Sådant som inte får hända eller En blodig lördag

Det var en lördag i oktober som olyckan var framme. Frida skulle ha skjuts till en grej i Lissabon och Jonna hade hängt med. Vi hade lämnat av Frida och tänkte passa på att gå på tjuvarnas marknad, eftersom det var lördag – marknadsdag – och vi hade några timmar att slå ihjäl innan Frida skulle hämtas. Sverker hade valt att inte följa med utan skulle pyssla med något av sina projekt här hemma i lugn och ro. Trodde han.

Vi stod och tittade på örhängen när telefonen ringde. Sverker? Han brukar aldrig ringa. Han vet knappt hur man använder mobilen. Han vet nästan aldrig var den är, svarar sällan när man ringer och ofta ligger hans mobil bara urladdad någonstans, men inte nu alltså. Nu ringde han plötsligt upp. Vad kunde han vilja? Hoppas inget hänt! –  man vet ju aldrig.

Sedan ett par år tillbaka – jag vet inte när det började – har jag burit på någon sorts oro över allt hemskt som kan hända och varje gång det ringer eller för den del plingar till för att ett meddelande eller mejl trillat in i telefonen hinner jag tänka – vad är det nu som hänt? och föreställa mig allt möjligt hemskt.. Det brukar ju inte vara något hemskt, men den här gången var det det. Den här gången var det hemskt.

Jag tror aldrig någonsin jag kommer att glömma det där samtalet från Sverker. Aldrig har han låtit så förtvivlad och panikslagen. Först hörde jag bara det – paniken och förtvivlan, och sedan hörde jag orden. Han har bitit mig. De slogs. Fingret. Fingret är borta. Han bet av mig fingret. Fan! Fan! Fan! Det är borta!

Där står jag, ena sekunden och tittar på örhängen med Jonna och tycker att livet är bra härligt ändå och nästa sekund ser jag galna hundar och blod som sprutar framför mig och hör Sverker svära och gråta, ensam därhemma eller var han nu var. Med ett avbitet finger. Eller utan, rättare sagt. Jag blir knäsvag bara jag tänker på det och jag hör att Sverker är helt utom sig. Samtalet bryts dessutom.

Jonna, som också tittade på örhängen i godan ro alldeles nyss, har också fattat att något är fel. Ena stunden håller jag henne i handen och tittar på krimskrams och sedan står jag plötsligt där och ropar NEJNEJNEJ! Sverker!!! NEJ!! in i mobilen och hon vet ju inte vad som hänt – bara att något är fel. Väldigt fel. Mamma, vad händer?! MAMMA? Hon ruskar om mig.

Pappa, säger jag. Pappa har blivit biten. Vi måste åka hem. Jag tror han är hemma. På vägen (språngmarschen) till bilen kommer vi på att vi ska ringa till en kompis som bor nära. Jorge! Ungarnas thaiboxningstränare. Kanske kan han springa över och fixa ambulans eller se till att Sverker inte ligger avsvimmad och förblöder innan vi hinner hem. Jonna ringer. Jorge ska genast springa över. Det är bra, eller i alla fall känns det lite bättre. Bra är det ju långt ifrån.

På vägen ut ur Lissabon och hemåt släpper den första chocken och Jonna börjar gråta och säger att hon först trodde att pappa fått en hjärtattack när hon hörde mig skrika i telefonen. Jag gråter också och svär över trafiken, och allt. Faaan! Innan vi hunnit hem ringer thaiboxningstränaren och säger att han redan är på sjukhuset med Sverker, så vi åker inte hem, utan tar avfarten till sjukhuset. När vi kommer dit sitter Sverker i väntrummet på akuten med en blodig handduk kring handen och ett orange armband – vilket indikerar att han klassats som näst högsta prioritet. Han ser så ynklig ut där han sitter. Blek och skärrad. Hur handen ser ut vill jag inte veta, men jag ser ju blodet, och jag vet ju att ett finger är borta. Fem minuter efter att vi kommit ropar de upp hans namn, eller de försöker i alla fall. Det är ju inte det lättaste att uttala.

Vi får veta att han måste vidare till kirurgi, på ett annat sjukhus, inne i Lissabon. Han får sprutor för difteri och stelkramp och får sedan åka ambulans in till Lissabon. Det är då vi kommer på att Frida är kvar i Lissabon och att det är dags att hämta henne. Hon får nu stå och vänta medan vi kör tillbaka in till stan för att hämta henne och berätta också för henne vad som hänt. På vägen hem gråter hon också. Över pappas finger och över Roxy. Roxy, som var kvar hemma och som hade bitit av husse ett finger.

Här är Roxy i sin favorithörna. Jag har ju skrivit tidigare någon gång om att han är ganska jobbig. Vi har investerat i lektioner hos hundtränare och tycker att det blivit mycket bättre. På senare tid har vi konstaterat att han blivit så snäll så. Bara någon dag innan detta hände satt vi och pratade om det.

Roxy mötte oss i hallen, lika glad som vanligt, den jäkeln. Han hade ju inget minne av vad som hänt, men Sverker lär ju aldrig glömma det och i väntrummet berättade han för mig, innan han fick åka ambulans till stora sjukhuset i Lissabon, och senare i veckan ska jag berätta för er vad som hände, och vad som hänt sedan den där lördagen, som i alla fall slutade med att vi fick hämta hem Sverker. Det som var kvar av honom, som jag sa, i ett försök att vara rolig mitt i eländet.

När Sverker ringde från sjukhuset i Lissabon och fingret hade kapats av ytterligare och sytts ihop hade det nästan börjat skymma och jag fick åka till Lissabon för tredje gången samma dag. Där stod han, utanför akutmottagningen, med handen i bandage. Med sig hade han recept på antibiotika och smärtstillande och något annat och strikta förmaningar om att få förbandet bytt regelbundet och vara noggrann och uppmärksam och försiktig med såret, för om det inte läkte bra skulle de behöva kapa stumpen som var kvar också, och i värsta fall hela armen.

I och med att sommaren blev så lång och varm har vi haft onormala mängder flugor ända in i oktober. Vidrigt, speciellt när man har ett sår som ska läka vill man inte ha sådant rötmånadssurr omkring sig, så vi lade Sverker i en kokong.

Roxy vill gärna vara nära husse hela tiden. Man undrar hur mycket han begriper. 

Olyckan sneglar på Sverker.

Jag försöker föreställa mig Sverker med bara en arm. Jag känner ingen som använder och behöver sina händer och armar så mycket som Sverker. Ordet händig är nästan en definition av honom, eller om det är han som är en definition av det ordet. Måtte detta läka som det ska. Måtte det läka bra. Hur ska det bli annars?