Så har det gått sju år sedan vi damp ned här mitt i natten, med brandkåren och den isande nordanvinden från bergen som enda välkomstkommitté. Sedan dess har mycket hänt och de viktigaste händelserna har jag delat med mig av här. Jag tänker inte sammanfatta de här sju åren i det här inlägget, men tycker ändå att det behövs ett inlägg om detta jubileum. Sju är ju ett speciellt tal! En utvärdering av något slag behövs. Har flytten gett önskat resultat? Har den här platsen levt upp till förväntningarna?
Svaret är förstås ja, men för att det ska bli ett inlägg tänkte jag utveckla mitt svar. För att besvara frågan ordentligt måste jag först gå tillbaka till vad vi ville uppnå med vår flytt, och vilka förväntningar vi hade. Minns vi ens det? Var det inte bara en längtan bort och en dröm om en nystart mitt i livet som drev oss att flytta? Hade vi någon klar bild av vad vi ville uppnå? Om jag ska vara ärlig så hade vi nog inte det. Ingen konkret bild av vad vi ville göra av våra liv förutom att bo här. Inga konkreta förväntningar förutom att vi skulle bo här och trivas.
Det är då lättare att minnas det jag oroade mig för än det jag förväntade mig, men det ska det inte handla om nu. Nu ska det handla om hur det blev, så här sju år efter att vi satte nyckeln i dörren. Det ska handla om just tisdagen den 23 juni, sju år efter den första dagen. En dag jag för sju år sedan aldrig kunnat föreställa mig just så som den blev.
På sjuårsdagen här hänger Sverker med vår tränare i thaiboxning och hjälper honom bygga en ny träningslokal, så honom ser man inte röken av. Boxaren dök upp vid frukosten och skulle låna något utöver blandare/kompressor/cement/bilmaskin som han redan lånat och på köpet får han med sig Sverker, eftersom tränaren varken är händig eller teknisk, utan bara tatuerad, rolig och bra på att slåss.
Här ska tränas!
Vi kallar den fulltatuerade tränaren för tingo nu efter att jag upptäckte detta ord när jag gjorde research inför ett blogginlägg och hittade detta ord, som kommer från Påsköarna och betyder ”person som den den ena saken efter den andra tills den har alla dina saker”, vilket måste vara jobbigt på Påsköarna där det kanske inte är så lätt att få tag på grejer.
Ett litet sidospår. Bild härifrån, där det finns fler ord.
Alla våra verktyg är alltså hos tränaren nu, och även Sverker. Man kan ta Sverker från bygget, men inte bygget från Sverker tydligen. Honom ser vi nog inte förrän möjligen till middagen, och sedan går han en vända i mörkret med grannens hund Lucifer, så som han gjort de senaste månaderna. Han började med nattvandringarna under karantänen och kom på att det kunde vara skönt.
Var det så han tänkt sig sitt drömliv? Nej, kanske inte, men han verkar rätt nöjd ändå. Det här betyder ju att han ligger lite efter med påbörjade jobb här hemma, för att inte tala om på det Stora Gröna, men det är inte så bråttom med något nu när vi har ett kök. Vi ska ju ingenstans och vi sitter inte i sjön.
Så här på årsdagen har jag alltså inte Sverker hemma på hela dagen, men fyra barn har jag. Det är grannpojken, som mer eller mindre flyttade in här under karantänen och allt, och så en kompis till Jonna. En stackare som tillbringat tre månader ensam hemma hela dagarna medan föräldrarna jobbade, men som nu äntligen fått föräldrarnas tillstånd att umgås med åtminstone EN kompis, och då blev det Jonna, och nu har de mycket att ta igen. Förra veckan bodde Jonna hos henne nästan hela veckan och den här veckan bor hon hos oss.
Den här kompisen är faktiskt det första barn vi träffade på i byn, den där första sommaren när vi desperat letade efter någon att fråga om skolstarten och hittade ett barn i charken i byn, där pappan jobbade. Jonna och kompisen säger nu att de bara behövde titta på varandra så visste de att de skulle bli kompisar, och de har hållit ihop sedan dess. Invandrare är de också bägge två, hon från Brasilien och så vi då, men i vanliga fall är de alltid tre. Nu är det bara så att den tredje och portugisiska kompisens familj är striktare med social distansiering och inte har släppt ut sina barn än, annars hade jag nog haft fem barn här idag.
De fyra barnen har lektioner på nätet nästan hela dagen men hinner i alla fall bada i poolen på lunchen. Terminen har förlängts med två veckor så den 23 juni har de fortfarande lektioner, men de hinner också laga lunchen, som idag liksom ganska många andra dagar den här sommaren blir pannkaka med hallonsylt och grädde. Sedan måste de logga in på distansundervisningen igen, den femtonde och sista veckan online. Vem hade kunnat förutspå det?
Det får bli en bild på bara mina barn, kanske inte just från den dagen, men med pannkaka.
Min egen dag den här årsdagen hade jag inte heller kunnat föreställa mig för sju år sedan. Dels hade vi inga planer på att skaffa hund och dels hade jag inga större förväntningar på att fixa jobb, men hundar och jobb fick jag, så nu består mina dagar av hundar och jobb.
Morgonpromenad med hundarna innan frukost.
Så här vackert har molnen legat över bergen nästan hela veckan.
Jag går upp ut mot havet och tar en sväng genom grannens kolonilott eller vad man ska kalla det innan jag kommer tillbaka och hittar mister muai thai med tatueringar och allt vid frukostbordet. Måndag och onsdag kvällar tränar vi i hans trädgård mellan citronträden i väntan på att lokalen ska bli klar, men idag är det tisdag, så idag ska jag jobba dubbelt.
Först loggar jag in mot Sverige och betar av texter och samtal fram till lunch. Hela tiden har jag hundarna vid min sida. De ligger vid mina fötter och när jag reser mig går de efter mig.
När man biter nosen av ett gosedjur och blir lite trött.
Någon har dödat en ödla, plattat till den och sedan tröttnat på den.
Efter pannkaka och pooldopp fortsätter jag jobba till klockan fem, då jag tar med hundarna till skogen så de får springa av sig innan min kvällslektion.
Undrar hur många bilder jag har tagit av Roxys rumpa?
Klockan sex loggar jag in och har kvällskurs som jag annars brukar ha i Lissabon. Snart är terminen slut och eleverna ska ha prov och sedan betyg, men 30 tisdagar om året tillbringar vi tillsammans (nu online) och läser om Sverige på och pratar och Sverige (och lite annat) på svenska.
Halv tio är jag klar och då äter vi middag. Sverker är färdig med både boxaren och Lucifer för dagen, men vi har fortfarande fyra barn här, så vi dukar för sex personer. Därmed finns det faktiskt fem lite överraskande detaljer vid middagen som vi inte kunnat föreställa oss för sju år sedan.
- Att köket skulle vara flyttat, för det hade vi inga planer på. Det ”bara hände”.
- Att vi äter så sent, faktiskt lika sent som portugiserna vilket var en absurd tanke innan flytten. Klockan sex skulle maten stå på bordet i Vikingshill, annars bröt någon ihop. Oftast jag.
- Att vi är sex personer vid matbordet. Vi var lite oroliga att våra barn inte skulle hitta nya vänner när vi flyttade, men där oroade vi oss i onödan, som man så ofta gör.
- Att Sverker lagat maten! Under tjugo års tid var det jag som alltid lagade maten, men nu har det blivit ändring på det. Lasagne har han lagat minsann, så det är inte bara korv eller fiskpinnar, utan matlagning på riktigt!
- Att vi pratar portugisiska!
Det är faktiskt först nu sedan grannpojken flyttade in som vi har börjat prata portugisiska vid matbordet. Plötsligt (efter sju år) kan Sverker berätta saker på portugisiska med hela meningar och hänga med i vad som sägs. Ett och annat verb blir till och med böjt, men annars går det bra med infinitiv också. Varför ändra ett vinnande koncept? Där sitter han nu och berättar i infinitiv med yviga gester om ett tragikomiskt minne: ”Eu, e um amigo de Finlanda trabalhar em Noruega. Construir. Na praia viver em carro e surfar, cozinhar hamburger. Muita fome. Meu amigo cozinhar e cair na praia. Acidente. Hamburger no chao (chão). Não comer!” Rent grammatiskt en katastrof, men alla förstår och skrattar.
Innan vi lägger oss går vi ut med hundarna igen, och soporna. Vid soptunnan står Roxys syskon och mamma och skäller på oss i sin bur. Från bergen blåser det lika kallt som det gjorde den där första kvällen när vi klev ur bilen och var framme, med våra resväskor och barn och katter och våra drömmar och en hel del oro.
Just när jag står där vid soptunnan under gatlyktans sken i den kalla vindens tjut som ackompanjeras av hundskall och jag har jobbat nästan 12 timmar skrattar jag till när jag tänker för mig själv att det nog inte var så här vi föreställt oss vårt drömliv, men ändå är det just det detta är.
Vi drömde om ett liv vi inte behövde längta bort från, och ett liv där vi inte behövde ångra att vi inte försökte. Detta har vi uppnått, och fått ännu lite mer än vi förväntade oss på köpet. Vi avslutar dagen med sju ett glas vin för att fira.
Fler inlägg med talet sju:
Sju saker som är bättre i Sverige
Pingback: Åtta år senare – i den åttonde fasen – Bortugal
Pingback: Dags att flytta härifrån? – Bortugal
Fint att läsa, och som vanligt underhållande. Skrattar åt grannen som lånar allt och åt bilden med den platta ödlan. Tänker på hur du tidigare beskrev ditt liv med sju år i taget. Så vad händer nu, följande sju år?
Min prognos för de kommande sju åren är att vi ska vara tonårsföräldrar och jobba en hel del!
Intressant och välskrivet utvärderingsinlägg Åsa! Det blev inte precis exakt som ni tänkt er men måluppfyllelsen är ändå god, som det verkar. 🙂
Ja, vårt nya liv uppfyllde kraven utan en tydlig matris! 🙂
Hjärtliga gratulationer till er som emigrerade och de som kommit till under tiden!
Att ha en hyfsad aning om var man ska söka och ett öppet sinne för vad man inte kan förutse är goda förutsättningar för att hitta drömlivet!
Ja, drömmen att flytta till det stora härliga ”Utomlands” behöver specificeras någorlunda om det ska bli rätt, och så behöver man veta att det inte automatiskt innebär ett liv i solstolen. Antagligen är det inte det man vill ha i längden heller, så det är mycket som ska falla på plats, särskilt om man är en familj. För oss gick det bra, eller har gått bra hittills i alla fall. Framtiden vet vi inget om, men nu är vi hemma i alla fall.
/Åsa
Boa tarde!
Som vanligt otroligt kul att läsa om er vardag där uppe i Cascais området. Jag är lite dålig på att kommentera dina härliga texter om stort och smått men var 6 månad brukar det ske. Så nu är det dags och återigen tack för att du delar med dig av dina upplevelser.
Vi är snart inne på vårt andra år här i det fantastiska Portugal där dess invånare har tagit emot oss med vänlighet och hjälpsamhet som man tyvärr sällan möter i vårt gamla hemland. Då menar jag framförallt i det lilla och vardagliga som kommer från deras hjärtan. Det bara sitter där naturligt. Dock om man ska klaga på något så är det deras sätt att köra bil…det är riktigt uruselt och livsfarligt. Förhoppningsvis kommer det att förbättras de närmaste åren. Kanske även deras sätt (inte alla men lite för många) att ta hand om sina djur kan förbättras till det bättre. Annars så trivs vi magiskt bra i detta förtrollande land.
Anledningen till mitt inlägg egentligen var att lägga in en önskan. Det var otroligt intressant att läsa Teresas inlägg om Portugal förr i tiden. Om hon kan skriva om 70 och 80 talet i Portugal utifrån hennes perspektiv någon gång i nära framtid så vore det toppen. Beröm henne gärna för sin text i tidigare inlägg för det var väldigt imponerande måste jag lägga till.
Vi har oxå utökat antalet djur i familjen sen vi flyttade hit, precis som ni har Åsa. Verkar vara en trend att många som flyttar hit tar hand om några till. Det verkar behövas tyvärr. Vår pudel som följde med i flytten är inte helt nöjd med utvecklingen, men annars älskar han sitt nya liv här i Portugal.
Undrar hur vi kommer att reflektera över vår situation om 5 år när vi är där på det sjunde. Livet är allt bra spännande och härligt.
Önskar dig en riktigt go o gla sommar & Bom fim de Semana.
Tack för fin kommentar och roligt att Teresas inlägg var uppskattat! Hon har faktiskt redan skrivit om 60- och 70-talet till mig och sagt att jag får lägga ut även detta, så det kommer jag att göra vid tillfälle. Det är intressant och ger en helt annan inblick när det skildras av någon som var med. Jag ska framföra berömmet och jag vet att hon läste alla fina kommentarer som hennes inlägg fick.
Ja, portugisernas vänlighet och inställning till livet har nog varit den största bonusen med flytten. Att det var vackert och bra klimat visste vi ju. Jag känner nu under ”karantänen” att jag saknar kontakten och möten med folk här. Vi har träffar extremt lite folk under de senaste 3-4 månaderna och det gör att jag (trots att jag är rätt asocial) ibland känner att jag längtar till Portugal fast jag är där.
Min första sväng in till byn för att uträtta ärenden för första gången efter karantänen blev jag nästan tårögd. Hade sett fram emot att återse alla bekanta ansikten, men inga beijinhos på grund av viruseländet och inte ens ett leende eftersom de doldes av masker…
Det där med djuren håller jag med om och har tagit upp här, men trafiken håller jag inte med om faktiskt. Där verkar min verklighetsuppfattning skilja sig från alla andras. Det har jag tänkt skriva om någon gång…