Stugan före och efter – gästerna kommer!

Tänk att det gått nästan ett år sedan vi fick tillträde till stugan! Tänk ändå att det bara gått ett år, och inte flera, så många fina minnen som vi hunnit samla på oss därifrån! De gnistrar och glimmar redan med ett nästan nostalgiskt skimmer. Från den där allra första helgen vi åkte dit med täcken och madrasser, till den senaste och sista helgen på väldigt länge. Imorgon lämnar vi nämligen över nycklarna till hyresgäster som ska övervintra där.

”The guests will be arriving any minute” är ett stående yttrande här hemma, när det är kaotiskt eller bråttom och någon ska dyka upp. Det var en standardreplik i de där köpa-hus-serierna jag missbrukade innan vi emigrerade. Kunde sitta i timmar och titta på folk som renoverade slott i Frankrike eller öppnade Bed and Breakfast i Italien, och alltid var det massor kvar att göra och gästerna var redan på ingång. Lite så är det nu här, eller i alla fall i stugan, där Sverker nu precis har installerat en ny toastol och fixat den droppande kökskranen och nu typ springer runt och drar bort målartejp, sätter upp lampor och bäddar rent med nya täcken och lakan, lite i sista minuten. The guests will be arriving tomorrow! No rest for the wicked!

Tänk ändå om vi vetat när vi köpte hur mycket jobb det skulle bli med den nyrenoverade stugan, och hur mycket tid – och pengar också för den delen – det skulle stjäla från Sverkers andra projekt. Det var nog tur att vi inte visste, för då hade vi kanske tvekat, kanske tagit vårt förnuft till fånga och gått miste om många, många vackra minnen från det här året med stugan och förhoppningsvis många fler.

 

Jag liknade ju stugan vid ett vänsterprassel i ett inlägg, och lite så har det känts. Vi har nästan haft lite dåligt samvete över sommarveckor och helger vi övergivit vårt stora hus som var vår första kärlek här i Portugal, för att i stället smita i väg och lägga så mycket TLC (Tender Loving Care) på det lilla gula.

Så har vi kommit hem hit på söndagskvällarna och sett allt som behöver göras här och allt vi har gjort här och har här också och tänker att vi skulle behöva flera liv. Vara flera personer. Vi skulle vilja vara en familj som alltid bodde här, och en som alltid bodde där. Faktum är att vi på allvar funderat på att flytta till stugan. Det är något speciellt med att vara där, och även om vi trivs här är det alltid lite sorgligt att stänga igen och åka därifrån.

Sverkers standardreplik om vänsterprassel är förresten att han inte förstår hur folk orkar vara otrogna – ”en annan orkar ju knappt vara trogen!” (vad han nu menar med det?!). Det kostar på att ha hus och stuga, så hälften vore nog egentligen, men det är ju ett oemotståndligt litet vänsterprassel, det lilla gula huset!

Kanske hittar Sverker bara på att kranen läckte och att toastolen behövde bytas och att han fortfarande behöver fixa med golvvärmen för att ha en ursäkt för att vara där in i det sista. Jag misstänker det. De senaste veckorna sedan barnens skolstart har han i princip hållit hus där på heltid med hundarna och vi har åkt dit på helgerna, när inte barnen haft aktiviteter som hindrat.

Nu är det krävande men oemotståndliga vänsterprasslet alltså uthyrt till april och det är nog lika bra, eftersom han nog annars inte skulle komma hem knappt. Det är rätt många helger vi inte kommer att kunna åka dit nu när ungarnas aktiviteter är i gång igen  – peppar peppar ta i trä måtte det inte slå till och återgå till restriktioner och lockdown igen – utan fortsätta mot ett normalt liv med dans, thaiboxning, yoga, spektakel och kanske till och med karneval, kalas och annat som är det som har gjort livet i den här byn så fantastiskt, framför allt för barnen, som ju till skillnad från sina föräldrar är väldigt sociala varelser.

De kan inte alls förstå hur vi ens kan tänka oss tanken att flytta härifrån, även om de också älskar stugan. De har ju sina kompisar och sina liv här. Jag trodde nog inte heller att jag skulle bli så himla fäst vid stugan att jag skulle kunna tänka mig att flytta härifrån och dit, men nu är åtminstone halva hjärtat där. Kanske den del av hjärtat som nästan brast av bygget på granntomten och den jäkel som anmälde oss och lite annat, den delen är det nog som har börjat slå snabbare för stugan och kommer att längta dit hela vintern.

Längta efter promenaderna och löprundorna längs floden, efter morgonsurf vid ena stranden och kvällsdopp i floden eller tvärtom. Morgondopp i floden och kvällssurf i solnedgången på den andra stranden och många sköna timmar i huset på höjden däremellan. Efter solnedgångarna och efter de dagar när havets andedräkt svepte in stränderna i dimma. Dimma som sedan slet sig loss i stora tussar och seglade förbi vårt lilla gula hus där vi satt på vår trappa och njöt.

Efter allt jobb Sverker lagt ned kan man längta inte bara till omgivningarna utan till husets insida också. Det blev ju så fint! På sätt och vis var det tur både för oss och för hyresgästen att den tidigare ägaren gjort en sådan fuskrenovering att Sverker var tvungen att riva ut allt och göra om, göra rätt. Det blev ju så mycket finare!

Nu ska jag börja avrunda och göra det jag hade för avsikt att göra i detta inlägg – bjuda på lite bilder på hur det såg ut före och efter vår renovering av det nyrenoverade huset, med fokus på vardagsrummet som genomgått den största förändringen. Vi börjar med tre förebilder:

 

 

Förebilderna är tagna lite i smyg, samma dag som jag trampade i ni vet vad. Efterbilderna är tagna i söndags, innan vi alla utom Sverker motvilligt gav oss i väg därifrån och lämnade Sverker kvar att fixa det allra sista innan ”the guests would be arriving”.

 

Sverker hade förstås velat fortsätta med att riva ut kök och badrum och entrén och tvättstuga också, och helst byggt en pool och lagt på en till våning, med takterrass, men det får i så fall bli en annan gång, kanske i ett annat liv.

Det är förstås Sverker som gjort allt jobb, men lilla jag som fixat möbler och annat. De förra ägarna frågade faktiskt om vi ville köpa några av deras möbler, men det nappade vi inte på. Däremot nappade jag på bloggläsare som hörde av sig och frågade om jag kunde hjälpa till att sälja deras möbler på portugisiska ”Blocket”, då de skulle flytta hem till Sverige. Det slutade med att jag köpte i stort sett rubbet för en klumpsumma och fick det flyttat till stugan av världens bästa flyttfirma. Lyktor och lampor har jag dock fyndat på annat håll. Många lampor blev det!

Som pricken över i bjöds i söndags som avslutning på en fantastisk solnedgång, med oss på första parkett.

 

Hejdå stugan, vi ses i vår! Då blir det nya minnen och äventyr och även nya gäster. Vi har fått förfrågningar om uthyrning några sommarveckor…

Nu ska vi passa på att vårda våra andra husrelationer i vinter!