Till och med tomten grät

Idag vaknade vi faktiskt i Porto (!) och tog ett tidigt tåg hem för att hinna till Fridas julfest. Det får jag berätta om en annan gång för nu ska det handla om Jonnas julfest som vi var på förra söndagen. Sedan dess har hunnit med en hel del. Vi har efter mycket om och men fixat en ny arkitekt som ska sköta vårt ärende samt fullmakt åt henne, firat lucia på jobbet och skolavslutning och barnen har gått på surfskola. 

 

 

 

Och så har vi alltså åkt tåg till Porto och tillbringat min födelsedag där! Jag, tjejerna och mina föräldrar. Sverker var hemma med djuren. Men nu skulle det handla om förra söndagens julfest på Jonnas sociedade.

“Inte ett öga var torrt!” brukar jag kanske skriva om alla julfester men till skillnad från alla andra år då jag överdrivit kraftigt är det faktiskt nästan bokstavligen sant den här gången. I år grät till och med tomten!

Årets julfest hade som alla andra år skrivits av ungdomar i byn som också stått för dekorationerna och repetitionerna med barn från byn, helt ideellt på sin fritid. Bara det är ju egentligen så fint att man vill gråta, men i år hade de dessutom bestämt sig för att tillägna hela julfesten till de brandmän som riskerade liv och hälsa för att rädda byn från lågorna den där hemska natten i oktober. Finare kan det inte bli!

Ett lokalt trauma, som sagt, som vi alltså fortfarande bearbetar. Det må ha vuxit upp grönt gräs på de kullar som elden lämnade svarta och förkolnade, men vi glömmer inte hur nära det var och vem vi har att tacka för att det inte blev värre.

 

Representanter från den lokala brandkåren hade bjudits in och satt på hedersplats på första raden och matchade festens jultema med sina röda tröjor. Till att börja med skrattade och applåderade både vi och brandmännen lite artigt åt barnen som lite nervöst läste upp sina brev till tomten om allt vad de önskade sig. Åt bandet som spelade. Sedan charmades vi totalt av tomten, som spelades med imponerande inlevelse av en femtonårig lite knubbig grabb från byn som tjolahoppsade fram och tillbaka på scenen och gav stressade order till små tomtenissar. Alla skrattade gott.

 

 

Men så stod det plötsligt en flicka i strålkastarskenet och läste upp sitt brev till tomten med klar röst. Hon hade en lite annorlunda önskan. Kunde tomten se till att hennes pappa kom hem till jul? Kanske hjälpa honom att släcka elden som han kämpade med att släcka, någon annanstans i Portugal denna gång. Hon hade velat åka dit och hjälpa honom men hon var ju bara ett barn!

När hon blev stor skulle hon vilja bli brandman, för hon kunde inte tänka sig något finare och mer hjältemodigt än att kunna hjälpa och rädda folk när det brann. Om det inte hade varit för brandmännen hade hennes hus och hennes by brunnit ned. De var hennes hjältar. Snälla tomten! kunde tomten hjälpa henne att bli brandman?

Det låter kanske larvigt, men på mig rann tårarna på riktigt, och det gjorde de på brandmännen också, det såg jag tydligt. Det såg vi allihop, genom tårarna. Tomtens röst darrade också, när han berättade om brevet för nissarna och funderade över hur han skulle kunna uppfylla flickans önskan.

 

Men mest grät vi på slutet, när pappan kommit hem välbehållen på julafton och det hela avslutades med ett bildspel från natten då det brann och naturen som den såg ut dagen efter.

 

Sedan grät alla som höll tacktal till brandmännen och brandmännen när de tackade ungdomarna som skrivit och framfört pjäsen, men mest grät nog tomten, som fick tröstas med en gruppkram av alla tomtenissar och små brandmän som varit med i pjäsen.

 

Det var en väldigt fin julfest. Till och med tomten grät!

 

Nu tar jag jullov från bloggen, så GOD JUL och GOTT NYTT ÅR på er allihop!