Skumraskaffärer i Cascais

Jag har ju gjort ganska klart här på bloggen att det inte direkt finns något som vi saknar akut här. Man vänjer sig att vara utan vissa saker, som Bregott och vispgrädde som gör sig förtjänt av namnet. Man upptäcker att det faktiskt finns sötsur sås på Lidl och inlagda rödbetor på Aldi. Man åker till möbelvaruhuset och köper lingonsylt och knäckebröd ibland och ber besökare från Sverige ta med pärlsocker. Annars anpassar man helt enkelt sina matvanor till utbudet här och käkar bifana i stället för falukorv och Bacalhau à bras i stället för Jansson. Inte för att vi saknar just Janssons, men med det ville jag säga att vi faktiskt har lärt oss tycka om och laga några portugisiska maträtter.

Det går alltså ingen nöd på våra svenska magar i Portugal, och skam vore det väl annars, för det är verkligen inget fel på maten i Portugal,  även om jag ju krupit till korset och erkänt att jag hellre äter blodpudding än cozido à portuguesa. Ändå har det visat sig den här sommaren att vi tydligen hade ett uppdämt behov av en viss råvara som det finns gott om i nordligare trakter så här års, men som är löjligt dyrt här. Så pass att vi nu varje tisdag när det börjar skymma åker till en parkering vid en stängd skola i utkanten av Cascais med cash och gör skumraskaffärer vid en vit skåpbil med folk från någon före detta öststat. Så pass att vi ger oss in på svarta marknaden!

 

 

Vad gör man inte när barnen tjatar varje gång man är i affären om något som kostar 3 Euro för inte mycket mer än vad som ryms i en stor handflata, och finns i nästan obegränsad mängd helt gratis på många håll i vårt skandinaviska ursprungsland?

Först verkade det inte så skumt. Det dök upp en annons i en någon facebookgrupp för ”mammor i byn”  eller dylikt som någon tydligen bjudit in mig att vara med i. Ibland säljs där begagnade kläder och skolböcker, ibland erbjuder sig någon i gruppen att baka tårtor till kalas eller stryka ens tvätt mot betalning. Inget jag har behov av, men nu hade de min uppmärksamhet och jag skrev genast ”Eu quero!” (Jag vill ha!) i kommentarsfältet, nästan darrig av iver och ropade sedan på min tjatigaste dotter. Friida! Kolla vad jag hittat!

Frida kom så snabbt hon kunde (Kanske Dora hade fångat en ödla, bitit svansen av den nu lättjefullt plågade den till döds? Då brukar jag ropa på räddningstjänsten = Frida. Kanske en jättestor insekt eller en orm? Även då är det Frida man ropar på, men nu var det något helt annat)  men redan innan hon hunnit dyka upp vid min sida hann jag få ett pm: ”Quanto quer?” Hur mycket vill du ha? Tre kilo drog jag till med! Ivrigt!

Svaret kom direkt. Du kan få det, men du måste hämta det i Cascais när Sr (herrn?) kommer från Algarve. Tisdag klockan 21, och så adressen. Att det var kontanter som gällde var så självklart att det inte ens nämndes.

 

När vi hittat till adressen såg vi inte en kotte någonstans, men jag hade ju ett telefonnummer. Det var helt öde mellan hyreshusen förutom några hundar som strök omkring. Några signaler gick fram innan en kvinna svarade och på lätt bruten portugisiska med någon sorts öststatssaccent, kanske rumänska eller polska och beskrev platsen de parkerat på. Runt hörnet. Nu såg vi den vita skåpbilen och folk som gick därifrån mot sina bilar bärandes på lådor. Mumsandes. En stor skallig man som försvann in i skåpbilen och kom ut med fler lådor. En kvinna med slitet blonderat hår och för mycket ögonskugga som tog emot pengar.

 

 

Jag skickade i väg Frida dit med en tjuga (ja, det gjorde jag!)  och hon kom tillbaka med den stora skalliga i släptåg bärandes på tre lådor som i sin tur innehöll fem literslådor fyllda till brädden. Den blonderade vinkade med tjugan och gjorde tummen upp. Sedan molade vi i oss hallon hela vägen hem. Stora, röda, saftiga, maskfria, ekologiska (enligt uppgift men det har vi inga bevis för) och därtill till ett alldeles förträffligt pris, och det har vi fortsatt med sedan dess. Molat i oss hallon som vi alltså köper varje tisdag på detta otraditionella och lite hemliga sätt för en bråkdel av vad det skulle kosta i affären eller på marknaden. Nästan gratis!

 

Kanske är de odlade i växthus och besprutade. Kanske plockas de av papperslösa barn under slavlika förhållanden, vad det jag. De smakar i alla fall som vid alla hallonsnår jag stått och mumsat vid i min barndom, och Sverker och barnen håller med om det smakar sommar och barndom, särskilt om man låter bären stå i solen en stund innan man äter dem, så de blir solvarma.

 

Man kan äta dem som smågodis, med grädde (inte vispgrädde tyvärr utan sprutgrädde i så fall), med mjölk, med yoghurt, med glass och man kan ge en liter till goda grannar (vi har sådana också!) så har man en utmärkt ursäkt att hälsa på deras hundvalpar varje onsdag.

Femton liter går åt ganska fort, så det är tur att det är tisdag snart! Blåbären som utlovades i annonsen har hittills uteblivit, men de kommer sägs det, så då har vi dem att se fram emot också!

 

Nu när de inte behöver tjata om hallon vill de förstås ha en hundvalp…