Det var ju så snopet när all sand försvann från vår närmaste strand. Det var vinterstormarna under vår allra första vinter här som tog sanden som var stranden. Det som varit en inbjudande gyllene oas förvandlades till en ogästvänlig olycksbådande vik fylld av mörka klippblock och saknad.
Snopet är en rejäl underdrift, för vi blev helt förkrossade. Länge länge kunde vi inte ens tänka på det eller prata om det utan att få ångest, och vi undvek att gå åt det hållet. Man kan ju se det hela som lite av ett lyxproblem och undra varför vi tog det så hårt, för man kunde ju faktiskt också bara rycka på axlarna och gå till en annan strand. Det var ju inte jordens undergång, utan bara sand som flyttat sig. Det var bara det att det påminde oss om sådant som vi försöker att inte tänka på.
Jag vet ju om allt det där med klimatförändringarna och de ekologiska avtrycken. Skräcken började nog när jag kom tillbaka till jobbet från min första mammaledighet. Fortbildning om klimatförändringarna. Jag hade i och för sig haft på känn innan det också att det var på väg att gå på tok och jag ville inte alls veta mer om det, men vid det här laget (2007 – jag vaknade rätt sent!) var det tydligen så illa att även språklärare skulle göras medvetna och kunna berätta för kommande generationer att hörni, vi har nog skitit i det blå skåpet vad gäller det där med naturen och framtiden och det. När man var yngre var det ju den där knappen man var rädd för, att Bresjnev eller Reagan skulle trycka på knappen. Om den knappen finns fortfarande vet jag inte men nu är det ju klimatet man har ångest över. Innan knappen var det skärselden. Långt innan. Ganska länge var det skärselden.
Det finns ju olika sätt att hantera det där med den globala uppvärmingen. Förnekelse till exempel, eller uppgivenhet. Jag vet inte hur ni gör, men själv sopsorterar jag, köper gärna begagnat och försöker att var glad ändå, men det ligger ju där som en klump radioaktiv ångest jag försöker förtränga, men så fort jag blir påmind om hur illa det är ställt med jorden vi ärvde går larmet igång och farliga lågor slår ut från klumpen. Jag håller för öronen och blundar mentalt och nynnar högt på något meningslöst inom mig tills det går över, för inte orkar man tänka på att ens barn kanske ska växa upp och leva i en värld av torka och översvämningar. I en värld som kanske står i brand, medan havet stiger och det blir allt mindre plats att samsas på och allt svårare att samsas.
Det var nog till ganska stor del den där radioaktiva klumpen som gjorde att vi tog steget och flyttade hit. Om man lever med en känsla av att tiden är på väg att rinna ut blir det plötsligt så mycket viktigare att ta vara på den, för man vet aldrig när det kan vara försent. Om jorden går under så går den ju under här också förstås, men jag är lugnare nu när jag är där jag vill vara. För att inte tala om Sverker som är otroligt lättad över att ha klarat sig ur sig i det bildliga hörn där vi bokstavligen hade byggt in oss. Innan det var för sent.
Det handlar förstås också om rädslan för sin egen död, och den kommer man ju inte undan hur mycket de (vilka de nu är) kan bromsa jordens undergång. Den rädslan kan jag nästan leva med. Den är hanterbar, men den rädsla jag inte kan hantera är den som handlar om barnen, och den värld de ska växa upp i. Det var väl därför skräcken tog fäste då, efter mammaledigheten, efter bäbisbubblan.
Vår allra första tid i vårt nya liv här i Bortugal hade jag nästan känslan av att vi var överlevande. Som att vi överlevt en katastrof ( och ja, jag tror faktiskt det hade gått åt skogen för oss på ett eller annat slut om vi inte kommit iväg), eller varit med i en thriller där vi hotats, jagats av något otäckt och kämpat mot tiden (det var väl stressen…) och så sköljdes vi iland här oskadda efter alla strapatser. Känslan av att vi klarat oss och undan och här skulle inget ont kunna nå oss!
När sedan sanden försvann i vinterstormarna var de inte bara det att vi saknade stranden som gjorde oss ledsna. Den radioaktiva klumpen larmade och slog ut i jättelågor. Jag såg framför mig hur alla Portugals stränder försvann och ersattes av sopor. Stormen tog inte bara med sig sanden. Den spydde också upp enorma mängder skräp som kilades fast mellan stenarna och blev kvar. Plastflaskor, plastdunkar, plastpåsar, plastkorkar, stövlar, fiskelinor och allt det där som vi vet att havet är fullt av fast det oftast inte syns på ytan. Vi hade klarat oss hit, och nu skulle det här hända. Stränderna skulle försvinna en efter en och ersättas av plastskräp, vinterstormarna bli värre och värre. Självklart. Det var för bra för att vara sant. Vi hade klarat oss hit, men för sent. Framtiden skulle hinna ikapp oss och i den kan man inte vistas i solen och inte bada i haven och kvar kommer bara en kamp för överlevnad att finnas, och en saknad efter det vi en gång hade.
Det lugnade sig med tiden. Livet verkade gå vidare. Ingen annan verkade få panik. Det pratades om havets cykliska givande och tagande. Kanske var det inte en linjär väg käpprätt mot undergången. Plastskräpet från stormarna städades bort. Nästa vinter blev det inga stormar. Kanske var det inte början till slutet? Man kunde låta bli att tänka på det, och låta bli att titta åt det hållet där stranden varit, och allt var som det skulle vara.
Så en dag för inte så längesedan sprang jag förbi viken och tyckte mig se något annorlunda i ögonvrån, fast jag som sagt undviker att se åt det hållet. Sand. Sedan dess har jag tittat noga varje gång jag passerat (och fotat) och jo, det kommer mer och mer sand. Stranden har återuppstått ut havet som en Fenix eller Afrodite!
Som en bonus har vi fått en till strand ännu närmare, i en vik som vi bara sett som en stenig vik. Nu finns där två små sandstränder där det tidigare bara fanns en, och där det inte fanns någon alls förra sommaren. Det inger hopp. Det måste finnas hopp. Man måste få hålla fast vid det som inger hopp. Annars vet jag inte.
Vi tycker förstås att det här är helt fantastiskt, men någonstans i bakhuvudet oroar vetskapen om att trenden ändå är att det försvinner sand från stränderna. På många håll är det uppenbart att det är så. Jag vet inte hur det kom sig att just vår strand kom tillbaka, och var bonusstranden kom från, men vi håller tummarna för att de stannar kvar. Vi vet i alla fall var sanden tar vägen, men mer om det en annan gång.
Jag vet inte om vår oro är underdriven eller överdriven, men jag hoppas förstås på det senare. Man kanske kan se det hela enbart som sand som flyttar sig, och inte ska vara så förbaskat dramatisk? Det är ju lättare. Eller så borde man ta sin oro på allvar och inte låta sig lugnas av en återställd strand, utan lyssna på larmet och.. göra vaddå?
Jag hoppas i alla fall kunna bada min nya hud i havet vid vår nya strand någon gång snart. Det gick ju bra att önska tillbaka stranden, så kanske man törs hoppas på huden också? Men oron får man nog leva med.
Hur käner du nu med klimatoron, 7 år senare?
Bra skrivet, förresten!
Jadu. Det går i vågor. Just nu har jag mer ångest över andra saker, men man påminns ju ofta om klimatförändringar och vi försöker så gott vi kan att inte förvärra det hela. Jag har inte flugit på nio år och vi äter inte speciellt mycket kött till exempel. Köper helst begagnat om det går (vilket det ofta gör). Man känner sig maktlös, men den lilla makt man har kan man ju försöka använda.
Pingback: Bortugal | Havet tar och havet ger
Men vad lustigt att stranden liksom kommer och går! Lite över mitt förstånd det där… När det gäller miljöfrågorna stoppar jag huvudet i sanden ibland (sanden… haha) eftersom jag tycker att det är så jobbigt. Men en av anledningarna till att jag inte vill ha egna barn är att jag är orolig för vår lilla planet… 🙁
Åh den var bra, Helena! Stoppa huvudet i sanden! ( har en sjuk böjelse för ordvitsar, tror det är någon sorts lärarhumor..) Nu är sanden tillbaka så vi kan fortsätta stoppa huvudet i den, skulle ju jag har skrivit om jag kommit på det. Jag förstår ditt beslut mycket väl. Inte för att jag ångrar att vi skaffade barn, men jag var inte lika medveten om hur det stod till då när vi blev föräldrar. Det känns faktiskt allt mer oroande, och just det här med ångesten över miljön hade ju varit lättare att leva med om det bara gällde en själv, för under vår livstid kanske det inte hinner gå åt helvete med allt, men hur ska det bli för dem? Det är faktiskt outhärdligt att tänka på, alltså gör man inte det så mycket, men den finns ju där ändå, oron. Man får försöka fokusera på sådant som inger hopp istället för sådant som bekräftar ens oro. / Åsa
Ja. Och ändå: Hittills har vi ändå avvärjt de verkliga katastroferna. Det var aldrig någon som tryckte på knappen under kalla kriget (fast konsekvenserna i Afrika och Latinamerika av de krig där Sovjet och USA stödde varsin sida var förstås förfärliga). Och freonerna satte man stopp för. Och de sura regnen är inte den katastrof idag man befarade på 1980-talet. Det löser sig inte av sig själv, förstås, och rädslan är väl en viktig drivkraft i samhället. Svante Axelsson har sagt ungefär att det är bra att vi är rädda för klimatförändringarna om det får oss att göra något. Vet inte om det var i Sommar men han är alltid värd att lyssna på så jag länkar:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/369523?programid=2071
Jag tror på att stödja miljöorganisationer utöver att försöka göra så gott jag kan för egen del. Så i Portugal är jag med i Quercus (motsvarar ungeför Naturskyddsförenngen) och också i en lokal miljöorganisation. Betalar min medlemsavgift och ger då och då lite extra, tror att de kan göra mer än jag för att påverka politiker.
Ja det är viktigt att tänka posititvt, att det inte är för sent, Annannan. Annars är det ju ingen idé att ens försöka göra något åt det hela. Att vara medveten om att det är allvar men ändå ha hoppet kvar. Som privatperson kan man ju inte göra så mycket men ju fler privatpersoner som är medvetna desto mer måste det ju tas på allvar av politiker och krav ställas på de verkliga bovarna. Ska lyssna på Svante Axelsson! Tack! / Åsa
Oj då – Det var verkligen en avhandling.
Människans livstid är så oerhört kort i
jordens historia. Jorden är levande.
Alltid förändras på klotet. Din strand försvann och är på väg tillbaka, kanske inte precis som den var, men den kom tillbaka. Försvinner säkert igen i en vinterstorm. Min geolog-
make fick mej att förstå till
hur jorden alltid ändrar sej. Varje dag
är det jordbävningar NÅNstans, om inte
på jordytan så under havsytan.
Min oro är vad som händer med vår
luft, då det visar sej, att fler och fler
barn har problem med lungorna. Luft-
förorening blir värre och värre.
Sängdags för denna 87-åriga tant, som
hoppas att barnbarn och barnbarnsbarn
kan få leva ett liv, där det finns ren luft
och rent vatten.
Ja det måste man ju hoppas, Ruth! / Åsa
Människans tid på jorden må vara kort, men människans inverkan på jorden är inte precis obetydlig, tyvärr!