Det började lite smått och gradvis redan under förra läsåret och jag hann uppfatta att tendensen verkade förstärkas detta läsår redan innan jag hann börja jobba, men det var så fort jag blivit så upptagen av jobb så jag inte kunde vara med på skolhämtningarna som det tog det sig helt oanade proportioner. Fast jag kanske ska ta det från början.
Jag talar alltså om den dagliga hämtningen av barnen från skolan. Den som ursprungligen såg ut så att skolvärdinnan slussade ut varsin blond liten tjej till Sverker och mig vid skolgrinden klockan 17.30, och så tog vi en vardera i handen och strosade hemåt medan vi småpratade om dagen som varit. Vad de lärt sig, vilken soppa de fått, vem som fått castigo (bestraffning), om de hade läxa eller jag menar om de hade mycket eller lite läxa, vad de gjort på rasten och så vidare. En av dagens höjdpunkter, den där promenaden hem, hand i hand.
Inga hålla-handen-bilder hittade jag, men så var det i alla fall, tro mig!
Ett tag varvade vi strosandet med att cykla, mest för att tjejerna tyckte det var kul. Visserligen riskerade vi livet på ett par ställen och jagades ibland av skällande gatuhundar som tydligen inte gillar cyklar, men det var i alla fall ett litet äventyr som barnen uppskattade som omväxling ibland, det där med att susa fram genom byns kullerstensgränder och tjoa ”Bom dia” och Boa tarde! åt alla glada gubbar och tanter vi cyklade förbi, parera höga trottoarkanter, brist på trottoar, hål i gatan, snäva kurvor och de där gatuhundarna som jagade oss ibland.
Lite som ett dataspel kanske är, tänker jag mig, fullt av överraskningar som kräver snabb reaktion. Föreställer jag mig. Jag är lite oskuld på den fronten, har bara provat tetris.
Oskuld eller ej, förra läsåret fick vi tillökning. En pojke som vi kan kalla Tiago som bor åt vårt håll talade om för oss att han ämnade ha sällskap med oss hem, för det hade hans mamma sagt. Vem hans mamma var hade jag ingen aning om men hon visste tydligen vilka vi var och var vi bodde och hade gjort klart med skolvärdinnan så att hon lämnade ut detta tredje barn till oss och talade om för oss hur det var sagt. Inget barn släpps nämligen ut på måfå från skolan, men allt var alltså grönt. Man hade väl bara glömt att informera oss om arrangemanget.
Plötsligt kunde vi varken cykla hem (om inte Tiago skulle springa bredvid?) eller hålla handen och småprata på svenska (om inte Tiago skulle känna sig utanför?). Först gick han snällt i takt med oss, men ganska snart förvandlades hemvägen till en parcourbana. Tiago hänger på oss sin ryggsäck och jacka, (tjejernas bar vi redan för de väger ett par kilo med alla skolböcker som ska hem) och sedan rejsas det upp och ned på murar och trappor och ledstänger och ner i diken. Ibland har de en boll som de sparkar eller kastar emellan sig och är långt före eller efter oss och hör inte när vi ropar att de ska vänta, skynda på eller se upp.
En dag saktade en liten lastbil in jämte oss där vi kom och gick på väg hem från skolan, för en gångs skull i relativt samlad trupp. En man med glasögon och rufsigt hår ignorerade oss men växlade några muttriga ord med Tiago. Vem var det där? frågade vi när lastbilen åkt iväg. – Min pappa, kom svaret. Men HEJ! pappa till barnet vi följt hem från skolan varje dag i flera månader! Jag menar inte att vi behövde någon medalj eller ens ett tack för det hela, men man brukar väl hälsa här i byn, oavsett?! Om det är något man brukar göra i byn så är det att hälsa, glatt och hjärtligt, vare sig man så möts flera gånger om dagen eller aldrig har setts förut. Detta var ett sådant tillfälle då man gott kunde ha hälsat och kanske rentav bytt ett par ord tycker jag, på en internationell skala.
Tiagos mamma vet jag numera vem det är, men hon hälsar inte heller! Hon inte ens nickade åt mig fast jag satt vid samma bord som hon på föräldramötet vid denna terminsstart och jag passade på att titta på henne ordentligt (utan att glo eller stirra).
Trots icke-kommunikationen med föräldrarna fortsätter arrangemanget och vi gläds åt att barnen är glada i alla fall och har roligt hela vägen hem. Hela omvägen också för den delen. Han bor ju inte riktigt på vägen heller, den lille Tiago, utan vi får välja mellan att låta honom gå en tredjedel av vägen själv eller ta en omväg med honom nedåt dalen, vilket innebär en ganska brant backe hem sedan, men okej. Det är nyttigt med motion och vi känner oss ju lite för ansvariga för att släppa iväg honom själv vilket kanske är larvigt, men vi kan inte. Det är nog mest själva avskedet egentligen som vi inte klarar. Besvikelsen i hans blick, momentet där vi nästan måste schasa iväg honom åt hans håll. Jag lovar, han ser jätteledsen ut, och ensam.
Istället blir det ofta så att Tiago följer med åt vårt håll och stannar hos oss och leker ett tag innan han går hem. Han insisterar på att bli följd hem och oftast insisterar Frida på att följa. Då får hon i och för sig bära hans ryggsäck ned och sedan gå ensam hem hela vägen i uppförsbacke och allt, men okej. (Det måste väl betyda att vi lyckats bra med att inte förmedla de traditionella könsrollerna här i familjen, eller tänker jag fel nu? Inte för att vi haft det som något uttalat mål, men … Något att skriva ett separat inlägg om kanske?)
Inför sommarlovet frågade Tiago om han fick komma hit och leka någon gång under ledigheten och det såg vi till att det blev av. Jag hittade hans mamma på facebook och skickade ett meddelande och bjöd in honom och fick ett så trevligt svar att ”Ja, de kan ju komma hit och fika först!” vilket jag blev glatt överraskad av. Vi hade bestämt en tid, men när vi kom till det lilla huset längst ned i dalen var det bara Tiago hemma, och hundarna och åsnan och hönsen, så då gick vi hem till oss och fikade istället och sedan hörde jag inget mer om det.
En dag i nu i september följde vi med Tiago in i det lilla huset och in på bakgården för valpvisning när vi ändå var där. Det var ingen hemma i familjen hemma då heller, men det fanns gott om valpar. En hund hade fått två och en annan hade fått åtta och Tiago visade stolt upp de små blinda gnyende korvarna (och nej vi ska absolut inte ha någon) Schäfermamman jagade åsnan runt ett fikonträd och morrade åt oss. Hönsen kacklade.
Tiago frågade om han fick göra läxan hos oss, som han brukar, och det fick han så det gjorde han. Sedan bar Frida ryggsäcken med hans skolböcker ned till huset i dalen där han bor och gick själv hem, som vanligt. Jag har sagt åt honom att han borde bära ryggan själv, och att det är knäppt att Frida sedan ska behöva gå hem själv men då rycker han bara på axlarna. Frida också för den delen, så gott hon kan med den tunga ryggsäcken på axlarna.
Förutom den där bakvända idén med bärande och följninghem är han ju trevlig i alla fall. Jag vet inte vad det är med föräldrarna faktiskt. Det är tur att de har en trevlig son och att de utgör ett undantag i en annars otroligt trevlig by och kanske finns där något som jag inte begriper, någon sorts problem eller någon form av skam eller misstro eller bara vanlig blygsel, vad vet jag. Hela fjolåret gick vi i alla fall med tre barn hem från skolan och nu har det blivit en hel drös.
Fortsättning följer.
PS. Förutom mer byskvaller planerar jag också ett inlägg om att köpa bostad i Portugal.
Åh vilken rolig berättelse som lyste upp min mörka kväll här i Skåne. Det känns så ovanligt att man är så osocial i södra delen av Europa. Normalt brukar man hamna i samtal konstant som inte alltid orkar med 🙂
Portugiserna är inte så sydländska av sig, de är rätt sociala men aldrig påflugna. I det här fallet handlar det nog om blyghet, kanske till en del för att vi kommer utifrån…/Åsa
Bästa Åsa,
Barna dina (de är flickor) ska icke bära ngn killes ryggsäck. Låt ej klockan vrida tillbaka i tiden…i Sverige är man på god väg dit, skrämmande det som sker här hemmavid…
Vänlig hälsning
Nej, det är nog bäst om var och en bär sin egen Aura. Jag vill ju inte gärna att någon, vare sig kille eller tjej, ska köra med dem. Man kan faktiskt vara för snäll… /Åsa
Förresten, den här historien påminner mig lite om en av Peters yngste sons kompisar, som han hade när han var liten. Den här killen följde jämt med hem till oss, åt hos oss och sov hos oss (ofta!). Han följde dessutom med oss på semester. Tre veckor i Italien och Kroatien. Att de aldrig bjöd tillbaka eller betalade något är kanske ok. Men att de aldrig hörde av sig? Innan man skickar med sin son ner i Europa tre veckor? Inte ett telefonsamtal, inte ett mejl… Kanske blir det konstigt om jag nämner deras ursprung… Killen var i alla fall alltid trevlig!
Men hallå, Freedom!? Innan man skickar sin unge på semester med en annan familj borde man definitivt prata med ”värdfamiljen”! Ännu ett fall där det ju var bra att inte grabben straffades för det i alla fall. Sverker hade en liknande kompis när han var liten, en som hängde med överallt men där var det så att det fanns stora problem i den andra familjen, så det var verkligen en kille som behövde en extra familj. /Åsa
Åsa, du är en fantastisk berättare, som vanligt! När andra bloggare skriver så här långa inlägg läser jag inte. Men dina läser jag alltid!
Tack Freedom! Det var en fin komplimang! Det blev visst lite långt den här gången också, jag skulle egentligen skriva om något helt annat och plötsligt hade jag skrivit ett långt inlägg om det här! /Åsa
Underhållande historia med ett tragiskt inslag, får hoppas att föräldrarna bara lider av blyghet. Ser fram emot din text om husköp eftersom vi just igår skrev på ett köpekontrakt för ett hus i Pombal. Det är en intressant process att köpa hus i Portugal.
Jag tror den ena föräldrahalvan är lite tjurig av sig och den andra blyg helt enkelt, Ingrid. Grattis till husköp! Ja har sökt experthjälp inför inlägget om husköp, får ta och skriva ihop det snart! /Åsa
En intressant och fin berättelse. Jag som precis har avslutat en jobbrelation med en person som varit noga med att få ut så mycket som möjligt i förhållande till det som hen gav blir lite trött över mönstret jag ser här. Men på något vis är det ändå att föredra framför motsvarande situation när jag var i era flickors ålder. Vi var barn från tre familjer som gick av bussen på samma plats. Av dessa var det två som turades om att hämta, i den tredje fanns det ingen hemma. I början av termnen erbjud vi alltid den tredje flickan skjuts, och hon tackade alltid nej, och efter någon vecka blev det ju fånigt att fråga.
Tack Annannan! Jag har en historik av relationer och då menar jag vänskapsrelationer som också handlat lite för mycket om andras vinning och mina luddiga gränser så jag borde ha lärt mig. Jag tycker jag blivit bättre på att se mönstret men det blir inte lika enkelt när barn är inblandade, ens egna och andras. Och dra på trissor idag när jag kom hem från jobbet var det inga barn hemma alls. De var hos Tiago! Man kunde nästan tro att de läst mitt inlägg, haha. Undrens tid är i alla fall inte förbi. Jag ska se till att jag pratar med hans föräldrar någon gång, om jag träffas på dem alltså. De måste ju svara på tilltal? /Åsa
Ja, det var en lustig variant på kommunikation, eller kanske snarare brist på kommunikation. Jag antar att ni hade reagerat annorlunda om inte det hade varit så, som du säger, att den lille killen kommit i kläm. Förhoppningsvis löser det sig så småningom, jag menar han kan säkert gå hem själv när han blir sisådär 15-20 år, och då kan han säkert bära sin egen ryggsäck också 😉
Haha, Marie! Det där med ryggsäcken jobbar vi på faktiskt! Åsa
Vad fina ni är och det verkar som att ni utgör ett ljus i den här pojkens liv dessutom. Jag hoppas innerligt att han inte är lika ensam som den bild som uppmålas ur er synvinkel.
Nej det är han faktiskt inte, han får nog hemlagad soppa och kramar varje dag och syskon har han. Det är väl bara det att de inte är hemma när han kommer från skolan. /Åsa
Lycklige lille Tiago, tur att ni finns för honom, så länge flickorna trivs med det behöver ni ju inte sätta ner foten men jag har på känn att det blir fler och fler……
Nej det fanns god anledning att inte sätta ned foten tyckte jag, Linda. Och ja, klart det blev fler…/Åsa
Ja, ni är lustiga ni! Ni drar till er alla udda varianter, verkar det som. Jag hade blivit arg på föräldrarna men antagligen hade de väl bara ryckt på axlarna. Och så hade jag blivit ännu argare! Men ungen kommer ju emellan… Ni är nog en trygghet för honom nu. All heder åt er!
Ja, jag tänkte att det kunde bli intressant att se reaktionerna på det här inlägget, Emma. Man kanske inte heller reagerar som man tror man ska när man är där själv. Det liksom bara blir så och man vet inte när man skulle satt ned foten. Ingen skada skedd ju, tvärtom. Just idag gick de så snällt och sjöng någon sång de lärt sig på engelskan och höll på med någon mattelek och då blev jag så glad att vi inte satt ned någon fot. /Åsa
Men va fan …. Åsa // stoppa !! Annars får du fler därtill , dessutom mindre trevlig familj !!
Jo, jag hade väl hellre sett att det gällde någon vars föräldrar man känner att man kan kommunicera med men jag tänker att pojken inte kan rå för hur de är, och tjejerna är glada. Det är huvudsaken Magda! Kanske de är trevliga om man väl börjar prata med dem? /Åsa
Vilken fin berättelse ändå. Utan slut liksom, den bara är.
Kanske finner han trygghet och sällskap hos er, han kanske behöver det.
Lite synd på era hempromenader förstås. Men nu blev det så.
Vad roligt att titta in här igen. Känns lite som att komma hem.
Japp, nu har vi har internet i huset.
Välkommen åter, Casa Annika! Ska bli kul att läsa om er nya hemby också. Det här är sådant som händer när man bor i en by, och man ju se det som negativt men även detta är ju mest positivt. Tjejerna glada, pojken glad. Det där med hempromenaderna kanske haft sin tid. De blir äldre och vår roll i deras liv förändras. Kompisarna kommer ju successivt att få en allt större roll i deras liv så det är lika bra man börjar vänja sig. Snart kommer det och går ungdomar lite hur som helst kanske? (Hu!) /Åsa
Det här inlägget borde ha etiketten ”vett och etikett” höhö ? Blir både road över ditt härliga sätt att beskriva och lite ledsen över att hans föräldrar verkar så frånvarande. Sen är det väl klart att ni ska ha en liten god valplimpa med er hem, det går ju inte att motstå ??
Ja, livsfarligt med valpar, Susanna! Det känns som om folk försöker få oss att ta emot hundvalpar och kattungar från höger och vänster hela tiden, men vi värjer oss så gott vi kan! Lite vett och etikett ja, det brukar det annars vara gott om här tycker jag så det här förvånade mig desto mer. Ibland hamnar man i lite konstiga situationer som förälder, vare sig man bor i Sverige eller har bytt kultur. Missförstånd och sånt..? Det är nog inget fel på dem egentligen, de kanske bara tycker att vi är skumma, men å andra sidan borde de inte skicka grabben att gå med oss i så fall, så ja, det är minst sagt underligt, men som sagt barnen är glada, så det är väl synd att problematisera i onödan. /Åsa
Ja, lite knasigt är det att hon ska följa honom hem med hans ryggsäck på ryggen. Kanske vill han dra ut på sällskapet in i det längsta. Och kanske är det ingen annan som någonsin bär något för honom, vem vet. Så länge alla är glada och nöjda 😉 Fin historia.
Ja man ska inte hänga upp sig på detaljer, Jessica! /Åsa