Igår hade jag den stora äran att få följa med på skolutflykt igen! Jag hade tydligen skött mig på tidigare utflykter eftersom jag blev tillfrågad igen. Det här är den fjärde utflykten jag fått följa med på! I mitt tidigare liv som lärare tyckte jag nog att det var bland det värsta som ingick i lärarjobbet, de dagar man skulle åka buss med en massa tonåringar till Sickla och se något kulturellt. Ofta var det helt okej tills vi skulle tillbaka. Den och den och den skulle till McDonald’s och fick för sin mamma (?), några bar iväg åt fel håll bara sådär ändå och sedan fick man stå och skämmas på bus(s!)hållplatsen för att de knuffades och brölade, kastade snöbollar om det fanns snö, och bli sjukt trött på att höra sin arga röst totalignoreras av speedade tonåringar som ofta var en nästan en halvmeter högre än mej också. Inte en del av läraryrket jag saknar.
Men det här är ju mindre barn, med mindre attityd, barn som smyger in en hand i min om de får och gärna vill sitta bredvid mãe da Frida e Jonna (Fridas och Jonnas mamma) fast hon pratar lite konstigt. Det är också fantastiskt att vid dessa tillfällen få se Frida och Jonna med sina kamrater, se hur glada de är och hur bra de passar in trots att de sticker ut lite med sina blonda kalufser.
Och de är inte heller lika påpälsade som sina klasskamrater! (ca 15 grader idag = vinter!) Jag försöker, och lärarna tjatar på både mej och barnen, men de envisas med att de inte fryser. Särskilt den här…
Fridas fröken som åkte i samma buss som jag anförtrodde mig att hon avskydde dessa utflykter, just för att barnen alltid blir så extra uppspelta och högljudda vid sådana tillfällen och för att det är ett så stort ansvar. ”Man kan lika gärna ta med sig en flock getter och försöka hålla reda på!” menade hon, och jag känner igen känslan, men jag tyckte nog barnen skötte sig. De var högljudda, visst, men de uppskattade verkligen utflykten. Bara en sådan sak!
Det blev fikande av medhavd matsäck i den julpyntade foajén till Teatro Trindade, och sedan mycket uppskattad musikaluppsättning av Skönheten och Odjuret. När Odjuret dök upp blev några från förskoleklassen rädda och grät, så deras fröken fick ta med dem ut och lugna ned dem. Jag kanske inte borde avslöja slutet för de som inte kan storyn, men när Skönheten och Odjuret föll i varandras armar ropade publiken ”Kyss henne! Kyss henne!” vilket han till deras stora jubel också gjorde i slutscenen. Under hemresan gick man igenom favoritscenerna och de roligaste replikerna medans vi kryssade oss ut ur Lissabon till autostradan som bär mot Cascais.
Matsäck hemifrån!
Tjusigt värre!
Minst lika spännnade som Disneys version!
Tur att det inte var jag som körde bussen!
Den replik jag minns bäst var när Constança som satt bredvid mig långt fram i bussen för att hon var lite åksjuk frågade mig varför det var silverlinjer i vägen. Silverlinjer? Jag det är ju spår för os elétricos, alltså spårvagnarna, svarade jag, varpå Constança såg helt frågande ut. Os elétricos, som man kan åka med i Lissabon. De gula vagnarna! Men Constança hade aldrig sett en spårvagn, eller i alla fall aldrig åkt en. Just den här dagen lyste de med sin gula frånvaro, så jag visade henne en på mobilen, men nej, hon hade verkligen inte sett sådana.
Vad är det där för linjer?
Det är väl i och för sig så det ofta är, att det inte blir av att man lär känna sin hembygd på det sätt turisterna gör. Jag hade ju aldrig sett Vasaskeppet som alla turister vallfärdar till i Stockholm fast jag bott där i nästan tjugo år, om det inte varit för den där skolutflykten den allra sista terminen innan flytten, då jag var där med en flock tonåringar, och några rediga kollegor.
Frida och Jonna turistar i Lissabon, i januari i 2013, några dagar innan vi köpte huset.
Vana vid spårvagn!
Glömde nästan berätta (har väl vant mig..;) att den här uppskattade utflykten bekostades av föräldrarna. Det kan ha varit så att kommunen bjöd på bussresan, men 10 Euro per barn fick man stå för som förälder, och så matsäck förstås. Fortfarande inte minsta lilla tendens till fruktkamp, men det är väl som så med det att det tjänar inget till att förvänta sig något av pappa staten när hans fickor är tomma, så då får man ta ur egen ficka om det ska bli något…