Skogspromenad med överraskningar

Nu tror ni väl att vi har börjat drabbas av hemlängtan, med IKEA-besök och så nu en skogspromenad! Så är inte fallet, jag lovar, men vi satt och tittade på gamla bilder i lördags kväll, med anledning av att vi firade 20 år tillsammans i helgen, Sverker och jag! 20 år!

Det var Frida som sa att det var så fint i skogen i Sverige, och hade vi inte lovat att vi skulle gå på upptäcksfärd i skogen bakom Duartes hus? En upptäcksfärd som visade sig bli lätt surrealistisk. November är tydligen en sådan månad då vad som helst kan hända och man inte vet om man ser i syne eller inte. I alla fall i Bortugal.

Åh vad vi var ute i skogen mycket när jag var barn, och plockade bär, och i Vikingshill älskade jag att plocka svamp om hösten. Är det något jag möjligen saknat från Sverige så är det svampplockningen. Det är något med svampplockning som gör att man känner sej tillfreds med tillvaron. Vi satt och pratade om det när vi såg på bilderna och Frida sa att hon saknade smultron som vi alltid plockade längs vägarna i Vikingshill och hos farmor. Smultron är ju också något man kan sakna från den svenska idyllen! Men, men! Man kan inte få allt!

Duarte är Fridas klasskamrat. Han bor närmaste granne med skogen, precis som vi gjorde i Sverige. Han hade ett stort födelsedagskalas nyligen för hela klassen och när föräldrarna kom för att hämta hade kalasbarnen lämnat garaget, där buffén var uppdukad, och gett sig ut i skogen bakom huset. Man fick ropa på dem och efter ett tag dök de upp mellan klippblocken och tallarna.

Skogen bakom byn har en del likheter med skogen vi bodde granne med i Sverige. Tallarna och ljungen…På vissa ställen är det bara små detaljer som avslöjar att man inte är i en svensk skog. På andra ställen är det uppenbart att man inte är det. Eucalyptusträden, jätteklippblocken, vyerna och de exotiska växterna som finns där mellan tallarna är definitivt inte svenska.

Just den här dagen kändes det verkligen som en jättesvensk utflykt, helt oavsiktligt, för eftersom vi inte hade något färskt bröd hemma och inte så mycket annat gott heller som kunde duga till matsäck började jag rota i frysen. Där låg ett paket Lingongrova som våra senaste gäster haft med sig, och lussebullarna som vi köpt på IKEA! Perfekt, till första advent och allt! Lite varm choklad i en termos, rabarbersaft, några apelsiner, och så var vi färdiga för utflykt.

Vi gick en bra bit innan vi stannade till vid några jätteklippblock som vi klättrade upp på. Därifrån såg vi byn och bortom den Atlanten och åt andra hållet till och med Jesus! Vi fikade och sköt med pilbåge för fullt när vi fick syn på Duarte med familj komma gåendes på stigen därnere med sin hund. Barnen lekte ett tag tillsammans och sedan gick de vidare. Men såg jag dem inte stanna till vid en buske en bit bort och äta av några bär innan de försvann mellan träden? Då måste ju vi också prova!

Jag var på väg mot busken med de lysande röda bären när jag hörde Sverker ropa ”Åsa. Är det här trattkantareller?!” Antagligen inte, tänkte jag. Sverker har ingen vidare koll på svamp, men jag vände tillbaka för att kolla, och när jag närmar mig och ser ned i backen fullkomligt kryllar det av dem! Trattkantareller överallt under de långa barren, så man knappt kunde sätta ned fötterna utan att trampa på dem!

När vi plockat fullt i de påsar vi hade kom jag ihåg bären. Lite högtidligt var det nästan när vi tog varsitt bär och bet i dem. Sverker sa att han skulle låta bli, så han kunde köra oss till sjukhuset om vi blev förgiftade, men när vi sa att de smakade gott blev han för nyfiken. Smakade de inte som…smultron?! Kanske med en touch av persika? Jo. Faktiskt!

Frida, som älskar bär, plockade och molade i sej hur många som helst! Nöjda med dagens fynd gav vi oss av hemåt. Halvvägs ute ur skogen möter vi ett äldre par, och jag passar på att fråga dem om namnet på de goda bären. Det där är ju medronho, säger de och något om att Madrids stadsvapen är en bild av en björn som äter medronhobär och att man gör aguardente (sprit) av dem får vi också veta. Om man äter dem blir man yr i huvudet, som full liksom! fortsätter mannen. Full?! Frågar jag lite fånigt. Ja! Särskilt barn!, säger frun. När jag var liten åt jag så många så jag blev alldeles snurrig och somnade….så se upp med dem! Hon skrattar gott åt minnet av medronhofyllan och så går de vidare. Och vi hemåt. Med ögonen på Frida.

Hemma googlar vi på medronho och trattkantareller i Portugal. Trattkantareller i Portugal är tydligen varken ätliga eller giftiga. Ingen upplysning alls om dess status eller förekomst, men vi steker en del av dem och äter dem till lunch ändå. Frida verkar må bra, men vi har henne under uppsikt. Är hon inte ovanligt fnissig och flamsig? Verkar hon inte lite trött? Nej. Hon är som vanligt, som tur är!

Medronho kallas tydligen för Strawberry Tree på engelska, så det där med smultronsmak var nog inte bara inbillning.

Jag vet inte vad vi hade väntat oss av skogspromenaden, men inte var det smultronträd och trattkantareller i alla fall! Man behöver tydligen bara tänka tanken här i Bortugal så – sim salabim!