Jag hoppas detta är det sista jag behöver skriva om eländet. Om mina hudbesvär fortsätter får jag kanske överväga att starta en till blogg om bara dem, eller gå i terapi, för det är ju inte meningen att allt det ska spilla över här och förstöra bilden. Bilden av den lyckliga familjen, en plats i solen, livet vid havet, det stora äventyret, men inte ens i Bortugal är allt perfekt, eller i alla fall så är jag inte det. Atopisk dermatit, som dermatologens diagnos inte helt oväntat löd är en kronisk sjukdom som alltså har hållit sig lugn länge men nu poppat upp igen vilket är mer än konstigt. Jag försöker fundera över vad som gjort att det kom nu, men får ingen rätsida på det. Atopiker ska bli bättre av sol och salta bad och må som sämst i torrt inomhusklimat under långa mörka vintrar så det känns rätt obegripligt att jag blev dålig nu.
Jag hade förstått om besvären hade blossat upp under de åtta åren vi bodde i en mögelskadad stuga och jag rökte ett paket cigg om dagen, (slutade för tolv år sedan, flyttade ut för nio år sedan) eller under småbarnsåren när Sverker jobbade 17 timmar om dygnet och vi bodde ovanpå verkstaden på 30 kvadrat i det stora bygget som aldrig verkade bli klart och jag inte sov en hel natt på flera år. Eller när jag började jobba igen efter mammaledigheten, gnisslade tänder om nätterna, åt frukosten i bilen, stressade med dagislämningar, var frustrerad och stressad på jobbet, åt halvfabrikatsskolllunch i skolmatsalen varje dag, nästan aldrig orkade motionera eller över huvudtaget vara ute i friska luften efter jobbet utan mest hamnade i soffkoma efter att ha fått i mig middagen jag hafsat ihop. Jag hade verkligen förstått om det hade poppat upp under de där stressiga månaderna mellan husköpet och flytten, när allt var kaos både kring mig och inom mig, dygnet hade alldeles för få timmar och allt hängde på en skör tråd.
Nu däremot borde jag vara frisk som en nötkärna. Kroppen borde vara glad och tacksam. Den får sova tills den vaknar, jag matar den med frukt och yoghurt och frön till frukost, är ute och motionerar den i friska luften flera timmar om dagen. Den får alltid hemlagad soppa, sallad eller omelett till lunch, och vilar sedan siesta. Jag läser och pluggar lite, promenerar i lugn och ro genom byn och hämtar barnen och har det allmänt lugnt och skönt. Sol och salta bad har min kropp också fått massor av i sitt nya liv i Bortugal. Ändå slår den bakut! Så otacksamt! Så ologiskt!
Jag försöker nu hålla mig till kostråd jag googlat fram. Undvika gluten och laktos, för det är inte bra för atopiker, samt sådant som innehåller histaminer och därmed triggar klåda, vilket är i stort sett allt utom mejeriprodukter och bröd. Det gör ingen skillnad än så länge, mer än att jag är hungrig och sugen på allt jag inte får äta. Det har tagits blodprover och allt möjligt, men ingen fysisk förklaring har hittats. Inte ännu i alla fall. Inget speciellt som är i olag mer än att jag är atopiker, men det har jag ju varit latent hela tiden!
Just nu är huden i stort sett helt läkt tack vare stark kortisonkur både utvärtes och invärtes, och klådan hålls i schack någorlunda, men inte helt, av antihistaminer. Det kliar inte längrre utanpå, men inuti, och jag vet inte om jag kommer att bli sämre igen när den här dunderkuren är avslutad som jag blev efter den första tiodagarskuren. Det kliar rent fysiskt, och det kliar mentalt av frustration över allt jag inte får göra, och av oro över att allt ska blossa upp igen när medicineringen tas bort.
Ska man kanske se bortom de rent fysiska förklaringarna, och dra någon andlig lärdom av den här erfarenheten? Av att ha världens längsta och soligaste sommarlov men inte få gå ut, att ha all tid i världen men inte få använda den till något av det man vill göra, som att vara ute och röra på sig, inte kunna vara ute bland folk, att hållas vaken av klåda varje natt (utom tre då jag tog starka sömntabletter), att ha garderoben full av klänningar men inte kunna bära dem, att se Cascais och stränderna glittra så nära men inte ha varit där på hela sommaren. När man inte får sova på nätterna hinner man fundera en hel del, så det har jag gjort. Kliat och funderat.
Det är ganska vackert att vara ute och gå i skymning och gryning också!
Jag har funderat om det kan vara så att jag mår som jag förtjänar? Summan av mitt liv här kanske överstiger min kvot av hur bra jag förtjänar att ha det. Jag har ju inte precis varit guds bästa barn i mitt förflutna, och kanske måste man sona på något vis. Innan flytten kanske jag sonade tillräckligt genom att jag inte trivdes på jobbet till exempel, och nu måste jag sona på något annat sätt. Det är ju en tanke som jag tänkt ofta sedan vi flyttade hit, att man kanske inte får ha det så här bra. Jag har nog hört Luther viska till mig. Det är ju oförskämt att ha hittat sin plats i solen, att gå runt i somriga klänningar åtta månader om året, att åka rullskridskor längs havet, att springa på strandpromenaden, att sova siesta och bara göra var man känner för hela dagarna, när andra stressar och fryser eller kanske till och med svälter. Kanske någon högre makt fick syn på mig och tänkte att hallå där, så här bra får man inte har det!
Jag tänker en hel del på det här när jag inte kan sova. På Luther och på Tornet och på Döden, de där tarotkorten som alltid dök upp för mig på den tiden man håll på med sådant. De där läskiga som betyder att man ska ha allt och sedan behöva förlora det, nå botten och bli en bättre människa innan man kan gå vidare eller något sådant. Men jag vill ju helst inte hålla på och rota i saker som man eventuellt skulle kunna må dåligt av på något plan. Riva och rota i gammalt groll. Jag vill mycket hellre göra mer av sådant jag mår bra av, som att leva, röra på mig, upptäcka och lära mig nya saker, och framförallt få sova! Jag tror inte på Tornet och Döden och Luther. Jag tror på motion och frisk luft och sömnens och naturens helande kraft, på det jag berövats under de här månaderna.
”Här rasar alla illusioner om oss själva som spillror vid våra fötter för att ett helande ska kunna påbörjas. Det som är falskt och oäkta får stryka på foten. Dr. Phil talar om ”vårt autentiska jag”, alltså vårt sanna jag. Det kommer nu fram i sin helhet. Hus, relationer, arbete och status kan tas ifrån oss när detta kort kommer upp i en läggning. Det betyder ofta att vi får lära oss att leva våra liv på ett helt nytt sätt. Ordet Hybris betyder att blixten slår ner när vi blivit för högmodiga och kaxiga. Vi åker ner från våra ”höga hästar” så att säga. Kortet kopplas också till fysisk sjukdom ibland. Det kan vara universums sätt att ringa i en klocka och varna oss för att något i våra liv är i obalans. Sjukdomar kommer ofta när vi är på väg att växa in i ett större ansvar. De kan på det sättet vara lärdomar och ge stora insikter. Det blir också ofta en slags rening innan vi helas. Vi kommer ut på andra sidan med en större ödmjukhet, mera realism och bättre värderingar” (Dr PHIL?!)
Helt klart för kaxig!
”Man säger ibland att en ny början ofta är förklädd till ett smärtsamt farväl. Det utrycket passar väldigt bra till detta kort. Här handlar det nästan aldrig om fysisk död utan oftast om uppbrott, avsked och avslut. Skelettet, som ofta finns med på kortet, kan tyckas skrämmande men det är en symbolisk bild. Ormar finns också med och står då för att förvandlas och att ”ömsa skinn”. Då handlar det om att släppa det som inte längre passar oss och som är ett hinder för vår fortsatta utveckling. Karma och tidigare liv kan spela in här.”
Kost eller karma, jag vet inte riktigt, men nu börjar jag faktiskt bli bättre och är mest otålig att få börja leva igen, och tänker mindre tunga tankar. Försöker sluta tänka och klia, och börja göra! Skitsamma varför jag blev sämre, bara jag blir bättre igen! Jag är tacksam över att huden åtminstone tillfälligt verkar läkas, att burkastadiet är över, att jag får sova halva nätter i alla fall, att klådan låter mig vila ibland, och jag börjar långsamt återerövra mitt liv. Sakta men osäkert, för jag måste vara försiktig med solen och jag tål inte solskyddsprodukterna just nu. Tar en promenad till byn eller ned till havet, följer med Sverker och barnen till stranden, åker lite rullskridskor, badar i havet för första gången med mitt nya skinn. Känner efter, tar små steg. Vi får se om det håller eller om det blir fler bakslag.
Slog personligt hastighetsrekord på rullskridskor med all uppdämd energi! Otroligt skönt!
Vi avslutar juli månad med grubbel och gnäll, men i augusti hoppas vi börja ett nytt friskare kapitel. I augusti blir det surfrapport, Lissabon by night och byfest! (Hoppas jag!)
Tror inte på karma eller att du inte förtjänar att ha det så bra som möjligt. Jag tror ju på att följa drömmarna och det man vill… men jag förstår att du vill finna den logiska förklaringen till varför det blev nu. Har inget svar utan kanske är det som du skrev innan att huden blivit utsatt och uttorkad på ett sätt den kanske inte är van vid.. eller ibland så bara blir det som det blir. Hur som helst så hoppas jag att du fortsätter bli bättre, det låter så oerhört kämpigt att gå igenom och just när man inte vet vad man ska göra.. Varm kram
Liv
Tack, Liv! Som Onkel Tom skrev, det handlar ju om hur man hanterar det som drabbar en. Nu när jag får sova på nätterna är jag helt klart bättre på att hantera det hela och tänka positivt! Kram tillbaks! / Åsa
Läs det här, kanske det stämmer in på dig? Min syster har drabbats… http://forskning.no/helse-sykdommer-allergi-kjemi/2015/05/nye-allergier-skyller-inn-over-livet
Tack Carin! Värt att undersökas också. Usch vad läskigt, vad mycket farligt och skadligt det finns i allt! Lite inne på det där med konserveringsmedel (surhetsreglerande) också, det verkar också vara en riktig bov. Ska få svar på olika prover i augusti, det vore ju bra om jag kunde få något inringat som jag kan undivka, så jag slipper undra över allt jag använder och stoppar i mig… Hoppas din syster får hjälp!
Klåda är inte att förakta – den kan man bli helt besatt av! (har av och till haft atopiska eksem själv, fast lindrigare)
Du har förstås funderat över vad för tvättmedel du använder? Hud- och miljövänlighet är tyvärr inte det som karakteriserar de flesta rengöringsprodukter i portugisiska snabbköp, men det finns alternativ på Continente och Jumbo liksom i hälskostaffärerna.
Ja, i Sverige tvättade jag bara i Grumme tvättsåpa, här har jag inte hittat något lika bra, men försöker hitta bra alternativ. / Åsa
Livet är skit ibland, ta det inte för hårt och inte för personligt. I slutet av dagen är det faktiskt inte det vi drabbats av som gör skillnaden, utan hur vi har hanterat det.
Se det inte som ett minus att du drabbats av detta nu. Tänk om du haft samma soppa hemma och det hade varit vabbruari. Du har bättre möjligheter än någonsin att ta hand om dig och tillfriskna.
Ja jag vet Onkel Tom! Det slog undan fötterna på mig bara, men nu är jag på väg upp igen. Jag brukar tro att det finns en mening i sådant som händer en, och det här får jag ingen rätsida på, men jag ska sluta fundera på karma nu och fokusera på kosten. Lite fult är det att gnälla, jag vet, för det finns så mycket lidande som är värre än min lilla klåda, fast den gör mig galen. Mitt liv är allt annat än skit, men utan hälsan är det svårt att njuta av det. En påminnelse blev det i alla fall om att man inte ska ta hälsan för given, och förhoppningsvis är det bra med det.
Nä, bort med jantetankarna! Dom hör inte hemma i Bortugal och inte ens i Sverige ska dom vara tycker jag. Jag antar att du har gått igenom allt och lite till, men det kan inte vara solrelaterat?
Nej jag viftar bort Jante nu när jag inte är så sömndepraverad och dyster, och fokuserar på att försöka rätta till kosten, då jag tror att det är histaminerna som är boven, som orsakade klådan från början och så bröt eksemet ut som en stressreaktion på det Jag har inget belägg för det än, mer än att det verkar som att allt jag brukar äta är histaminrikt (och att det kliar!) Solen ska man ju lltid vara försiktigt med, men egentligen ska sol vara bra för atopikiskt eksem. Möjligen är det så att huden blivit mycket uttorkad av sol bad och mycket träning och att det gjort den extra känslig…