Sötchock!

Äntligen får jag anledning att använda det där internet till det det är avsett för, nämligen att sprida bilder på söta djurbäbisar. Nu har vi nämligen sådana för första gången, alldeles egna och alldeles färska och hela fem stycken. Hur gick det till?

Jo, förutom det där som vi alla känner till med blommor och bin så gick det till så att jag delegerade sterilisering av katthonan, kastrering av hanhunden och vaccinering av barnen till min man när jag skulle börja jobba och inte hann ( …när jag skulle jobba och inte han).

En rolig läsare kommenterade då att ”man får hoppas att det blir rätt, så han inte steriliserar barnen och vaccinerar djuren” men så illa var det inte. Barnen är osteriliserade och vaccinerade fast det höll på att inte bli av eftersom Sverker av någon anledning körde dem till tandläkaren på vaccinationsdagen i stället för till vårdcentralen och därmed kom dit han skulle med dem en halvtimme för sent, men gjort blev det.

I alla fall så tycker jag så om delegering att om man väl delegerat så har man lämnat ifrån sig problemet och ska inte behöva tjata och påminna, annars kan man lika gärna göra det själv. Alltså har jag inte påmint och tjatat. Vi var faktiskt överens om delegeringen, men sedan gick det som det gick ändå.

Barnen är som sagt vaccinerade i alla fall, men hunden har bollarna i behåll. Det tror jag faktiskt inte kan skyllas på vare sig byveterinärens usla öppettider (jämna tisdagar mellan 10.30 och halv elva om hon är nykter) eller tidsbrist eller lathet, utan helt enkelt att Sverker inte vill beröva byrackan bollarna. Han har inte varulvat sedan i somras i och för sig, så det är ingen större skada skedd. Hunden alltså.

Men katten hade plötsligt så en hel rad av varulvsfriare här strax före jul och sedan blev hon tjockare och tjockare. Om jag ska vara ärlig tror jag han lät bli att klippa katten med flit också, precis som med hunden. Vi har ju haft katt i princip hela tiden i nästan tjugo år, men vi har aldrig haft kattungar, och kanske tyckte han att det var dags nu helt enkelt.

Vi tycker egentligen att det inte behövs fler katter i Portugal, det finns gott om dem överallt och vill man ha en är det bara att gå ut och hämta en. Eller inte ens det, ibland ringer folk på och överlämnar en ”abandonado” helt enkelt, så kattbrist råder det varken i Portugal eller i Bortugal, men en gång är ingen gång.

Om jag hade en bucketlist, vilket jag inte har (om man inte räknar ”bo kvar här för alltid” som en bucketlistpunkt) får jag nog erkänna att ”ha kattungar” skulle vara en punkt. (Kanske är det därför jag inte påmint Sverker om att Dora skulle steriliseras.) Då hade jag kunnat checka av det nu, för nu har vi kattungar, efter viss dramatik.

Det var Jonna som hojtade att Doratigern satt på hennes säng och lät konstigt. Fram med rena handdukar och koka vatten (så brukar de göra i filmer när det ska födas) och så googla ”kattungar födsel”, vilket bara gjorde oss ännu nervösare.

Är det dags nu?

Till råga på allt skulle barnen iväg på dansträning och jag på ”syjunta” inför karnevalen, så Sverker blev ensam med förstföderskan. (Rätt åt honom egentligen)

När vi kom tillbaka hade han förlöst en gul liten kattunge som kom med fötterna före så den måste dras ut. Sedan hade han fått ta med handdukarna och springa efter katten som tog kattungen i nacken och gick till nästa rum, där hon tänkte fortsätta att föda. Under de följande födslarna fick tjejerna och jag också vara med, men det var Sverker som var barnmorska.

Sai da mãe – portugisisk ordvits

Vi var så nöjda så länge det ploppade ut gyllene och vita kattungar, för vi hade liksom hoppats att Svartenbrandt inte skulle vara pappan, men så kom den femte och sista och tyvärr måste jag erkänna att jag utropade ”Nej, en svart!” när den kom ut.  Vi ville nog hellre att ungarna skulle likna mamman´, särskilt om Svartenbrandt hade en tass med i det hela i alla fall.

Svartenbrandt.

Tre gula, en vit och en svart!

Den svarte med en ganska ful brun fläck i pannan döptes genast till Sälen. Två gula är redan borttingade, och kanske en vit, men Sälen blir vi nog inte av med.

Sälen

Så kan det gå!

Som om det inte räckte med dramatik för en natt hade vi annat på programmet också, så vid halvttiden stod jag vid sociedaden och bankade huvudet i väggen nästan. Varför är en annan historia. Och snart är det karneval!

Sverker och Frida och kattfamiljen när jag kom hem