Spanien – inte en kärlekshistoria

Jag skulle skriva ett inlägg om ett spa i Spanien när detta plötsligt vällde upp ur mitt inre. Varsågoda: jag ältar gamla oförrätter, drar upp gammalt groll och spyr spontant galla över Spanien i ett rekordlångt inlägg:

Jag måste erkänna att mitt förhållande till Spanien inte är så bra. Det finns ingen kärlek alls med i ekvationen, utan bara en inbillad förälskelse från min sida, en envis önskan om att vilja gilla Spanien, och så alla dessa misslyckade möten, alla besvikelser och saker jag inte riktigt kan förlåta. Jag försöker fortfarande tycka om där stora stöddiga landet utan solnedgångar som nu är min granne, men det är svårt. Det är ett trasigt förhållande. Jag erkänner. Jag gillar inte Spanien, jag förstår mig inte på Spanien.

 

Jag förstår ju språket, men jag inte kan tala det längre. Hur mycket jag än försöker smyger sig diftonger och sje-ljud från portugisiskan in och den spanska som jag kämpade så för att lära mig ligger nu där oanvänd, tilltufsad, under min portugisiska. Min spanska är lika förvanskad och förbrukad som min lilla inbillade förälskelse i landet jag trodde jag skulle ha en livslång romans med.

Som jag kämpade med läspljuden och de fjäderlätta d-ljuden, och med att få upp någon sorts tempo i talet. Jag lärde mig gracias a la vida utantill och tyckte orden var så vackra.

Martillos, turbinas, ladridos, chubascos

Y la voz tan tierna de mi bien amado….

Nu är det som om den delen av min hjärna där spanskan lagrades hade fått en propp, och hela mitt ansikte kämpar emot när jag försöker säga vamos a la playa i stället för, som det ju heter ”på riktigt”: Vamos à praia. Kanske är det något psykologiskt?

En gång i världen, innan besvikelserna, var min längtan till Spanien stor. Det var med stor inlevelse jag uttalade fraser som ” ¡Pero hijo, fumas demasiado!” på spanskalektionerna i gymnasiet och tänkte att det skulle man ju kunna säga till någon söt spanjor på någon bar någonstans. Innan jag ens varit i Spanien hade jag lärt mig tolv nyanser av verbet ”är” : böjning efter alla sex personerna för både ”ser” och ”estar”, att vara eller att vara, och kunde beställa chocolate con churros och be om notan och annat användbart. Detta skulle bli estupendo, maravilloso, fantastico! ¡Viva España!

 

Sedan kom jag dit. Sedan var jag där i Marbella med min pappa en februarivecka, och det jag minns bäst var att jag brände axlarna något för jävulusiskt redan första dagen, den slemmiga portiern som stötte skamlöst på mig bakom pappas rygg och den där långa typen som förföljde oss när vi gick vilse i Málaga och skulle sälja ”chocolate” till min pappa. Nej, vi ville inte köpa hasch! Verkligen inte! Nej, sa vi ju! Inte kärlek vid första ögonkastet, och chocolate com churros var inte heller särskilt gott.

Jag minns också damen som slog sig i slang med oss på stranden för att träna sin engelska och bjöd hem oss till sin lägenhet för att visa foton på sina döttrar (de var inte hemma, utan studerade i Barcelona) och bjuda på stark ost som smakade get och vino fino, som smakade rävgift. Jag brevväxlade sedan med en av hennes döttrar i något år, och när det var dags för mig att tågluffa, 16 år gammal, bjöd de in mig att tillbringa en vecka hos dem. Det var ju trevligt! Nu började det likna något!

Det blev också något, men resan dit blev ändå en stor spricka i min inbillade förälskelse i Spanien. Jag hann knappt korsa gränsen till Spanien förrän det började. Jag steg av det franska tåget vid gränsen och klev glad i hågen på det spanska tåget som skulle ta mig till Barcelona, och där satt de, i min kupé, tre karlar från Andalusien som först var trevliga, och sedan var alltför trevliga. Det slutade med att jag gråtfärdig bytte kupé och tog rygg på ett kanadensiskt par resten av resan.

På resan mellan Barcelona och Marbella (dit jag ju hade en inbjudan) ersattes tåget av en buss en sträcka och där satt jag halva natten inklämd bredvid en kille i uniform som envisades med att lägga armen om mig och jag puttade bort och så höll det på flera timmar kändes det som medan vi susade fram genom Spaniens inland, genom natten i en nedsläckt buss och jag tänkte att nästa gång skriker jag och väcker hela bussen, men till slut klev han äntligen av i någon dammig håla och jag kunde slappna av en stund.

Det blev en vecka i Marbella, och ett minne som borde vara fint. Ett minne av sju tjejer och fniss på spanska i ett litet sovrum och färskpressad apelsinjuice och kaffe med isbitar och socker i det lilla köket när vi vaknade någon gång mitt på dagen, och baguetter med panerat kött eller tortilla fick vi med oss till stranden. Mot kvällen följde vi gränderna upp till lägenheten och turades om att duscha av oss salt och sand medan mamman lagade middag som åts vid elvatiden.

Sedan var det inte läggdags, utan sedan skulle hela familjen gå ned till strandpromenaden och fin-gå och äta glass. Sedan gick mamma och pappa spanjor hem och vi tjejer gick på disco till fyra -fem på morgonen, och nästa dag började det om, med färskpressad apelsinjuice och starkt kaffe med isbitar och socker i köket innan vi gick till stranden igen.

Fina minnen av en värld bakom en dörr som öppnats tack vare att jag behärskade minst tolv sätt att säga ”är” och andra magiska ord som jag sparat på mig för tillfällen som detta, ett minne som tyvärr besudlades hela tre gånger, när jag flera år senare återvände till Spanien för att slipa på min spanska i helt fel del av Spanien, nämligen Baskien.

Jag hade nog en tanke om att det kanske var mer civiliserat i norra Spanien när jag valde San Sebastián som studieort, men där förstördes den inbillade förälskelsen i Spanien och spanskan  bara ännu mer, då mest för att baskerna var så förbaskat ovänliga.

 

Den perioden har jag nämnt som en besvikelse förut, men inte den där resan till Barcelona, där jag skulle besöka några av tjejerna från marbellaveckan. Besviken på Baskien bestämde jag mig för att ge Barcelona och Mallorca och Valencia en chans under påsklovet, nu med mer skinn på näsan än under tågluffen. Jag var lite stukad redan när jag dök upp i Barcelona efter ett par dagar på Mallorca, där jag besökt en kompis som tyckte jag skulle söka jobb där. Själv serverade hon köttbullar, iklädd sverigedräkt, på en svensk restaurang vid strandpromenaden i Magaluf, och dansade i en bur på ett diskotek några kvällar i veckan och tyckte det var toppen.

Det blev ingen sommarsäsong på Mallis för mig. Jag minns inte om det var före eller efter jag nästan fick stryk av en spanjorska för att jag pratade med hennes kille på en bar som jag lovade mig själv att aldrig återvända till Mallorca. Jag hade nog precis testat den där repliken ”Pero hijo, fumas demasiado! när hon kom instormandes och började dra mig i håret, men det var inte bara det, utan hela det malliga mallis som inte riktigt funkade för mig. Jag vet inte varför jag någonsin trodde att det skulle det, men det var väl innan jag kände både Spanien och mig själv särskilt väl.

I alla fall så damp jag sedan ned i Barcelona hos marbellatjejen som fortfarande var läkarstuderande och som nu hade en pojkvän. Det var han som sabbade minnet av marbellaveckan först. Det var på en fest i ett garage i Sitges, söder om Barcelona, där vi spelade Pictionary och åt raclette av någon anledning. Han (också läkarstuderande) ställde först till med världens scen för att jag fick ta extrakort två gånger då jag inte förstod orden jag skulle rita. Jag kunde ju inte alla ord i spanskan, och kunde inte riktigt försvara mig, men jag förstod mycket väl vad han sa. Senare samma kväll blev han och min ”kompis” osams, oklart om vad, och stack iväg med tjutande däck i en bil. När alla andra hade gått och jag hjälpte värden att plocka undan i garaget undrade han varför jag var kvar när de som tagit med mig dit hade åkt. Jag undrade också och gick några varv i kvarteret och letade efter dem, förgäves. Det slutade med att jag fick sova på en soffa i garaget. Det var ju snällt. Nästa dag dök de upp och hämtade mig, men det var lite spänt efter det om man säger så.

Det var en sak, och sedan det att hennes pappa, när han skulle skjutsa mig till bussen tillbaka till det förbaskade Baskien, bestämde sig för att ta med mig upp till Camp Nou först för att se vyn över staden. För det första missade jag bussen, men framför allt var det jobbigt att fösa bort hans hand från mitt knä under hela den guidade rundturen.

När jag sedan också fick veta att marbellapappan var pedofil tappade jag faktiskt lite lusten att lära mig mer spanska. Det var tydligen småpojkar som gällde, så jag hade aldrig varit i farozonen, men ändå. Fy fan. Han som verkade så trevlig! Jag har fortfarande svårt att fatta det.

Besöket i Valencia blev också misslyckat. Dit hade jag blivit inbjuden av ett spanskt par som jag träffat när jag jobbade i Österrike. De var på bröllopsresa och jag (och Wolfgang) tog med dem upp till en av glaciärerna och alphyttorna, och nu när jag var i Spanien hade de bjudit in mig att besöka till Las Fallas, festligheter som består i att man tänder eld på stora figurer av papier-mache över hela staden. Dumheter när man tänker efter, men då tyckte jag det var en fantastisk upplevelse ända tills jag upptäckte att jag blivit av med plånboken. Den smällen hade jag kunnat ta kanske, men inte att mitt värdpar tyckte att jag fick skylla mig själv som inte varit mer försiktig. Då tyckte jag plötsligt att deras tjattrande läspande var mindre charmigt och ville bara därifrån. Det blev en sur eftersmak på det minnet med.

 

Sedan blev spanskan ändå mitt levebröd, och jag hamnade i Spanien å jobbets vägnar. De där dagarna i Badajoz när jag och en kollega från en högstadieskola i Nacka var nere och skulle etablera kontakt med några spanska skolor för ett eventuellt utbyte skolorna emellan fick jag det också bekräftat att de tamejsjutton inte är riktigt kloka, spanjackerna. Efter en sen middag, när det egentligen var läggdags skulle vi plötsligt spontant åka till Sevilla och se flamenco, fast det låg långt från den skola vi skulle besöka nästa dag. Det bestämde vår kontaktperson och hennes kille polisen, som också körde onykter till Sevilla trots mina protester. ”Inga problem, jag är ju polis!” Vi kliver upp tidigt nästa dag och hinner dit! Flamencoföreställningen började klockan två på natten, men det var lugnt. Jag skulle inte oroa mig så mycket. Inte vara så svensk! Slappna av! jejeje! (skratt på spanska)

Nästa morgon var det bara jag som klev upp och duschade och åt hotellfrukost (på hotellet i helt fel stad) och tänkte att om någon halvtimme borde vi åka, men ingen vaknade i det andra hotellrummet, trots telefonsignaler och bankningar på dörren. En timme senare insåg jag att vi inte skulle hinna till det möte som var syftet med hela spanienresan (som kommunen betalt) och fick ringa och ställa in alltihop. Lunchen med rektorn och lärarna och hela programmet som de planerat inför vårt besök. Stor skämskudde. Det är ju sådant som händer när man är ung och oansvarig, när man är fjorton, eller sjutton, inte när man är vuxen. Om man inte är spanjor alltså, eller i sällskap med spanjorer.

Nej, Spanien förlorade den plats jag reserverat för det i mitt hjärta bit för bit, och jag blev mer och mer besviken för varje gång jag gav ändå Spanien en ny chans. Jag borde ha ju egentligen fattat galoppen redan den där första spanienresan, förstått att det inte skulle bli någon kärlekshistoria mellan mig och Spanien, och gett upp det där med martillos, turbinas, ladridos, chubascos y mi voz tan tierna redan då eller åtminstone andra gången, på tågluffen på väg ned till Marbella. På tåget, på bussen. Varför ens försöka gilla ett land där ”jag älskar dig” och ”jag vill ha dig” heter samma sak? te queiro..

När jag efter marbellaveckan sedan blev antastad och fick skamliga förslag tre gånger på samma dag i Madrid insåg jag i alla fall att man helt enkelt inte ska, inte kan, inte bör prata med män i Spanien. Inte fråga om vägen, inte svara på tilltal, inte ens säga hej. Inte ens möta deras blickar. Inte om man är ensam och sexton år i alla fall. Skaka av sig dem genom att gå in i en affär som jag gjorde på stationen, ta rygg på främlingar (kvinnor eller par) som jag gjorde på tåget och på El Rastro eller helt enkelt knuffa undan dem och springa därifrån, som jag fick göra i El Retiro. Det lärde jag mig.

Ni tror att jag överdriver, men det är sant vartenda ord. Ni kanske tror jag gick omkring halvnaken eller var supersnygg eller flörtig eller så, men ni ser ju på bilden (ovan) att jag var bara en liten trulig tjej från hälsingeskogen som lärde sig ett språk och ville använda det, och som trodde att folk var snälla och civiliserade, men tji fick jag i Spanien. Här krackelerade min oskuldsfulla aningslösa världsbild och här var det med nöd och näppe jag klarade att försvara min kroppsliga oskuld. Bokstavligt talat, nästan.

En halv livstid senare bor jag alltså granne med dessa mindre trevliga minnen, med de slemmiga och tafsande spanjorer jag råkat ut för, med ett land som jag inte helt förlåtit. En halv livstid senare är jag också så pass mycket äldre att jag säkert skulle kunna springa naken genom Spanien utan att någon ens visslade efter mig, men nu har jag två döttrar, och sist vi korsade gränsen (förra sommaren) fick jag mina fördomar (heter det ens det om det baseras på erfarenhet?) bekräftade när vi åt lunch i första bästa stad, bara någon mil från det vänliga och civiliserade Portugal då servitören, en gubbe i min ålder börjar flörta hejvilt med Frida och Jonna, 11 och 13 år gamla. Det var guapa hit och guapa (snygg, söt) dit, och sedan var de plötsligt hans novias rubias (blonda flickvänner) och skulle följa med in i köket och välja efterrätt och visas upp för alla som hans novias rubias och så höll han på och larvade sig om vilken av dem som var vackrast och att han inte kunde välja.

 

 

När vi åkte därifrån stod han där och kastade kindpussar efter oss. Efter mina döttrar, elva och tretton år gamla! Hans ”blonda flickvänner”! Det måste finnas en gräns för hur slemmig man får vara, och det gör det också. Gränsen mellan Spanien och Portugal! Jag gav honom fingret i backspegeln och vi åkte hem till Portugal.