Till kusten

…vill man ju alltid och särskilt när det är så varmt som det var i Coimbra! När jag sa till fröken Fátima att vi skulle till Coimbra, och sedan kanske stoppa förbi någonstans längs kusten på hemväg på söndagen föreslog hon Aveiro, och man ska ju göra som fröken säger, så Aveiro blev det.

Aveiro ligger cirka 60 km från Coimbra, snett norrut, ute vid havet. Vi tog landsvägen dit och och roade oss längs vägen bland annat med att räkna magnoliaträd, men det allra roligaste var när vi åkte igenom ett samhälle där vi räknade till inte mindre än 22 spädgrisrestauranger! Antingen hette orten Aguim eller Mealhada eller både och. Det kan också ha varit två orter, som förbands av en väg kantad av spädgrisrestauranger, lite svårt att avgöra. Nästan samtliga restauranger hade en bild på en helgrillad spädgris –leitão- på skylten, och en hade en staty av en sugga med ett antal diande kultingar vid infarten.

 

 

 

Jag kan för mitt liv inte begripa hur de tänkt sig att detta skulle gå ihop!? ”Åh, alla andra öppnar spädgrisrestaurang, vilken bra idé! Då gör jag det också!”?? Jag vet inte om hela regionen går man ur huse med jämna mellanrum och åker till det här samhället och klämmer en spädgris eller hur det går till. Vissa av restaurangerna skyltade också med att de rymde 500 eller 700 gäster eller så, vilket gör det ännu svårare att tänka sig att det kan behövas så många spädgrisrestauranger på en ort! Nu vet vi i alla fall vart vi ska åka om vi är flera tusen pers som är sugna på spädgris!

Sedan var vi i alla fall ganska snart framme i Aveiro! Portugals Venedig vet jag inte om det kallas, men det är i alla fall känt för sitt kanalsystem och de vackra båtar som används för att ta sig fram på kanalerna. Förr i tiden användes båtarna till att frakta alger från havet till odlingarna där algerna användes som gödning, samt som transport för de som jobbade i saltbassängerna (där man utvinner salt) som låg mellan staden och havet. Nu används båtarna för att frakta turister. Som oss till exempel.

 

Alla båtarna var färgrannt målade och utsmyckade med bilder i fören, en del kanske lite väl smaklösa, som till exempel den här som ändå inte var den värsta.

 

Vi valde en med mindre sexistisk bild i fören. Det var ju ändå internationella kvinnodagen!

 

Vi hamnade i en båt med sjukt dryga engelsmän, som uppträdde very patronizing gentemot den stackars guiden som i och för sig pratade dålig engelska och slängde in lite portugisiska ord här och där, men ändå. Jag retade mig på dem hela rundturen, på hur de satt och gjorde sig lustiga över guidens försök att förmedla allt det där om algerna och saltet på ett begripligt sätt.

 

 

Kanalturen tog en halvtimme ungefär och efter den åkte vi ut till Barra, som jag skulle beskriva som en lite bleknad badort med inslag av art deco mellan de helkaklade (á la 70-tal?) lägenhetshusen längs paradgatan som låg parallellt med sanddynerna.

 

 

Barra har också en helt fantastisk strand, Praia da Barra, belägen precis vid vattnet och full av sand, precis som stränder brukar vara, och en kilometerlång pir, där Frida och Jonna åkte rullskridskor och säkert slog hastighetsrekord! Det var inte lika varmt ute vid kusten, havet och nordliga vindar kylde ned temperaturen till 17-18 så det blev inget bad.

 

 

Efter en jättegod lunch var det dags att börja ge sig av hemåt. Det är ju så himla trist att åka motorväg hela tiden, så vi började med landsväg genom de små sömniga samhällen som låg längs vägen på en landremsa mellan sanddynorna och havet på ena sidan och någon sorts våtmark på andra sidan. En salig blandning av lyxiga semesterhus i seasidestil, och det där konstiga art-deco-stuket, blandat med gamla helkaklade fiskarstugor och en hel del övergivna förfallna hus. Florida möter öststaterna tänkte jag ett tag, men jag har varken varit i Florida eller öststaterna så vad vet jag. (Jo, Baltikum, förresten!)

Vi körde och körde och kom inte så himla mycket längre söderut på de små landsvägarna. Vi hade tänkt stanna på något charmigt ställe, helst vid havet, och köpa glass, men det slutade med att vi hamnade på en vägkrog i vilda västern-stil vid landsvägen!

 

Sedan körde vi på motorvägen och dammade på hemåt! Det var kul att komma bort men skönt att komma hem. När vi svängde in i vår lilla by lagom till solnedgången ropade båda tjejerna ”Yey! Hemma!” och när vi körde förbi skolan i byn vinkade de och ropade ”Hej hej skolan! Vi ses i morgon!” Sådant blir man glad av! Borta bra…