Skalvet och stora skälvan

Jordbävningen i Lissabon hade jag hört talas om, men inte så mycket som jag tycker att den borde ha hörts talas om med tanke på vad jag vet om den nu. Har ni hört talas om den? Alls? Jag råkade på den första gången när jag i ett helt annat mycket avlägset liv läste tyska i Freiburg, och valde (mellan pest och kolera och bara för att jag är sjukligt fascinerad av naturkatastrofer och för att genus alltid brukar gå hem) att skriva en uppsats om ”Könsrollerna i Heinrich von Kleists novell Das Erdbeben von Chili”  som egentligen handlade om eller i alla fall inspirerades av jordbävningen i  Lissabon. Varken novellen, könsrollerna eller min uppsats var väl så mycket att ha, och nu ligger den (uppsatsen) i en mapp i en stuga i Skoklostertrakten, och hade jag inte flyttat till den jordbävningsdrabbade Lissabontrakten hade jag nog aldrig ägnat den en tanke mer.

Andra gången jag hörde talas om den var under utbytet med Spanien, då vi fick se katedralen i Coria i spanska Extremadura som sprack av skalvet, vilket ger en skräckinjagande bild av dess styrka, med tanke på att Coria ligger på andra sidan spanska gränsen, 30 mil fågelvägen från Lissabon.

Katedralen som sprack

Vi har pratat om jordbävningen på kursen också, och Fröken Fátima kunde berätta att hon mindes ett skalv som hon upplevde som barn, hur det kändes som om hela huset skakade och som om det skulle kunna falla ihop som ett korthus vilken sekund som helst, hur hennes pappa lyfte upp henne och sprang genom hallen, som inte längre kändes rak, och plötsligt var så lång. Hur de stod utanför huset och väntade på att det skulle gå över. Jag kommer aldrig att glömma ljudet från havet, som ett vrål, sade fröken Fátima, och alla hår reste sig på mina armar. Det var svårt att tänka på konjunktiv och sådant resten av lektionen. Min armageddonångest var aktiverad.

Om man har anlag för naturkatastrofs- och armageddonångest som vi har försöker man att inte tänka på att man bosatt sig på en plats där det bara är en tidsfråga innan nästa gång. Jag har verkligen försökt att förtränga det så gott jag kunnat. Inte ens läst det som står på Wikipedia om den, fast jag länkat till det och allt. Men så natten till förra söndagen blev vi påminda på ett alldeles speciellt otäckt sätt.

Klockan var 0.26 och vi borde ha gått och lagt oss men satt uppe och såg en ganska dålig film (Angels and Demons) då det lät som ett långt utdraget åskmuller. Det var bara det att det var stjärnklart, och att det också kändes som att hela huset vibrerade, som om ett stort tåg åkte förbi. Havet var ovanligt tyst och stilla. Jag fattade faktiskt inte alls vad det var förrän jag såg på Facebook att en massa andra människor som var vakna i närheten också reagerat, blivit uppskrämda, sprungit ut på gatan i pyjamas! Sismo? Jordskalv?

Nästa dag kunde man läsa på nyhetssajterna att skalvet uppnått 3,2 på Richterskalan, och att epicentrum låg i Parque Natural da Sintra, med längdgrad och breddgrad angivna.

Nu kunde jag inte låta bli att googla. Svenska ambassadens anvisningar om jordbävningsberedskap för Lissabon kändes inte särskilt betryggande. Jag läste även med stigande panik det som står på Wikipedia om jordbävningen i Lissabon och fast jag egentligen tyckte det räckte klickade jag tvångsmässigt vidare på nästa sajt där jag läste:

”Branden rasade ohämmat i fem, sex dagar i hela staden utan att några allvarliga försök gjordes att släcka den; det gick inte att ta sig fram. Det som jordbävningen och flodvågorna hade skonat tog branden till stor del hand om. Till slut återstod bara väldiga, pyrande stenhögar. Uppgifterna från samtiden om antalet döda varierar starkt, från 30 000 till mer än en miljon. Ungefär 70 000, lyder moderna uppskattningar.       

Bildgooglat jordbävningen i Lissabon

Det var inte bara Lissabon som drabbades. Jordbävningens epicentrum låg rakt ut i Atlanten ungefär tvåhundra kilometer västsydväst om Cabo São Vicente, Portugals sydvästra hörn. De värsta sviterna led sydvästra Portugal men kraftiga skalv hemsökte också de marockanska städerna Fès och Meknès, där många offer krävdes. Även i Marrakech, Rabat och Agadir blev följderna allvarliga, stor förödelse anställdes i Algeriet och sydvästra Spanien och skalven fortplantades dessutom till Frankrike, Schweiz och norra Italien.
Väldiga så kallade tsunamivågor (efter japanskans ord för ”hamn”, tsu, och ”våg”, nami) skövlade kusterna i Portugal, västra Marocko och sydvästra Spanien. Vattenmassor rullade även mot de franska, belgiska, holländska och engelska kusterna – men också över Atlanten mot de amerikanska kontinenterna.
I Sverige rapporterades till Vetenskapsakademien smärre skakningar på olika håll i landet och kraftiga svallningar i olika vatten, till exempel Dalälven, Stora Le och Göta älv. Virvlar uppstod och båtar slets lösa. Ångermanälvens is ska ha brutits upp med ett rysligt dån, en ovanlig händelse i början av november.
Det var alltså en väldig naturens urladdning, ett slags apokalyps som även satte djupa spår i samtidens tankeliv. Jordbävningen inträffade i en brytningstid mellan konservativa, kyrkliga värderingar och upplysningens nya vindar. Framförallt gav den bränsle till rasande debatter om moral och Guds försyn.”

Jag kan säga att den här läsningen satte djupa spår i mitt tankeliv också. Särskilt i kombination med vetskapen om att epicentrum denna gång låg bara någon kilometer från vårt hus. Nu är jag rädd på riktigt.

Dagen efter var allt så egendomligt stilla.