Sötchock i bergen

Sommaren rullar på här med aktiviteter och jobb men jag tycker faktiskt vi återvänder till Serra da Estrela nu. Både här på bloggen och i verkligheten! Vi funderar faktiskt på en andra vända dit så fort väggalmanackan tillåter, kanske lite inspirerade av mina återblickar här på bloggen. Men innan vi åker hinner jag berätta färdigt om förra resan. Till exempel om mötet med regionens alldeles egna livs levande maskotar. Vi tar det från början!

När jag googlade runt på Serra da Estrela inför vår påskresa dök det upp flera bilder på stora lurviga hundar som tydligen var typiska för regionen.

Vetenskapligt namn: Canis lupus familiaris

Livslängd: 10 till 12 år

Temperament: Misstänksam, Envis, Ivrig, Alert, Värdig, Beskyddande

Vikt: Hane: 40–50 kg, Hona: 30–40 kg

Höjd: Hane: 65–72 cm, Hona: 62–69 cm

Sådär ja, tänkte jag. Nu har vi sett en sådan också. Kanske en blandras, men det var ändå över förväntan!

Nästa dag när våra sönderbrända ansikten hindrade oss från att åka mer skidor och vi lite motvilligt men ändå nyfikna åkte förbi skidområdet för att utforska landskapet bortom skidliften visste vi inte vad som väntade vid den berömda blå lagunen.

Den såg vi knappt i dimman men det blev ändå ett minst sagt minnesvärt stopp.

Där blev vi helt överrumplade. Inte av lagunen men av den intilliggande souvenirbutikens utbud.  Det är roligt med överraskningar men det hade nästan varit bra om vi hade hunnit förbereda barnen och oss själva känslomässigt inför detta möte. Eller kanske främst på avskedet.    

Vi var helt oförberedda på sötchocken som väntade i form av så många lurviga nalleliknande Cão da Serravalpar att vi tappade räkningen.  Överallt var de, och lyfta upp dem och bära dem fick man. Och det gjorde man!

Gosigare hundvalpar har vi aldrig träffat. När man höll i dem var de alldeles tunga och lugna och mysiga och ja, ni ser ju själva! Det var outsägligt nära att vi adopterade en eller två av de små sötnosarna. Det var endast med största möjliga viljestyrka och åkallande av varenda liten gnutta av vuxet förnuft som vi ändå någonstans besitter som vi lyckades säga nej till barnens vädjan. Medveten visualisering av en enormt stor lurvig och kanske svåruppfostrad varelse utöver de fyra pälsklädda vi redan delar vårt hem med hjälpte också, men det var inte lätt och det krossade vår äldsta dotters hjärta.

Det var nära att vi inte fick Frida med oss därifrån och när vi fick det var det inte utan tårar.

Det hjälpte inte direkt att paret som ägde butiken hela tiden upprepade att det bara var att välja, eller varför inte ”Ta med er en eller flera! Klart de ska ha varsin hund!” Det var inte utan att det tog emot för oss också att lägga tillbaka de små nallebjörnarna i sina lådor och burar och köra därifrån, med Frida gråtandes i baksätet.

Inte ens en leksakshund blev det till tröst.

Än idag pratar hon om de där lurviga små liven och om hur gärna hon hade velat ha en. Den hade förstås varit bamsestor nu, men ändå. Jag förstår henne. Jag ville ju själv ha en. Eller två!

I nästa by vi kom till fanns de också. Både stora och små.

De stora är ju fina, men det är de små som är oemotståndliga.

Den här vaktade getter.

Mer valpar. Nya övertalningsförsök.

Nu är ni varnade, ni som har planer på att åka till Serra da Estrela och vi är bättre mentalt förberedda på både sötchock och separationsångest inför nästa besök i bergen, som alltså kanske blir ganska snart.

Men man vet aldrig. Den här gången kanske vi inte kan stå emot..