Nu ligger det många inlägg och skvalpar i bakhuvudet, och några är nästan i pipeline men jag måste räkna lite till innan jag kan skriva om hur mycket det kostar att bo i Portugal (för oss) och fila lite mer på en kärleksförklaring till det portugisiska föreningslivet och ganska mycket annat. Jag vet att ni undrar hur det går med renoveringen och vad polisen ville oss men det har varit en känslosam vecka så jag förtränger allt detta och vräker i stället på med en massa bilder från den sista februariveckan här i Bortugal, som om allt vore frid och fröjd. Det är det nog också tror jag, fast det har varit en vecka med både glädje och sorg.
Den sista februariveckan bjuds det fortfarande på trattkantareller i skogen samtidigt som magnolian börjat blomma. Det firade vi med en cykelutflykt till skogen på andra sidan byn förra helgen.
Den här helgen trotsade vi mörka skyar och promenerade åt andra hållet. Promenaden till grannbyn längs havet förvandlades till en extra dramatisk naturupplevelse när det började hagla (igen!) så hårt att det gjorde ont. Vackert var det i alla fall!
Innan haglet
Efter haglet
Idag blev det en utflykt till en park i Cascais där vi aldrig varit förr och där det till barnens stora glädje fanns en äventyrsbana. Den kan jag rekommendera för alla som har barn och befinner sig i Cascais!
Det var inte alls meningen att vi skulle hamna på årets chokladmarknad i Cascais på hemvägen, men vi kunde inte låta bli att stanna och titta. Och smaka. Och förstöra aptiten.
(Sugen på mer? Här är förra årets chokladmarknad)
Emellan dessa friluftshelger var det förstås vanlig skolvecka för barnen.
Fridas lista ”Varge dag”
På väg hem från skolan
Långa dagar och läxor på det!
Vad gör vi hela dagarna när de är i skolan? Det kan man fråga sig faktiskt. Vi sitter ju inte på långa vägar så många timmar i skolbänken som de gör, men dagarna går fort och ibland hinner vi ändå inte med hälften av det vi tänkt oss. Det är konstigt att man alltid hinner surfa, men aldrig hinner städa skafferiet, men det handlar väl om att göra rätt prioriteringar.
Den här veckan har vi också hunnit med att ta oss an en hund. Vi kallar honom Ior för han ser så deprimerad ut, men så har han kanske inte heller så mycket att vara glad för. Hans ägare har tydligen dött, så nu går han runt här och ser ledsen ut. Döv är han också, och vi tror att han har några knäckta revben. Sverker ger honom mat och har också lyckats tömma och rengöra den äckliga bölden han hade på ryggen.
Att vi också tagit farväl av Elsa den här veckan är något jag inte ens vill skriva om.
Nu är Elsa i katthimlen.
Livet är kort. Glöm inte det! Ta hand om er och om varandra!
Härliga utflykter!
Och vilken söt hund, hoppas han blir kry och att ni finner varandra för framtiden.
Vi var nyss på utlandssemester och jag, som klappat det mesta med päls, hörde mig säga till barnen att inte klappa några lösa hundar. Det var så svårt att låta bli den söta jycken som alltid var på stranden, såg frisk och glad ut. Behöver man vara orolig för loppor eller något?? Mer än i Sverige?
Nja jag vet inte med hunden, han är rätt skygg, men vi fortsätter ge honom mat och klappar honom när vi får. Om det är dumt att klappa hundar utomlands beror nog på var man är och på hunden. Vissa är mer försiktiga med sånt än andra. Vi är nog mindre försiktiga. Jag har inte hört om några smittor de kan föra över till människor, men loppor har de nog. Djurs loppor brukar dock inte gilla människor, så det händer att jag klappar hundar som ser snälla och någorlunda rena ut. I Sverige uppstår ju sällan situationen eftersom i princip alla hundar är kopplade eller i alla fall har en ägare, som säkert vaccinerat dem.
Tack för svar! Nu ångrar jag verkligen att jag inte klappade och gosade med den där ljusa hunden vid hotellet. Den såg verkligen söt ut och verkade inte det minsta rädd eller aggresiv. Nåja, fler hundar kommer nog i min väg 🙂
Man brukar ångra det man inte gjort, A-mamman… fast å andra sidan är det ju tvärtom ibland också, så det skadar inte att vara försiktig om man inte vet. Jag brukar gå på känn med hundarna. Den gången jag blev biten var det av en hund i koppel som jag inte ens försökte klappa. /Å-mamman
Åh vad kul att det finns trattisar i februari , vi gillar att plocka svamp. Kan man alltså göra det i Portugal? Finns väl ingen allemansrätt där?
Längtar så efter att komma och kolla i området i påsk, snart dax. Jag blir mer och mer övertygad om att flytta dit några år som pensionär, hoppas inte jag blir besviken, men klimatet verkar så härligt!! Tack för så mycket info på bloggen!
Ja det finns trattkantareller, lite gula, blodriska och stolt fjällskivling i alla fall, Catrine. Ingen allemansrätt och inte tillåtet att plocka i naturskyddsområden så man får kolla upp var det är okej att plocka. Det är inte många andra som plockar så man får ha sina ställen i fred. Jag skulle verkligen rekommendera Portugal för pensionärer som ogillar snö och kyla, man får ju ta med sig pensionen hit så det är ju hur bra som helst. Ingen orsak! /Åsa
Fantastisk blogg! Vi planerar att flytta till Portugal och blir oerhört inspirerade av allt du skriver. Har nyligen upptäck din blogg och försöker läsa från ditt första inlägg 🙂
Tack Annika och välkommen till Bortugal! Lycka till med era planer! /Åsa
?
Tack för den fantastiska bildbombningen – så många fina bilder!
Ja det blev många bilder, Marina! Det blir så ibland, jag verkar inte kunna begränsa mig! :)/Åsa
Det ser sååå gott ut med trattkantareller! Även om kantareller och vår inte riktigt går ihop i mitt huvud 😉 Fin bild med den röda blomman!
Ja trattkantareller är aldrig fel, inte i februari heller, FreedomtravelHelena! Jag tror inte det är normalt här heller men det kom ju så mycket regn i höstas så de låg väl där och väntade till blötan kom! (: Då kommer det ju en massa fina blommor också! Snart börjar det blomma på riktigt här, och ni har vårkänning ni med såg jag! /Åsa
Vi tar äventyrsbanan nästa gång vi kommer! 😉 Eller så plockar vi blommor om jag kommer själv, eller hur var det? 🙂
Det där med att djur inte lever lika länge som oss är galet svårt 🙁 Vi har börjar prata om att vår hund Chio inte kommer leva i oändlighet och att det är för att hon är gammal som hon hör så dåligt och är lite förvirrad ibland. Det är svårt för barn att förstå när hon levt hela deras liv…
Ja, Elsa har ju funnits jämt sade barnen, och lite så känns det för oss med. Hon har varit med så länge att vi nästan var helt andra människor när vi fick henne. Äventyrsbanan var en rolig bonus den där dagen, liksom chokladmarknaden. Kul att bli så glatt överraskad. Blommor finns det ju alltid här! 🙂 /Åsa
Så ledsamt att höra om Elsa. Vi är kattvänner här hemma så vi känner vekligen med er. Det låter som om Elsa verkligen hade ett fantastiskt fint kattliv med er, men saknaden är ju stor ändå. Vad skönt att Frasse har de andra två och verkar trivas med dem.
Tack för omtanken, Cecilia. Det blir ju oundvikligen så här förr eller senare, det vet man ju, men det är ändå sorgligt och svårt. Det är i alla fall skönt att veta att hon slipper lida nu. Man får tänka så. /Åsa
Lille Ior fick kanske veta av Elsa att ni skulle behöva lite tröst och någon att slösa kärlek på.
Livets gång är inte alltid rolig, speciellt när sådana beslut skall tas. Det är den delen av att ha husdjur som tilltalar allra minst. Det är då det gäller att tänka på alla goa minnen man fått genom att få dela sin tillvaro med dem.
Ja vi har ju fler att slösa kärlek på, och det är skönt att inte Frasse blev ensam kvar. Elsa var ju hans livskamrat och de har varit oskiljaktiga sedan 15 år tillbaka. Han leker med Loppan och Ilse nu i alla fall, så det känns ju bra. Ior är för eländig, ibland får vi klappa honom och ibland traskar han iväg med svansen mellan benen och är skygg. Vem vet vad han varit med om. Fina Elsa hade i alla fall ett bra liv och nu behövde hon vila, men oj vad svårt det var! Tack för omtanken Lena och alla andra! /Åsa
Det var tråkigt med lilla Elsa , men ni får försöka trösta er med att hon haft ett långt och bra kattliv. Men jag vet hur svårt det är för jag har tagit det tunga beslutet många gånger , så är det ju när man älskar djur . Söt hund som har hittat er , inte alla har samma tur att hitta nån som ger lite mat och kärlek . Han blir säkert glad igen …
Ja man får tänka så Annelie. Vi får se hur det går med hundstackaren. Nu får han mat och lite omsorg i alla fall! /Åsa
Oj.Så positivt och sedan så.. vad ledsen jag blev.
Ja jag vet Emma. Det har varit en så fin vecka men det alla tankar och känslor kring det svåra beslutet och sorgen har funnits där hela tiden. Man blir extra medveten om hur tiden går och hur flyktigt livet är när sådant händer. Tungt. /Åsa