Stranden som försvann

Stranden som försvann

Fortsätter på katastroftemat idag.
Det största bakslaget som inträffat under vårt första år här skedde utan att vi märkte det. Visst stormade det mycket, och visst rapporterades det på nyheterna om skador längs kusten. Framför allt var det Stormen Hercules som härjade i början av januari och en annan stor storm i början av februari som rörde upp enorma vågor som orsakade skador för miljardbelopp längs Europas atlantkuster.

Våldsamma vågor

Det vi först såg av de skador Hercules orsakat var att de strandbarer som låg vid stränderna längst ut mot Atlanten totalt krossats. Även restauranger och barer längs strandpromenaderna i Cascais och Carcavelos, som ligger mer skyddat längs inloppet till Lissabon hade lidit enorma skador. Järnräcken och stenläggning hade slitits bort, stora mängder sand hade förts ut till havs eller på andra ställen dumpats på strandpromenaden av vågorna.

Stora mängder pengar lades på reparationer, och en del strandbarer fick byggas upp från grunden igen och andra byggdes aldrig upp igen. Det rapporterades om liknande skador längs hela Portugals kust, från norr till söder.
Kostnaderna beräknas uppgå till 50 miljoner Euro. Till exempel har 7 miljoner Euro lagts på att ersätta den sand som försvann från Costa da Caparica, ett jätteprojekt som pågått hela sommaren.

Efter stormen

Allt detta gör mej orolig. Kommer havet att ta ännu mer av Portugal nästa vinter? Kommer hårda vinterstormar som Hercules att bli allt vanligare? Vad kommer det att få för konsekvenser för ett land som Portugal som har en minst sagt ansträngd ekonomi, som till stor del är beroende av de inkomster som turismen ger?

Men det var inte förrän flera veckor efter stormarna som vi upptäckte att de drabbat oss på ett mer personligt plan. Havet hade tagit vår favoritstrand med sej. Den som låg närmast och var vackrast.

Vår strand före

Vår strand efter

Det finns de som säger att ”Havet tar och havet ger”, och menar att sanden kommer att återvända. Det finns de som säger att det går i cykler, att sanden längs kusten flyttar sej från plats till plats med någon sorts regelbundenhet. Det finns de som säger att borgmästaren kommer att se till att stranden får ny sand, men det är lätt att betvivla även om man gärna vill tro åtminstone någon av teorierna.
Sverker som varit därute och snorklat säger att sanden ligger långt ut, på ett mycket större djup.

Varje gång vi går förbi och ser vad som återstår av vår paradisstrand påminns vi om att ingenting är evigt att inget ska tas för givet. Samtidigt som det ju inte är värre än att vi får gå en bit längre för att bada och surfa, vet man inte hur det ser ut med den saken nästa vinter.