Påsklov i Serra da Estrela, de portugisiska fjällen!

Vi visste nog redan i Sverige att vi någon gång måste åka till Serra da Estrela. Varför skulle vi annars ha proppat in skidor och snowboard i flyttcontainern? Både Sverker och jag gillar att åka skidor och snowboard och har gjort säsonger i alperna. Portugals Serra da Estrela kanske inte kan mäta sig med alperna eller ens med svenska fjällen rent skidåkningsmässigt, men är lagom för nybörjare som våra barn ju är. Dessutom ligger det ju bara tre timmar härifrån, ungefär som från Saltsjö-Boo till Kungsberget om man tänker efter, och ändå har vi inte tagit oss dit på de snart fem år vi bott här. Nu när vi varit där undrar vi varför vi inte åkt dit tidigare.

 

 

Man kan undra varför det dröjt så länge, men man kan också undra varför vi som ju emigrerat från Sverige bland annat för att slippa snö och kyla valde att styra kosan till den enda ända av Portugal där man behöver bekymra sig över snö och is och minusgrader och eventuellt livsfarligt väglag, med sommardäck och allt. Vi frågade oss det själva flera gånger under planeringsprocessen, under vägen dit och till och med när vi kommit fram, utan att komma på något bra svar.

 

 

Ändå skulle vi alltså prompt dit, nästan som om vi styrdes av ett inre tvång. De där snöklädda bergen har ropat med svag röst ända sedan vi hörde talas om dem, och nu kändes det som om lockropen överröstade bekvämligheten och tvivlen. Bergen kallade och vi följde dess rop. Det var dags.

 

Vi försökte att inte ha alltför höga förväntningar. Kanske skulle vi inte ens kunna ta oss till skidområdet. När det är snö på vägarna som leder dit stänger de nämligen av dem vilket ju låter helt galet i svenska öron. Hur kan man ens ha en skidort som det inte går att ta sig till när det snöar? Hur kan man ha en skidort i ett land där ingen har vinterdäck?

 

 

 

 

 

 

Vi hyrde i alla fall snökedjor och gav oss av. Vi hade ändå lite hopp om att kanske kunna ta oss fram till liftarna efter att vi ändrat datum för avfärd till söndag i stället för tisdag.

 

 

Vi skulle i alla fall få se snö, den saken var klar. När jag hittade begagnade skidoveraller/skidbyxor till hela familjen på Trocathlon (Decathlons avdelning för begagnat. trocar = byta) kändes det som ett omen. Nu var hela familjen inställd på att skidåkning och skulle bli besvikna om det inte blev av.

 

Själv var jag i hemlighet lite orolig över att vi bara skulle åka skidor och inte hinna se något mer. Jag skulle nog bli besviken om vi inte hann se i alla fall någon av de pittoreska bergsbyar jag sett bilder på.

Jag hoppades också att vi skulle hinna vandra och kanske om vi hade tur hitta något av de kristallklara vattendragen jag också sett på bild. Om vi gjorde det lovade jag att bada. Så gärna ville jag!

 

Eftersom bilderna i inlägget är mina förstår ni att resan mer än väl infriade förväntningarna. Vi är hemma i stort sett välbehållna och fulla av intryck. Kameran är full av bilder som ska gås igenom. Det får bli fler inlägg om skidåkningen, om campingen, om vandringen, om alla iskalla bad, om bedårande bergsbyar, om möten med människor och djur som vi nästan tog med oss hem.

Åkte och bodde gjorde vi i en campingbil som vi fick låna av West Coast Campers (igen). Mer om det i ett annat inlägg.

 

Det får bli fler resor till Serra da Estrella. Det har vi redan bestämt. Jag tror inte att det kommer att dröja fem år till nästa vända!