Senaste surfnytt

Nu skulle jag vilja skryta med att jag varit ute och och surfat i september, för det har jag, men det är inte mycket att skryta med. Jag står och vinglar lite i skummet några sekunder innan jag ramlar, om jag har tur vill säga och kommer med vågen och sedan upp på fötter. Det är inte alls som med cykling. För tjugo år sedan vill jag minnas att jag kunde surfa skapligt i alla fall, men jag kanske skarvar lite i minnet också. Denna september har jag i alla fall paddlat ut och försökt många dagar och trots att jag känner mig rätt klumpig har jag börjat komma ihåg varför jag tyckte det var kul igen, och det var inte för att man kan flirta med surfare även om man kan tro det om man läser vidare.

Ungefär lika osannolikt som att jag skulle lyckas ta en våg som inte bara var skum och lyckas åka på den lite längre än två sekunder utan att ramla var det att jag skulle ha en liten mikroflirt med en surfare som inte var Sverker. Det var inte läge att applådera för jag hade fullt upp att paddla men ett stort smajl och en liten halvfjollig vinkning kom helt impulsivt för mig bara för det såg så snyggt ut när han kom åkande mot mig i den turkosa tunneln, surfaren i den blå våtdräkten. När jag sedan helt osannolikt tog en våg gjorde tunnelsurfaren tummen upp, och efter det inbillade jag mig att han flirtade med mig lite. Paddlade upp i närheten och skvätte lite vatten på mig, gjorde han inte nej, nu skarvar jag, men han log åt mitt håll och hejade på så väldigt uppmuntrande när jag försökte paddla på någon våg. Till slut blev jag generad, eller kanske frös jag lite också, och paddlade in till stranden.

På hemvägen i bilen sa jag till Sverker att jag kanske råkat flirta med den där surfaren i blå våtdräkt som tog så många vågor, och att han gjort tummen upp när jag mot all förmodan lyckades ta en våg. Sverker skrattade glatt och sa att ”Fan vad coolt! Sånt är ju alltid kul!”

Så var det med det, vad det nu var! Säkert bara inbillning från början till slut. Antagligen tog jag inte ens en våg. Hjärnan hittade nog på alltihop i ren och skär självbevarelsedrift för att stärka min sköra självkänsla.

 

Det är inte lätt att vara Sverker heller. I måndags när jag kom hem från mitt uppdrag som extravuxen (till badhuset med Fridas klass) hade han varit och surfat med världseliten. Han hade gått ned till Guincho för att försöka ta några av de småvågor som Atlanten bjöd på just denna dag. Inte tänkte han på att hela världseliten i surf var här just denna vecka, och att det just denna dag, på första dagen av de sju dagar som Cascais Billabong Pro Surf pågår blev en layday – vilodag i avvaktan på bättre vågor. Och vad gör professionella surfare när de får en vilodag? Surfar förstås!

Man kan säga att det var ganska tuff konkurrens om de få bra vågor som rullade in! Först fattade han inte alls, utan tänkte bara att ”fan vad alla är på idag”, och så undrade han varför det var så mycket folk som fotade och filmade på stranden. Fotade de kanske honom?  När han sedan tittade lite närmare på de andra surfarna gick det upp för honom vilka de var. Han fick inga vågor den dagen, och inte heller var det någon som kom upp till honom och erbjöd honom sponsring, ett kontrakt, en plats i världstouren, eller ens gav honom en high five, men han tyckte ändå det var rätt stort att sitta där med gräddan av surfeliten på sitt eget homebreak, en måndag i september.

 

Det blev många laydays under tävlingsveckan för havet hade lagt sig platt, vilket är ovanligt i september. När det sedan blev bättre vågor var vi där och tittade på, och hejade, framförallt på de åtta portugiser som tävlade om (en massa pengar och) en plats i världstouren med Kelly Slater och de andra.

 

Finaldagen var en riktig thriller då det var osäkert om det skulle bli några vågor att avsluta tävlingen på, och spöregn var utlovat hela dagen. Själva surfarna blir ju blöta i vilket fall, men det var skönt för oss som ville vara på stranden och heja på att det blev en solig och fin dag! Det var spännande inte bara vädermässigt utan också surfmässigt, då en surfare från Cascais hade tagit sig ända till kvartsfinal, men han åkte ut där tyvärr, till den lokala publikens förtret. Vann gjorde Kolohe Andino från Kalifornien.

 

Frida och Jonna fastnade på en av sponsorernas instagrambild av segraren. Det ser ut som att de jublar över hans seger, men egentligen höll de på att leka häst, sa de.

Tjejerna som tävlade veckan innan fick minsann kämpa i ett mycket vildare hav än killarna. Är det inte för lugnt hav så är det för bråkigt. Jag har sagt det förr – det verkar vara nervöst att arrangera surftävlingar! När tjejerna tävlade var vi också på plats ett par av dagarna och hejade på Theresa Bonvalot, Portugals hopp i sammanhanget, och Coco Ho från Hawaii, bara för att hon har ett så ballt namn. Hon fick vara med på bild och såg glad ut fast hon blev utslagen.

Förutom att hon surfar bra och har ett ballt namn och kommer från en hel familj av proffsurfare, familjen Ho, fick hon en hel del uppmärksamhet för ett par år sedan när hon ställde upp på nakensurfbilder.

 

Vann tävlingen gjorde Cortney Conlogue från Kalifornien.

När ni läser detta om ni läser det färskt nu i helgen är vi nog i Porto och förhoppningvis har jag sprungit Urban Trail och överlevt har vi tur regnar det inte på oss. Ni får läsa om det hur det blev med det senare i veckan.