Nu har det varit mycket surftävlingar ett tag! Hela oktober nästan! Först damernas världstur i Carcavelos, sedan herrarnas kvaltour vid Guincho där vi hade möjlighet att vara på plats alla tävlingsdagarna.
Det måste vara en mardröm att arrangera surftävlingar! Jag vet inte om någon annan sport utövas under så oberäkneliga förutsättningar! Visst, det kan regna under Stockholm Maraton eller Wimbledon och vara svårvallat på Vasaloppet, men i regel brukar det väl inte vara så mycket som kan sätta käppar i hjulet.
Man sätter igång värsta pådraget, har hela surfvärldens ögon på sej, hela världseliten är på plats och så får de kanske gå och stampa i flera dagars skitväder med mischmaschvågor eller kanske bara platt hav innan de äntligen kan fortsätta tävlingarna. Man vill inte ha en massa nervösa stand-by-dagar i tävlingen, eller laydays som de kallas.
Guincho levererade i alla fall rätt bra surfdagar!
…och så herrarnas världstour nästa sista etappen som avslutades i måndags i Peniche, två timmar norrut. Tävlingsdatum var 12-23 /10 och vi höll oss i stand-by läge beredda att åka upp, men det blev bara en tävlingsdag förra veckan (den dag jag hade kurs), och resten var det osurfbart – hela havet stormar och regn. Inte bra.
Det handlar ju om publicitet – arrangerar man en av etapperna i världstouren och vågorna och vädret inte samarbetar just då är det ju dålig reklam för orten/regionen/landet. Arrangörerna försökte ändå göra det bästa av det och åkte omkring med världseliten längs kusten och letade surfbara vågor och filmade.
Efter fyra dagars hela-havet-stormar-dagar blir det inte kristallklara eller turkosgröna eller isblå vågor som gör sej snyggt på surfmagasinens omslag eller affischer. Det blir bruna vågor. Förutsättningarna hade kunnat vara bättre. Bruna vågor är dålig PR. Jag såg på vissa av bilderna från söndagen att de hade retuscherat färgen på vågorna. Det är inte snyggt med bruna vågor.
I söndags hade det i alla fall stormat och regnat färdigt och plötsligt blev det över tretti grader varmt och jätte-efter-stormen-vågor vid Supertubos. Vi packade in oss i bilen och körde de cirka två timmarna norrut till Peniche för att känna av stämningen och kanske få en skymt av surfhjältarna. Vi och 27000 till!
Det är svårt att få någon överblick över det hela där i folkmassan på stranden, särskilt när man har två spralliga tjejer som kan försvinna i folkmängden eller gå ut i vågorna och bada, vilket var vad de ville göra.
I stora drag går det i alla fall till så att de tävlande paddlar ut två och två och turas om att ta vågor i 25 minuter och om de har tur får de bra vågor under den tiden. Domarna sätter poäng på hur de surfar de vågor de får… och så fort det handlar om poäng så blir det lite random och subjektivt. Det är ingen exakt mätbar sport som höjdhopp, tennis eller hundra meter löpning eller så. Det är mycket som hänger på vågorna och domarna.
Vi höll ut i ett par timmar, fick se några av de stora bli tubade i de bruna jättevågorna. Sedan ville vi bada, helst utan att riskera livet eller tappa bikinin (som man gör om man badar i de där vågorna) framför tusentals pers, och kunna köpa glass och dricka och gå på toa utan att behöva köa en timme till varje grej.
Mot Balael! Fem minuter därifrån!
Baleal hade en rikigt bra PR-dag däremot. Visade sej från sin allra bästa sida. Vågorna var lättsurfade och kristallklara, stranden var lagom befolkad av folk i alla åldrar som såg ut att leva de lyckligaste av liv.
Vi kastade oss ut i vågorna och gick sedan ett varv runt ön, som var ännu vackrare än vi mindes den.
Huset, vår gamla semesterförälskelse från 2010, stod kvar och var fortfarande nästan oemotståndligt. Det sved nästan till i hjärtat när vi såg att huset hade hittat nya ägare som lyckliga drog av sej våtdräkterna och sträckte ut sej i solstolarna på första parkett. Men bara nästan, eftersom vi ju lever i ett mycket lyckligt husförhållande.
Som om det inte redan kändes som om vi var med i en reklamfilm för ön kom det ett litet flygplan som cirkulerade över ön med banderollen ”Live by the beach!”, en PR-kupp av den lokala mäklaren. Nästan larvigt!
Innan vi skulle åka hem till vårt alldeles egna drömhus tog vi något att äta på en av strandbarerna och såg Kelly Slater, 11 gånger världsmästare och rankad 2:a i årets världstour, storfavorit och legend, bli utslagen på storbilds-TV från Supertubos då han inte fick den där vågen han väntade på i sitt heat mot en spanjor som nog fortfarande inte fattat vad som hände när han vann över alla tiders surflegend. Kelly själv verkar inte heller riktigt greppa vad som hände…
Den andra storfavoriten, Gabriel Medina från Brasilien, hade redan åkt ut, så den stora finalen mellan de två största (Kelly Slater framför allt!) som alla väntat på … blev det inget av med. Det blev en ganska chockad stämning på surfbaren. Vad hände? Jag tror hela surfvärlden tappade andan!
En slumpmässig, oförutsägbar sport. Very random! Det måste vara oerhört frustrerande, för under en av de dagarna tävlingen hade uppehåll hittade Kelly Slater en perfekt våg och typ uppfann ett nytt trick (kolla!!) som hade fått domarna att jubla av glädje, men den fick han ju inga poäng för.
I måndags körde de klart tävlingen i racertempo, eftersom havet höll på att lägga sej och vila efter stormen. Det var knappt vågorna räckte till för alla, men tävlingen slutfördes under dagen och vanns av Mick Fanning, från Down Under. Han fick bäst vågor av havet och högst poäng av domarna. Han surfade kanske bäst också, vem vet?
Det här är antagligen ett av de sämre referat av en surftävling som någonsin skrivits, men så är jag ju heller ingen sportjournalist….
Sverker ville inte åka upp igen och se finalen i måndags, för det var bra vågor på Guincho. Hellre surfa bra vågor här än titta på när andra surfar halvbra vågor där tänkte han och det har han nog rätt i.
Nu är surftävlingsmånaden oktober nästan slut. Vi njuter av São-Martinho-sommaren, som det kallas när det är högsommarvärme så här sent på året, passar på att surfa så mycket som möjligt och hoppas det blir lite värme kvar till nästa vecka då vi får besök från Sverige!
Väntar ivrigt på steg 2 bilden!! När kommer den 😉
Det finns en surfbild på Sverker i inlägget ”Världens bästa surfartjejer” faktiskt. Men det kommer fler, nu när min zoomkamera är lagad!
Ja jag fattar! (;
Är det möjligen svärpäronen mina som dyker upp? 🙂 Tänkte på det där med oförutsägbar sport, de borde få surfa hur mycket de vill under typ tre dagar och sen välja ut sitt bästa åk för bedömning, eller nåt… Fast det blir kanske konstigt, är ju ingen surfexpert direkt 😀
Nej först har vi annat besök Susanna, men det är klart svärpäronen ska surfa och bedömas! Filmas och läggas ut på bloggen! 😉
Hehe, nä jag menade i själva tävlingarna – eftersom favoriterna slogs ut och det blev en sån överraskning 😀