Sju mil hemifrån

Folk åkte mycket på semestern. Mycket och långt och flera gånger. Det har jag sett på sociala medier. De flög och for och körde flera hundra mil. Till Östersund ena veckan och Österlen nästa. Som om inte det räckte åkte  de sedan till Kalmar och så en vecka på Kalymnos på det. Väl hemma bokade de en höstresa till Barcelona och en jullovsresa till Thailand. Det är nästan så man blir åksjuk bara men hör talas om det, eller får komplex. Själva har vi nämligen bara kommit sjuttiotre kilometer hemifrån som längst det här sommarlovet, och då har vi ändå haft tio veckor på oss. Det är inte för att det inte finns platser att åka till, utan för att vi inte vill åka. Så långt. Hemifrån.

En dag kom vi ändå på att vi skulle göra en längre utflykt. Sommarens längsta, till stranden på tavlan, dit vi inte varit på två år. I lägenheten vi hyrde och bodde i då när vi köpte huset hängde en bild av en väldigt vacker strand i sovrummet. Den såg inte ut som de Atlantstränder vi sett på våra Portugalbesök. Var det verkligen Portugal? Jag var tvungen att fråga lägenhetens och bildens ägare om stranden och jodå, det var i Portugal. Jag fick veta vad den hette och ungefär var den låg. I Arrábida, mellan Sesimbra och Setúbal, på andra sidan floden, i Alentejo, som betyder just ”Andra sidan Tejo” (Tagusfloden, som mynnar ut i Atlanten utanför Lissabon)

Ungefär så såg tavlan ut,

Det är bara sju-åtta mil dit, men det tog oss ett helt år efter själva flytten innan vi hittade stranden, och inte för att det är svårt att hitta den utan för att vi hade fullt upp med allt som fanns att upptäcka på närmare håll. Åkte vi ens över floden den första sommaren? Jag minns inte riktigt längre, men på andra sidan floden låg den i alla fall när vi väl kom dit, stranden från bilden och den var precis lika vacker i verkligheten.

Det kanske inte är så konstigt att det tog ett tag innan vi hamnade på just stranden från bilden, med tanke på hur många fina stränder det finns att välja mellan på närmare håll. Det som kanske är konstigt är att det tog mer än två år innan vi återvände till den. Det tar ju bara en dryg timme att köra dit, men nu är vi inte de som kör en hel timme extra bara för att komma till en viss strand. Inte bara för att den är vacker. Inte bara för att den har lite kristallklarare vatten och lite vitare och sockrigare sand, och faktiskt liknar Karibien eller Hawaii eller något annat tropiskt paradis lite om man kisar och tänker djungel när man ser upp mot de gröna bergen som sluttar så dramatiskt ned mot stranden. Snyggt, verkligen, men det krävs mer än så för att få oss att utsätta oss för sju mils bilåkning förbi en massa stränder med bra surf för att åka dit. Och sedan sju mil hem.

Det kanske är med stränder som med människor, att det inte räcker med skönhet, det krävs liksom mer för att varaktig attraktion ska uppstå, den typen av attraktion som får en att åka sju mil med trasig AC i 35-gradig värme flera gånger i rad? Eller också är vi bara konstiga och bortskämda och dåliga på bilåkning. Antagligen det senare.

Det som krävdes för att vi skulle återvända dit var Sverkers idé att vi skulle testa att paddla med grisen. Grisen är min vindsurfingbräda för nybörjare, (evig nybörjare på den sporten och alla andra för den delen också) och den är nästan lika stor som en sådan däringa SUP-bräda (Stand Up Paddle) som är så populära, som man kan hyra i Cascais om man vill. Paradisstranden med sitt kristallklara vatten skulle vara den perfekta platsen att paddla ut på grisen, och så hade vi en anledning att åka dit igen också. Om det gick bra kunde vi rentav paddla runt den där ön som ligger en bit ut från stranden. Äventyr!

Nej vi var inte ensamma där, men på vår del av stranden kändes det som om vi var det!

Det visade sig också att den här platsens skönhet inte var av den ytliga sorten. Under ytan var det nämligen också magiskt, en helt annorlunda värld, full av sjöstjärnor, sjöstjärnor och sjögurkor och annat spännande.

Grisen och paradisstranden som vi nu döpt till Tropical Paradise var som skapta för varandra. Det var så kul och härligt att vi återvände med grisen efter bara två veckor och har planer på att åka dit igen innan sommaren är slut. Sju mil hemifrån.

Fast längre bort än så kommer vi nog inte den här sommaren.