Nästa dag satte vi i princip på oss skidbyxor utanpå pyjamasen och drog iväg direkt på morgonen för att slippa eventuella köer och få en parkering nära liften. Det visade sig vara en bra plan konstaterade vi när vid hade hyrt skidor till barnen och intog frukost i campingbilen med vy över backen nästan innan liftarna öppnat.
Närmare kunde vi inte komma! Med West Coast Campers campingbil på första parkett.
Frukost med utsikt över backen!
Sedan var det bara att börja köa.
Det var gott om snö och solen sken, men är det inte det ena så är det det andra. Nu blåste det så sittliften upp till toppen var stängd vilket resulterade i att alla i hela Portugal plus eventuella turister från utlandet som bestämt sig för att åka skidor (i Portugal) på påsklovet skulle samsas om en enda knapplift och ett rullband. Det blev mer köande än åkande fram till lunch.
Åkbandet orkade vi bara åka en gång. Det gick fortare att gå upp, och då slapp man ju köa.
Det var alltså knappliften som gällde för i stort sett alla, så den var det jättelång kö till. Det hjälpte inte att de flesta med snowboard var nybörjare och alla som provat åka snowboard vet att knappliften är den svåraste biten, så det blev många stopp i liften och lång väntan i kön. Nu låter jag lite gnällig tycker jag själv. Vi hade faktiskt en jättefin förmiddag, men eftermiddagen var ännu bättre.
Att åka snowboard är tydligen som att cykla. Jag hade inte åkt på sju år men var ändå bäst i backen. Tyckte jag själv i alla fall. Faktum var att de flesta andra nog var nybörjare så jag fick glänsa lite med att vara i princip den enda som tog mig från toppen till liften utan att ramla. Sådant värmer ett komplexfyllt tanthjärta!
Det var mer barnbacke än extremåkning-
Vi värmde gulaschsoppa i campingbilen och åt med utsikt över liftköerna.
När sittliften öppnade efter lunch jublade alla och efter det blev det mera åka och mindre köa.
Nu var vi på toppen igen!
Hur härligt som helst!
Alla var taggade för minst en dags skidåkning till och det var som upplagt för en ännu bättre dag i backen dagen därpå. Vägarna var öppna, vinden hade lagt sig, vantarna hade torkat, snön låg kvar och solen sken, men det var just det. Solen och snön. Vi hade totalt underskattat den kombinationen!
Sverker var sitt vanliga snygga jag och Jonna såg skaplig ut jämfört med Frida och mig när vi vaknade i husbilen dag tre. Vi såg ut som att vi korsat Kalahari och fått lite stryk längs vägen. Trots att vi hade smörjt in oss med solskydd 50 i ansiktet kände vi att det hettade ordentligt och vi var inte bara röda i nyllet. Vi var också helt igensvullna kring ögonen och läpparna hade spruckit. Senare svullnade även Jonna upp och våra brännor utvecklades till blåsor och flagor. Det tog faktiskt en hel vecka innan vi såg ut som folk igen, lagom tills jag skulle tillbaka till jobbet.
Således vanställda var det bara att stryka våra planer på att tillbringa minst en dag till med smöriga svängar i backen och i stället ägna resten av dagarna åt att utforska andra delar av Serra da Estrela än just skidbacken. Det hade faktiskt varit synd att missa då det skulle visa sig vara minst lika givande och minnesvärt som dagen i backen, men det är en annan historia.
Trots näsbrännan kommer vi definitivt att försöka åka skidor i Portugal fler gånger, fast då med skidglasögon med UV-skydd och zinkpasta.
Pingback: Bortugal | Sju saker som är bättre i Sverige
Pingback: Bortugal | Sötchock i bergen
Ja, solen är lurig den! Just det där att det liksom blossar upp efter ett tag. Jag som har hög panna bränner mig ju alltid där vid hårfästet och jag ser nu att det har satt sina spår så nu är jag mer noga med att smörja in i alla fall där och näsan om jag så bara är ute en kort stund. Tror jag ska se om jag inte hittar en vanlig ansiktskräm med solskydd också.
Suveränt att höra att du kände dig bäst i backen! Det måste man få göra ibland, det gör gott för självkänslan och man har något att plocka fram när det inte går lika bra:
– Jaja, jag var i alla fall bäst på snowboard där i påskas!
Precis! Hur går det med prisjämförelsen förresten? (Lidl) /Åsa
Vilka HÄRLIGA bilder!
Vita ”vidder” och blå himmel!
Betr. solbränna – samma hände oss, när vi kanotcampade i Ontarios lake district. Inga hattar (idiotiskt), och solskyddskräm fanns inte på den tiden.
Var solen lika stark då? Ibland får jag för mig att den blir starkare och starkare. Man får passa sig!
Camping ÄR bra för själen men skidåkning längtar jag också efter. Fantastiska bilder! Särskilt uppiggande att höra att det är som att cykla, det behövde jag veta.
Ja det blev jag också glad för! Det var ju inte helt lätt och absolut inte smärtfritt att lära sig en gång i tiden så det kändes bra att det satt. Jag ser redan fram emot nästa gång, när nu det blir! / Åsa