Som en svensk badplats

På hemväg från Spanien vill vi ta en lite annan väg. Den skulle vara lika lång, men lite långsammare. Inte snabbaste hemvägen alltså, men när vi ändå var ute och åkte var det ju kul att se något nytt och på kartan kunde jag se att den långsammare vägen skulle gå över en blå fläck med intressant form. Det såg spännande ut!

Det ser ut som en sjö, men det är faktiskt en damm, eller en konstgjord sjö. Den heter Alqueva. Dammen blev till när en fördämning av floden Guadiana byggdes, i syfte att försörja regionen med vatten och med förnyelsebar el. Redan diktatorn Salazar hade planer på att låta bygga denna damm, men det blev inte av förrän långt efter hans tid. Fördämningen blev färdig och dammen började fyllas 2002, och nu är den största av sitt slag i hela västra Europa faktiskt.

Hur stor den är? Den lär vara  250 km², vilket i jämförelse är ungefär lika stort som Hornavan. Ingen stor sjö med svenska mått mätt, men störst i Portugal, och så är den som sagt konstgjord. När den fylldes var man tvungen att flytta på en hel by, och under ytan lär det finnas en gammal fästning från romartiden, som inte gick att flytta på.

Portugal har ju nästan oräkneliga stränder längs kusten, och oftast är det ju där vi badar, men ibland är det skönt med sötvatten också. Stränderna vid havet kallas ”Praias litorais” eller ”Praias oceánicas”, medan de i inlandet kallas ”Praias fluvias”. Jag gillar det ordet. ”Flooviaisch”.

Sjöar är inget som det finns så många av i Portugal, eller i alla fall inte på fastlandet. Kollar man här verkar de flesta av sjöarna ligga på öarna. Vi har badat i en sjö förut, men den var också konstgjord.  Detta var alltså andra gången i våra portugisiska liv som vi badade i en (konstgjord) portugisisk sjö, i ett stilla vatten som inte var iskallt och forsande, och inte salt och vågigt utan lite ljummet och lent, som vattnet i Sågsjön eller Velam som var våra badsjöar när barnen växte upp, eller som vattnet i min barndoms sjöar, i Dalarna och Hälsingland.

Det kändes ovant, men ändå så välbekant när jag vadade ut i stilla sött och ganska ljummet vatten, med lite grovkornig och aningens dyig sandbotten. Lukten och känslan var densamma! Det kändes exakt som en svensk badplats i slutet av säsongen, kanske en augustidag när alla var tillbaka på jobbet och skolterminen börjat, men om man slutat lite tidigare än alla andra, lärare som man var, kunde man passa på att ta sommarens sista dopp och då hitta stranden öde.

Kanske inte riktigt samma landskap och växtlighet, men ändå välbekant, och lite samma känsla.

Minus parasollerna kanske

Jag klev ur  kläderna och vadade ut en bit för att sedan glida ut i långa  simtag. Nu var det som att transporteras tillbaka genom tid och rum från en damm i Alentejo till en badsjö i Sverige. Vi kände det allihopa. ”Just det! Så här brukade det kännas!” sa barnen. ”Det känns fanimej exakt som en svensk badplats” sa Sverker, och så dök vi i igen och igen och tog ett par extra simtag för att riktigt marinera oss i känslan, så välbekant från så många liknande minnen, men ändå främmande här och nu.

En lite gisten brygga till och med, inklusive ”spår” efter kanadagäss på bryggan, och vi såg också ett gäng sådana.

Att det inte var någon där gjorde sitt till. Hade stranden varit full av folk hade förtrollningen kanske brutits, men nu var vi alldeles ensamma, och det kändes precis som om vi vore på en svensk badplats. Härligt, men där skulle vi inte stanna!

Nu såg vi fram emot nästa stopp, uppfriskade som man alltid blir av ett bad. Bara detta dopp gjorde det värt att ta den lilla ”omvägen”, och då hade vi ännu inte fått äta den goda lunchen på första parkett i en by med vy över den glittrande blå dammens vikar och uddar. Nu lämnade vi den svenska badplatsen vid en konstgjord sjö i Portugal och rullade vidare mot en väldigt speciell by, som tagen ur en saga. Där fanns inte något som påminde om Sverige, utom då kanske vyn över den konstgjorda sjön, om man kisade lite.

Lunchvy från vacker by. Mer om det i ett kommande inlägg.