Sju år i taget

När vi nyss gått in i ett nytt årtionde och man just har fyllt sitt femte årtionde ligger det nära till hands att skriva om det, men jag har länge funderat på siffran sju. Den sjunde vågen, sju års olycka, de sju haven, de sju dödssynderna, sju svåra år, det sjunde inseglet och tanterna i Nazaré som har sju kjolar.

Det sägs också att det tar sju år för kroppens alla celler att ha bytts ut. Det kanske ni har hört talas om, men har ni också tänkt på att livet går i sjuårscykler? I alla fall gör mitt det. Cyklerna går förstås lite i varandra, och det finns inga skarpa gränser. Det kan finnas en och annan förskjutning, men i princip tycker jag det håller. Jag brukar inte tycka om att gräva i det förflutna, men idag ska jag göra ett undantag och blicka bakåt, sju år i taget.

De första sju åren går ut på att man är barn. Liten, aningslös, oskuldsfull, omedveten och nyfiken och allt det där som hör barndomen till. Jag minns ju inte mycket av de första sju åren, men det sägs att jag var ganska kavat.

När man är sju börjar man skolan. I alla fall i Sverige. Den andra sjuårscykeln handlar mest om att att man går i skolan.  Jag minns namnen på alla i min första skolklass och jag minns att jag var ganska duktig i skolan och att vi lekte i snöhögar och spelade fotboll på rasterna. Man lär sig läsa, skriva och räkna och är fortfarande ett barn men inte längre på samma sätt som innan. Nu är man ett skolbarn.

 

7 x 2 = 14. Vid 14 ungefär börjar det bli komplicerat. Nu är man tonåring och ska bli vuxen. Det är många vägval och allt kan hända. Under den här perioden var jag ganska vilsen tror jag. Så här i efterhand kan jag tycka att jag borde haft ett mål, något att fokusera på, men det hade jag inte. Jag var som ett rö för vinden och drev lite hit och dit. Vem var jag? Vem skulle jag bli? Gymnasietiden var stormig och sedan flyttade jag till London, sedan till Göteborg och sedan till Stockholm. Det hade kunnat gå riktigt illa på många sätt, men jag klarade mig relativt oskadd igenom den här sjuårscykeln ändå, som tur var. Det mesta som hände under de här åren är som tur preskriberat vid det här laget och inget vi ska dra upp i ljuset här.

 

7 x 3 = 21. Vid 21 började jag landa och hitta tillbaka till det som kanske är min kärna. Jag började förstå att jag behövde naturen för att må bra och att jag behövde studera. Språk!  Jag jobbade i Alperna, lärde mig tyska, åkte skidor och vandrade, läste spanska i Spanien och sökte in på Lärarhögskolan. Jag träffade Sverker och reste i Asien och Australien ett år och gjorde mina utlandsterminer, en i Tyskland och en i Australien.

 

7 x 4 = 28. Vid 28 började vi boa. Vi ville ha barn och vi ville ha hus. Vi bodde i en liten gul stuga, köpte en tomt och började bygga. Jag blev färdig lärare och började jobba på en högstadieskola, men det blev inga barn under den här cykeln. De här åren handlade mycket om detta. Om huset vi byggde och barnet som inte kom. Vi var en familj utan barn som byggde ett hus som aldrig blev klart. Men vi var väldigt förälskade!

7 x 5 = 35. Vid 35 blev jag äntligen gravid. Därmed inleddes småbarnsåren. Snart var vi fyra i familjen och det var amning och blöjor och lekparker och dagishämtningar och allt det där. Jobbiga år tycker många, och inte blev det lättare av husbygget som vi levde med och bodde i, men om jag fick leva om sju år skulle jag nog ändå välja dessa. Inte min fina barndom, inte de där nomadåren, utan åren med de knubbiga barnen som var i ständig förvandling. Så goa!

7 x 6 = 42. Tre dagar efter min 42-årsdag satt vi på planet till Portugal och därmed inleddes den sjunde vågen av mitt liv. Tre veckor senare (nästan på dagen sju år sedan idag!) hade vi köpt hus här och sex månader senare flyttade vi in. Den sjunde vågen har varit Portugal för hela slanten. Språket, byn, landskapet härikring och hela processen med att landa här. Det där kan ni ju!

7 x 7 = 49. Nu är vi alltså inne i den åttonde cykeln som inleddes i fjol. I den här cykeln är jag en äldre version av mig själv. Jag har läsglasögon och lite ont i lederna och går hundpromenader i stället för att springa. Sverker undrar vem den tanten med glasögon som sitter och knapprar vid datorn hela dagarna är och undrar var hans sportiga fru tagit vägen. Jag undrar själv litegrann, men sedan dyker jag in i texter och grammatik igen.

Barnen går inte längre i byskolan utan i Escola Secundária och är tonåringar. Också de går in i en ny cykel, är mer självständiga och ja, tonåriga. Vi är tonårsföräldrar. Herregud!

 

Sedan den här cykeln inleddes har det också handlat mycket om jobb. När den inleddes hade jag precis avslutat en intensivkurs och allt hängde lite i luften. Det såg tomt ut i kalendern och på inkommande på bankkontot. Sedan började det trilla in jobb. Översättningsjobb, skrivuppdrag, språkkonsultuppdrag, privatundervisning, Skypelektioner, distansundervisning och så vidare. Lite på grund av att jag själv dragit i några trådar, men en del har kommit från ingenstans, och aldrig har jag tyckt att det varit så kul att jobba som nu. Den här åttonde cykeln kommer att handla mycket om jobb tror jag. Mina jobb och jobb med det stora gröna. Och om våra tonårsbarn, förstås!

7 x 8 = 56. När den här cykeln är över är vi inte längre tonårsföräldrar. Frida och Jonna kommer att lämna sina tonårscykler och gå in i vuxenlivet. Sverker kommer att fylla 60. Tanken svindlar. Längre än så kan jag inte tänka, men jag är ganska säker på att det kommer att fortsätta gå i cykler. Sju år i taget!