Tårta mitt i natten?

Det var samma kväll som kattungarna föddes som sociedaden fyllde år och Jonna skulle vara med och uppträda. Om inte kattungarna hade fötts hade vi nog gått dit hela familjen för att se henne dansa. Som vanligt skulle vi ha ojat oss över hur sent spektaklet börjar och bara motvilligt lämnat soffan för att ge oss ut i byvimlet så sent på kvällen.

Denna gång var det bara jag som ojade mig över att jag måste lämna den nyfödda kullen kattungar, byta om från mysbyxor och ge mig ut bland folk när det kändes som att det var läggdags. Sverker (i egenskap av barnmorska) hade det perfekta alibit för att få stanna hemma och Frida gick inte att slita från kattungarna.

Jag har faktiskt frågat varför barnens uppträdande måste ligga så sent, rakt igenom konsekvent sist och senast och efter alla andra eventuella programpunkter på diverse firanden och festligheter. Efter ståuppshowen eller teaterföreställningen, efter orkestern eller bandet spelat och gamlingarna dansat ett par tre timmar till música pimba. Svaret jag får är att barnens uppträdande får vänta till sist så att folk inte går hem så tidigt. På så sätt stannar folk till slutet och hinner se hela programmet och umgås flera timmar, medan barnen antingen väntar backstage eller också tittar på uppträdandet.

Man gör alltså inte så med barnens behov i åtanke, och det var väl det jag misstänkte. Sådana kvällar på sociedaden och nu har det hunnit bli en hel del sådana, med barn som omväxlande sitter i mormors eller mosters knä eller hänger med pappa och farfar i baren och får en påse chips eller en klubba i väntan på att få uppträda inför byns alla generationer någon gång efter midnatt för tanken till denna artikel – ”Spänn av föräldar /Hälsningar från svenska familjer utomlands” –  som en facebookvän en gång kommentarade med något i stil med ”Skulle det vara bättre att leva i storfamilj, hålla barnen vakna halva nätterna och ge dem godis stup i kvarten?!” och så tänker man ju lite som svensk förälder.

Om det är bättre eller inte vet jag inte, men lite så är det i alla fall här och nu har vi ju lärt oss det. Barnen verkar inte ha så mycket emot det, men jag är ju ganska kvällstrött, så jag tänkte så här:  Men man kan ju vara smart och komma väldigt sent så slipper man hänga där i tre timmar innan det är dags för det man liksom gick dit för.  Jonna var redan på plats sedan länge för genrep och sminkning och annat, och det var svårt att slita sig från kattungarna. Klockan tio beräknade jag att övriga uppträdanden som  just den här kvällen bestod av två orkestrar, borde börja närma sig refrängen, så då slet jag mig motvilligt från kattkullen och mysbyxorna och gav mig iväg mot byns vardagsrum och hjärta utan någon som helst stress.

Jag hörde orkestern tuta på lång väg, och när jag kom fram fick jag syn på Jonna och hennes kompisar, sminkade och fina, sittandes längst fram på golvet lyssnandes på orkestern med varsin klubba i munnen. När stycket var klart var det dags för paus. Perfekt, tyckte jag. Sedan börjar nog dansen. I pausen hängde jag med alla generationer i baren och drack minis (öl i 2 dl- flaskor) och tittade på Ronaldo på TV-skärmen och köpte varmkorv och chips till Jonna.

Sedan var det inte alls dags för barnen att dansa utan nu skulle tydligen gästorkestern spela, och det gjorde de, i minst en timme. Jag hade alltså beräknat lite fel.

Jag vet inte hur det är med er, men orkestermusik är verkligen inte min favoritunderhållning. Det är illa nog om de spelar klassiskt, men om de dessutom försöker hotta upp det lite med till exempel medleyn av ”moderna hits” som The Final Countdown, Billie Jean, Eye of the Tiger och Bon Jovi blir det direkt plågsamt tycker jag. Särskilt om det pågår upp emot en timme.

Sedan paus igen. Mer chips, mer mini-öl, mer fotboll, men nu såg jag ljuset i slutet av tunneln. Nu var det färdigtutat och efter pausen skulle Jonna dansa och sedan skulle jag få gå hem och sova. Kanske gosa lite med kattkullen först. Jonna däremot skulle sova över hos en danskompis. Det händer rätt ofta att barnen blir bjudna att sova över hos en kompis efter något av dessa sena evenemang. Lite konstigt tycker jag för efter en sådan kväll är det väl bara att stupa i säng och tuppa av och vitsen med att sova över är ju inte själva sovandet utan leken och myskvällen innan. Trodde jag. Men, men.

Barn i baren i pausen. Borde inte de göra sig i ordning för sitt uppträdande nu, vid midnatt?

Klockan närmade sig midnatt och döm om min förvåning när plötsligt husorkestern började spela efter andra pausen. Ett medley av moderna hits till råga på allt så förvåning är inte rätt ord. Kanske snarare bestörtning, som snart skulle bli värre. Där kom nämligen Jonna och ville upp i min famn. Hon var trött och ville sova, men det gick ju inte för sig, och det sa jag åt henne, klockan halv ett på natten. Att nu får du inte sova, nu ska du ju dansa, och sedan sova över hos kompisen. Då tittar hon på mig och säger ”Men mamma, jag har ju dansat redan!”

Det var här jag ville banka huvudet i väggen. För EN gångs skull hade de vänt på programmet och låtit barnen dansa först. Jag hade alltså inte bara missat Jonnas uppträdande utan också lyssnat på orkestermusik i två timmar helt I ONÖDAN när jag i själva verket hade kunnat gå hem och lagt mig redan innan jag kom dit om jag bara inte trott att jag var så smart och gått dit sent för en gångs skull.

MER orkester?!

För att inte tala om Jonna. Hon hade ju kunnat sova för två tre timmar sedan, som barn ska, och nu var hon istället här mitt i tutandet mitt i natten och trött. Men sova över hos kompisen ville hon. ”Vi ska snart gå hem och lägga barnen”, sa kompisens mamma när vi hittade henne i baren. ”Vi ska bara vänta tills orkestern spelat klart, för då blir det tårta!”

Vilken bra idé att ge barnen tårta klockan ett på natten innan de lägger sig! tyckte jag ju inte, svensk som jag är, men jag sa inte det. I stället sa jag att jag ska i alla fall gå nu (när jag ändå missat det jag kom hit för) men se så blev det inte, för ute var det inte bara kolsvart utan regnade gjorde det också som om himlen öppnat sig, fast liksom i sidled, så jag backade i dörren och gick in igen innan jag blev blöt.

När orkestern spelat klart och alla fått tårta hade det slutat regna. Då kunde jag äntligen gå hem, med orkestermusiken fortfarande i huvudet och med smaken av tårta i munnen.

Man kan alltså inte chansa på att det ska vara som vanligt, nu när man tycker att man lärt sig hur det brukar vara.

Nu i helgen blir det inga orkestrar men många timmars karnevalsmusik och flera sena kvällar. En och annan sötsak slinker nog också ned.

Karnevalsförberedelser pågår för fullt!

Fler inlägg om sena sociedadespektakel här