta om det här.