Som när vi var lyckliga och inte visste om det

På bilden står ett helt gäng ungdomar i badkläder, några med en arm om halsen på den som står bredvid. Bilden är lite kornig och har ett lite urblekt ljus, sådär som det såg ut på sjuttiotalet. I alla fall på bilderna. Jag snubblade över den i facebookflödet och under den har någon kommenterat att det var på den och den stranden, 1976? Kommer ni ihåg den tiden? Dagarna på stranden och lägereldarna på kvällarna? skriver någon annan. Då var vi lyckliga och visste inte om det, skriver en tredje, och det är mest den kommentaren som jag inte kan glömma. Bilden och kommentaren hade nog fångat min uppmärksamhet ändå, men speciellt nu. Nu kan jag inte sluta tänka på den. Då var vi lyckliga och visste inte om det.

Så fort man vant sig vid den nya verkligheten, och ändå kommer man aldrig att vänja sig. Jag tänker på januari månad, när Jonna och jag åkte till byn med får och apelsiner och stannade en natt i Coimbra på vägen. Där gick vi runt, helt obekymrade och helt nakna i ansiktet och utan att veta att det kanske skulle bli vår sista resa utan mask.

 

Redan då hade vi hört om viruset, där borta i Kina. I Coimbra köade vi för att få se det sjuhundra år gamla muséet som blivit en extra stor turistattraktion efter att det fått vara med i Harry Potter-filmerna. Det var när gruppen med asiatiska turister kom in som den började för mig. Den nya rädda tiden. Alla andra besökare drog upp sjalar och tröjor för munnen och drog sig så långt bort från asiaterna som möjligt, helst mot utgången. ”Vad är det som händer mamma?” undrade Jonna. Jag vet inte riktigt gumman, svarade jag. Snart ett år senare vet jag fortfarande inte.

Egentligen kan jag inte tänka mig något tristare att skriva om och antagligen skulle ni också hellre läsa om något annat, men nu är det ju som det är. Viruset är här och det upptar ju en stor del av våra tankar och vardag, så det är nästan som att det är svårt att skriva om något annat. Lika bra att jag gör det så jag får det ur mig. Skriver lite om viruset. Det skulle nästan verka konstigt annars, men det är svårt. Jag vet inte vad jag ska tycka om det längre, mer än att allt är trist, läskigt och konstigt. Så ibland är det som vanligt, men ändå aldrig. Så var det förra helgen, som jag inledde med en promenad när jag loggat ut från jobbet.

Det var vid halvsextiden och solen höll på att gå ned, och vi var kanske två kilometer från byn. Där kommer hon gående, med mask, grannen som bor i Lissabon men har helgviste här. Hon stannar och pratar, men står ungefär fem meter ifrån och säger att nu måste man vara försiktig. Vem som helst kan ha viruset, vem som helst man träffar. Ja, säger jag, och ”särskilt farligt är det tydligen på natten och på helgerna efter klockan 13. Då hjälper tydligen inte mask.” (Jag kunde inte låta bli)

 

 

Efter en lång harang från henne om hur nödvändigt det är med både mask och restriktioner säger jag att jag tycker det är konstigt alltihop och att det blir tufft för alla som driver restaurang, när de redan går på knäna och nu måste stänga igen nästan innan de brukar öppna. ”Men folk kan ju äta på restaurang under veckan!” menar hon. ”Huvudsaken att vi är försiktiga och följer restriktionerna!” Med det går vi vidare åt skilda håll, hon med mask, hemåt. Jag utan, mot havet, och tänker vad jag tänker om det hela, som till exempel att det väl inte kan vara farligare att äta på restaurang en lördag än en fredag. Tusentals restaurangägare och restauranganställda håller med, och demonstrerar både i Porto och Lissabon. I Lissabon till och med efter klockan ett på lördagen. Det är de första större protesterna jag läst om i Portugal hittills.

 

Hemma från promenaden hittar jag en påse bröd vid vår port. Det är Sverkers surfpolare som varit förbi. Han har förlorat allt på grund av restriktionerna har han berättat. Först jobbet, sedan frun, och sedan huset. Nu måste han skaffa någonstans att bo så han kan ha barnen hos sig ibland. Tills vidare bakar han bröd i någons stenugn och säljer till oss bland annat. Han var den tredje som grät en skvätt i vårt kök i somras. Vi har tipsat alla grannar om hans bröd, så nu har han i alla fall några fler kunder.

Skönt ändå att jag slapp träffa honom tänkte jag och skickade pengar för brödet på MBWay-appen. Det räckte bra med masktantens skrämselprat. Skulle jag behöva lyssna på hans prat om att ekonomin kraschar och om något år kommer folk att vara hungriga och desperata, så då blir det beväpna sig eller fly som gäller, ja då hade helgen kanske varit helt förstörd. Vi må leva i en pandemi, men man vill gärna undvika domedagskänslan så gott det går.

På lördag morgon gick vi in till byn för att köpa vin,  Frida och jag. Vi hade hunnit handlat i veckan för att slippa trängas nu under helgen, men vi hade inte fått köpa vin eftersom vi inte kom fram till kassan förrän efter efter klockan 20. Enligt nya undantagstillståndsregler får man inte köpa vin (eller annan alkohol) efter klockan 20 längre. Detta för att hindra smittspridning, precis som att det skulle vara farligare att dricka vin som man köpt efter klockan 20 än före. Vi skulle ändå bara sitta i soffan och dricka det, och nu blev vi alltså tvungna att ta en extra sväng till affären för att köpa vin (eller vara utan).

Det slog mig att jag bara gått in till byn två gånger i år. Först för att man måste hålla sig hemma och sedan för att jag tycker det är så trist att se alla i mask. Jag tycker det är läskigt. Nu var de fler än vanligt. Det var kö till affären, säkert femton bybor i mask stod i kö för att komma in. Man får nämligen bara vara ett antal personer i butiken åt gången, så det är en in, en ut. Jag kände hälften av dem, och nickade hälsningar åt höger och vänster. Det gäller att passa på, kommenterade flera bakom sina masker, för klockan ett stängde ju både affärer och restauranger. 

Det var långa köer till alla butiker igår och idag, och säkert mer trängsel än vanligt överallt, då alla ville passa på att göra det ena och det andra före klockan ett. Efter ett åker GNR runt och trålar och ve den som då är ute i friska luften utan giltigt skäl. En del säger att det är nödvändigt, men det känns mest ologiskt och läskigt tycker jag.

Jag är också rädd för viruset och jag är förstås försiktig på alla sätt jag kan, men någon gång i våras kom det till en punkt när jag började tycka att rädslan och reglerna var läskigare än viruset. Säkert blev jag också påverkad av brödkillen och en granne som är med i en grupp som heter #sairdecasa (lämna hemmet, ungefär) som sprider diverse artiklar och videoklipp om att allt är en konspiration och att siffrorna ljuger eller att de inte visar hela sanningen. Fler dör av restriktionerna än av corona, siffror manipuleras och media är köpt. Bakom allt ligger Soros eller kineserna eller hin håle själv, som bara vill att Europa ska krascha. Det låter ju också läskigt och skumt, men alltihopa är å andra sidan väldigt skumt. Varför dog så många i Italien och så få i Kina, till exempel? Kan man lita på siffrorna? På vaccinet? Fanns vaccinet innan viruset? Vet någon av de som bestämmer vad de håller på med?

Det kanske inte är sant att Bill Gates vill att alla ska vaccineras med nanopartiklar som innebär att de kan styras som robotar, men i somras fick jag för i alla fall för mig att allt nog varit överdrivet och såg alla skriverier som skrämselpropaganda. Paranoia, säger någon, men vad är då alla som går runt med mask fast ingen människa finns i närheten om inte paranoida?

 

 

 

När skolan startade i höstas verkade jag vara den enda som var mer bekymrad över det sjuka schemat än för smittrisken. Barnen skulle äntligen få gå i skolan igen, för första gången på ett halvår, men det var inte mycket att vara glad för. För att minska smittrisken skulle skolbarnen delas upp så det inte blev någon trängsel på skolan. Både Fridas och Jonnas klasser hamnade i den halva som har lektioner på eftermiddagen. Det betyder att skolan börjar vid halvtvåtiden och slutar vid sju. Hela tiden måste de ha mask på sig. På rasterna och på de två timmar långa lektionerna där de är 30 barn i klassrummet, för klasserna är inte delade. Jag vet inte vad ni tycker, men jag har svårt att tro att de bara andas sin egen luft inne i maskerna under de där timmarna i klassrummet, och om det gjorde det vore det säkert farligt i sig.

 

 

”Hur ska detta gå” och ”Gud bevare oss” skrev alla mammor i whatsappgrupen för mammor, och det tog lång tid innan jag förstod att de inte var bekymrade över att barnen skulle ha mask hela dagen, att de skulle vara tvungna att äta lunch klockan elva för att hinna med en buss som inte passade så bra, och att de skulle vara hemma vid åtta på kvällen om vi inte åkte och hämtade varje dag. De var bara oroliga för att de kanske skulle bli smittade.

Nu har vi vant oss vid det konstiga schemat och jag har fixat ihop en samåkningsgrupp som underlättar lite. Barnen verkar till och med ha vant sig vid maskerna, vilket väl är en lättnad men ändå gör det mig ledsen, att de ska behöva vänja sig vid sådant. Häromdagen hade de skolfotografering och när jag fattade att de skulle få ett skolfoto där alla har mask blev jag så ledsen, och jag hoppas så att det blir det enda. ”Det där året då alla hade mask”.

 

Ledsen blev jag också när jag såg en bekants bröllopsfoto. En tjej från byn som gifte sig och inte ville ställa in utan krympte bröllopet till de 50 gäster som var tillåtna och på bilden från kyrktrappan och från festen också har alla mask. Maskerna matchar inte ens finklänningarna, men även om de gjorde det skulle det se hemskt ut. Som något ur en läskig film, som vi alla är med i.

 

Det tjatas så om att maskerna skyddar, men varför hjälper inte det då? Nu ökar dödstalen igen, trots masktvång, och därmed skärps restriktionerna igen. Tanken bakom är väl god, men när reglerna är ologiska blir jag lite obstinat. Nu får man inte vara ute mellan 23 och 05, vilket jag inte begriper alls. Varför skulle man vilja vara ute då, och om man var det, vem skulle man smitta? Varför får man trängas under veckorna, men inte gå ut efter klockan ett på helgen?

 

Apropå maskdebatten älskar jag den här gubben, som gör följande iakttagelse kryddad med diverse svordomar och en väldigt utpräglad dialekt från norra Portugal, där de tydligen svär mycket. Fritt översatt: Här står jag och funderar. ”Om jag släpper en fis nu så går den ju rakt igenom både kalsonger och byxor och det stinker som sjutton, så hur i helvete ska den här tygbiten kunna stoppa ett virus? Nej, gå över till grannen, käka lite chouriço och drick lite vinho verde. Det är det som är livet. Den där covid kan dra åt helvete!”

@omeupaieeu

❕🦠 VIRUS VS PEIDO 💨❔O meu pai comeca a fazer vidios sozinhos,daqui pouco tempo ja nem precisa de mim 😂 #virus #covid19 #mascra #humour #paiefilha

♬ son original – 👕 OMEUPAIEEU 👚

Jämförelsen med fisen låter ganska vetenskaplig tycker jag faktiskt, men tyvärr är det ju en hel del smittspridning i norra Portugal. Mest där faktiskt, och i våra trakter, så det där med grannen kanske ändå måste vänta. Vet förresten inte vilken granne jag skulle hänga med då. Helst inte den som går på om att allt är en konspiration och inte eller den som går promenader med mask. Det kan tilläggas också att konspirationsgrannen förlorar enorma summor och eventuellt kommer att förlora sitt företag om detta fortsätter, medan maskgrannens företag inte påverkas alls.

 

Vi passade i alla fall på att röra på oss före klockan ett på söndagen också. Vi åkte inte buss och vi åkte inte till köpcentrum. Nu hade vi handlat hem allt vi behövde och bil har vi ju, så på söndag morgon åkte vi till stranden. Surfa bör man och det får man, fram till klockan 13. På stranden var allt nästan som vanligt, konstigt nog.

 

”Skulle vi inte vara inne idag?” sa den lilla tanten med de tre små hundarna. ”Jag gick hemifrån för hundarna måste ut, och tänkte att nu blir jag väl stoppad av polisen, men här är det ju full rulle som vanligt”, konstaterade hon. ”Och efter ett ska alla gå hem…”. Hon skakade på huvudet, och sa att ”Man begriper ingenting”. Och det gör man inte. Flera surfare frågade mig hur mycket klockan var, och jag tänkte på Askungen och det magiska klockslaget. Klockan ett skulle vi alla förvandlas till pumpor. Klockan tolv åkte vi hemåt, och till min förvåning ser jag så att det är bakluckeloppis vid marknadsplatsen. Som jag saknat marknader! Inte en marknadsdag sedan i mars, och det är en av mina favoritsaker att göra. Vi hittade faktiskt en parkering och hann gå en vända.

Sverker och Jonna stannade i bilen med hundarna eftersom vi ändå bara hade två masker med oss, men Frida och jag gick loss på skålar och kaffemuggar och två par arbetsjeans till Sverker 10 Euro fattigare åkte vi hem och stannade sedan snällt hemma resten av dagen.

Jag trodde faktiskt marknaderna stängt ned helt redan i mars och jag har saknat dem så och även undrat hur nu de som säljer på marknaderna nu försörjer sig. Nu vet jag inte om de varit stängda alls, eftersom Cascais borgmästare gick ut och sa att de måste stänga nyligen, i och med att smittspridningen ökat oroväckande. Sedan fick han tydligen kritik för diskriminering, och även för att det är ologiskt att försäljning utomhus ska förbjudas när inomhusbutiker får ha öppet. ”Samhällets mest sårbara ska inte drabbas orättvist” sade han. Det verkade ju vettigt, men i kommentarstrådar var det många som menade på att folk i allmänhet, särskilt de som betalar skatt och sociala avgifter och moms lydigt varje månad minsann också är sårbara och inte borde fråntas sin möjlighet att försörja sig, för det gör de ju. Många många.

Kring 40% av alla hotell och restauranger tvingas lägga ned. Folk blir arbetslösa. Det är oroande, speciellt i ett land där turismen varit största inkomstkällan och det är glest i det sociala skyddsnätet, och då menar jag statens. Det finns en anledning till att folk jobbar för en minimilön på 635 Euro/månad, och att byggjobbarna på bygget vi har som granne sliter hund för 4 Euro i timmen. Segurança social är både fattigare och snålare än försäkringskassan och de behöver ju också få in pengar för att kunna dela ut dem till folk som nu blir av med sina försörjningsmöjligheter.

 

 

I en annan tråd någonstans angående detta läste jag kommentaren ”Vad ska folk med jobb till om de är döda?” som för att understryka att det viktigaste av allt är att stoppa smittan och rädda liv. Det är svårt att säga emot det, men samtidigt är det ju så att detta heller inte håller. Inte i längden. Folk måste få försörja sig. Vi kan inte leva resten av våra liv med mask. Smittan måste stoppas. Ganska mycket moment 22.

Den här lördagen är vi i alla fall hemma hela dagen, för Jonna har fyllt år och har därför två kompisar här idag på ”kalas”. Det är en kompis för mycket. Nu får man nämligen bara vara 5 personer samlade om man inte tillhör samma familj. Om GNR kommer nu kan vi råka illa ut, och kanske är det nu vi blir smittade om vi inte blev det förra helgen när töjde på gränserna och var på stranden utan mask, och gick på marknad för första gången sedan i februari (?) fast det är undantagstillstånd.

 

Grannen med masken (hon på promenaden) påstår att det mesta av smittspridningen sker i hemmet. Smittan sprids inte alls så mycket på arbetsplatser och i skolan, utan när folk umgås på hemmaplan och slappnar av. Typ käkar chouriço och dricker vinho verde med grannen, eller släkten, som att viruset alstrades och förökade sig när vi slappnar av. Hemma. När man har pyjamasparty och äter tårta. Därför kanske julen med måste ställas in i år, säger Portugals Tegnell, eller om det var premiärministern, men man får åka och köpa julklappar. Om man har mask. Men bara före klockan ett på helgerna, och det är hemma man får viruset, så därför får man knappt gå ut. Jag fattar verkligen ingenting.

 

Imorgon förmiddag åker vi nog till stranden. Världen kanske håller på att gå under, men på stranden där ingen har mask känns det nästan som vanligt. Nu också, när jag sitter här och skriver, om jag bara  lyckats tänka på något annat och hade skrivit om något annat. Barnen som suttit i samma klassrum med mask på större delen av veckan bakar nu cupcakes iklädda pyjamas.

Himlen är lika blå som när vi var lyckliga utan att veta om det, men ändå är allt förändrat. Om Jonna frågar mig idag vad det är som händer blir svaret detsamma som i januari. Jag vet inte riktigt gumman…..