Skriva OCH springa varje dag?

Idag sitter jag provvakt för Tisus, ett prov i svenska. Provet äger rum på den språkskola där jag med Fátimas hjälp lärde mig portugisiska så pass bra att jag klarade C1-provet som hon uppmuntrade mig att ta. Det är ungefär motsvarande test fast i svenska som jag övervakar idag.

Om ni undrar vad Tisus är så är det enligt Institutionen för svenska och flerspråkighet “ett behörighetsgivande test i svenska för studier på universitet och högskolor i Sverige. Det är avsett för dig med utländsk gymnasieutbildning som planerar att söka till akademiska studier i Sverige och som saknar betyg i svenska” och idag skrivs tisusprovet över hela världen på de orter där det finns någon elev som vill skriva provet och någon pålitlig och lämplig person som kan fixa en lokal, vakta under provtiden och sedan posta proven till Tisus i Sverige för bedömning. I Portugal är jag den personen, i alla fall i år. Och i fjol.

Här sitter jag alltså i mitt gamla klassrum och vaktar prov och medan eleven (det är bara en i år) skriver kan ju jag också passa på att skriva! Jag har läst allt jag vill läsa på sociala medier och lite till och tröttnat på min ljudbok om ett terrorattentat i Danmark och känner att jag behöver något att bita i. En utmaning!

Sist jag kände att jag behövde en utmaning började jag springa, och sedan dess har jag sprungit varje dag i 161 dagar, minst 1,61 kilometer per dag. Detta med “runstreak” (i brist på vettig översättning till svenska: radda av löpturer) har jag skrutit med förut, men det tål att skrytas om igen tycker jag.

Varje dag en löprunda alltså, så länge gud vill och hälsan håller! Oftast springer jag direkt på morgonen, men idag har jag inte hunnit springa eftersom jag låg kvar i sängen och drog mig till halv åtta och åkte in till Cascais för att provvakta vid halv nio, men jag ska springa sedan, oroa er inte!

Jag minns när jag sa vid middagsbordet att jag tänkte börja springa varje dag och frågade alla i familjen hur länge de trodde att jag skulle hålla ut. Sverker trodde 2 dagar, Frida trodde 7 och Jonna 10. Vad jag själv trodde vet jag inte, men jag tyckte de var lite väl pessimistiska och kunde ha varit mer uppmuntrande.

Mer uppmuntrande kunde också vår granne varit när jag, svettig och flåsande efter löprunda nummer 48 tror jag det var, stolt berättade om min runstreakprestation. Istället för att berömma mig frågade han hur långt jag springer och såg föga imponerad ut när jag sa att jag oftast springer mellan 2 och 3 kilometer, men ibland längre. Jag brukar springa 5 kilometer, skröt han då. Men springer du varje dag också? kontrade jag och då kom det ju fram att han brukar springa på söndagar, men inte sprungit på ett tag på grund av ryggen. Nu springer jag ju inte för att få beröm eller för att vara bättre än grannen, eller någon annan heller för den delen, utan för att jag tror och känner att jag mår bra av det. Men ändå.

Nu när jag sitter fast här som provvakt och ser fram emot min löprunda kom jag på en bra utmaning: att skriva kortare och att skriva varje dag! Normalt sett skriver jag 2-4 inlägg i månaden nu och ofta är de så långa att jag knappt själv orkar läsa dem, och det är då ofta efter att jag strukit en del. Det är verkligen en utmaning för mig att hålla igen på ordmängden och sätta punkt, när jag väl kommit igång. Nu ska jag ta mig an den utmaningen!

Kan jag springa varje dag, kan jag säkert också blogga varje dag! Det kommer inte att hålla i 161 dagar, det är jag helt säker på, men jag siktar på november ut. En novemberkalender helt enkelt, i stället för julkalender, som jag ju haft några år, med en lucka varje dag i december fram till julafton! I december är det ju ändå så mycket som händer och sker. Glöggmingel och julkalender på teve och adventsfika och pepparkaksbak tänker jag mig att ni är upptagna med i december, men i novembermörkret har ni lite tråkigt och kan tänka er att läsa lite oftare här på Bortugal, om jag bara inte skriver så förbaskat långt.

Närmare en kort och koncentrerad portugisisk ”bica” än en sådan där mugg med surkaffe som stått och puttrat hela dagen i personalrummet är målet! Vad härligt med morgonkaffe på kafé förresten – som det fick bli idag!

Med längre tid mellan inläggen blir det också ofta så att jag samlar på mig flera saker att skriva om, men bara några få blir till inlägg. Långa inlägg. Resten hamnar på min inre lista över saker att skriva om, och sedan kommer något annat emellan och där blir de kvar på listan, mina idéer till inlägg, och blir mer och mer inaktuella.

Challenge accepted alltså:  Ett litet (!) inlägg om dagen i hela november! Jag kommer att ångra mig, det vet jag, men jag tror jag klarar det! Nu sätter jag punkt med några ganska slumpässigt utvalda bilder från några av mina 160 löprundor:

Avslutar på 859 ord här och det är inte så mycket kortare än de 1000 jag brukar skriva. Skärpning! Bättre kan jag!