Testing testing….

”Testing testing” känns som temat för december. Först behövde vi testa oss för att gå på Fridas dansuppvisning med New Yorktema. Alla, inklusive trippelvaccinerade svärmor behövde kunna uppvisa negativt covidtest för att komma igenom T-banespärren som de byggt upp enkom för att få lite New York -feeling.

De fick fullt upp på byns apotek med folk som skulle gå och se föreställningen eller göra något annat som krävde test, men de lyckades klämma in oss alla fem i ett litet glapp i testschemat och testade negativt gjorde vi allihop, som tur var.

Nästa test var väl när Sverker skulle flyga till Sverige med sin mamma, som varit hos oss i tre veckor. Egentligen behövdes ju inget test för att flyga till Sverige, men vi tog ett ändå eftersom vi visste att han skulle behöva testa negativt dagen därpå för att få komma hem igen. Även denna gång testade han sig på apoteket i byn och sedan på Arlanda innan han flög hem.Portugal var först ut i Europa med att kräva negativt test för inresa och nu är det tydligen sammanlagt sju länder (i EU) som kräver det.

En massa strul var det vid check-in, då man nyss infört nya regler om att alla måste checka in online och fylla i något formulär online också. Det innebar ju då att allas formulär OCH covidtest skulle checkas vid gaten, så det blev förseningar, men huvudsaken att Sverker kom hem igen.

 

Sedan var det dags för de årliga julfesterna, och då behövde man också kunna uppvisa negativt test. Den här gången var vi för sent ute och i byns apotek var det helt fullbokat med folk som skulle testa sig inför julfest eller annat.

Vi missade precis covidbussen, där man kan testa sig på lördag förmiddag och sedan  ringde jag runt till åtta apotek i vår kommun, varav några inte utförde tester och andra gjorde det, men inte på helger och resten hade fullbokat hela helgen. Upptäckte sedan att covidbussen kommer tillbaka till Cascais på eftermiddagen, så då var vi där. Man kunde också ha testat sig mellan 22 och 00.45 i Estoril, men då skulle det ha krockat med genrepet inför julföreställningarna.

Flera kvällar i december, framför allt fredagar och lördagar, har tjejerna varit på sina sociedader till långt efter midnatt och repeterat och fixat inför julfesten. Flera kvällar i december har Sverker och jag somnat i soffan och vaknat av telefonsignal och “Nu är vi klara. Kan ni hämta”?

En kväll hämtade vi Frida vid ett men Jonna skulle få skjuts hem senare, så då gick vi och la oss. Nästa dag berättade Jonna att hon stått vid vår säng någon gång vid tvåtiden på natten, där vi låg och snarkade med två hundar och en katt, och meddelat att hon nu var hemma. Snark. Jonna upprepar, lite högre:  “Jag är hemma nu!”. Jag vaknar till lite och säger, uppenbarligen inte helt vaken, sluddrigt: “Vill du ha skjuts till rökrutan?”. (Rökrutan?!) Det har hon haft roligt åt sedan dess!

Fina julfester var det som vanligt, fast Jonna var Stora Stygga Vargen i föreställningen på ena sociedaden och Frida var uteliggare i föreställningen på den andra. Det lät lite olycksbådande när de berättade om vilka roller de fått, men det blev stämningsfullt som vanligt, och jag blev rörd och fällde en liten tår.

Sedan fick vi för oss att dra in till Lissabon för att kolla in julbelysningen. Inför resten av veckan hade det nämligen utlovats massor av regn, så det kändes som sista chansen. På väg in började det droppa olycksbådande, men både regnet och vi kom utifrån Atlanten så vi satte gasen i botten och körde ifrån det, trodde vi.

När vi kom ut ur tunneln till den stora läskiga rondellen (som jag klarade galant, och Sverker höll sig i skinnet i passagerarsätet för en gångs skull!) fick vi syn på julbyn. Julbyn som vi inte varit på sedan andra julen här, och då var Sverker inte med. Ska vi gå? Ja! Ska vi åka pariserhjul och se hela Lissabon i julbelysning från ovan? Ja!

Vi hittade till och med en parkering inte så långt därifrån och kände oss ganska upplivade. Våra negativa test hade vi också med oss, om de mot förmodan skulle behövas. Det var ju ändå utomhus!

Vi hann stå i kö kanske tio minuter och konstatera att det var knökfullt därinne. Verkligen knökfullt, alltså så där så att det knappt rörde sig väldigt trögt framåt, men de fortsatte släppa in folk. Nu hade vi kommit så nära insläpp att vi såg skylten med priserna OCH informationen om att man måste ha covidpass för att komma in. Covidnegativa göre sig icke besvär, men vaccinerade var välkomna att trängas, och nej, vi har fortfarande inte vaccinerat våra barn.

Läste i tidningen idag att 30% av barnen som är mellan 9 och 11 är vaccinerade. Barn under 12 behöver inte visa covidpass tror jag, men Frida och Jonna tillhör ju nästa åldersgrupp, och de fick alltså inte komma in fast de testat negativt. Hur många i deras åldersgrupp som vaccinerats vet jag inte, men skulle tippa på minst 60%, som alltså då var välkomna att trängas på julmarknad och sitta i tomtens knä.

Precis då började det regna stora droppar, så det hade ändå inte varit så kul att gå runt där och bli blöt i trängseln. Inga sura miner. Bara att rycka på axlarna åt alltihop. Istället körde vi på julbelysningssafari. Jag körde och barnen fotade. Sverkers uppgift var att hålla sig lugn och inte klaga på min körning och det klarade han galant faktiskt. Kanske jag körde bättre än vanligt?

 

 

 

Nu är det ju snart jul, och om vi vill gå ut och äta som vi brukar på julafton får vi alltså lov att testa oss igen, men det tror jag vi skippar. Det ska bli regn, så planen är att vara hemma och baka pepparkakor och lussebullar och mysa vid brasan på själva julafton, men först är det ju skolavslutning och min födelsedag!

 

På stora skolan där de går nu är det egentligen ingen egentlig skolavslutning, men bägge tjejerna skulle gå ut och äta med kompisar efter skolan, så det blev till att boka test på apoteket i byn igen igår, men sedan är det nog färdigtestat för i år i alla fall!

På min födelsedag (imorgon) önskar jag mig bara lugn och ro och gärna uppehåll på löprundan. Det där med tårta i solnedgången på Kvarnen är jag glad att vi gjorde häromveckan, med svärmor, en molnfri kväll med underbar solnedgång på första parkett.

I julklapp önskar jag mig att världen blir normal igen. Vi får se hur det blir med det. En liten julhälsning här på bloggen blir det nog, men säkrast att önska God Jul redan nu!