Trubbel i paradiset

Det hade legat nära till hands att skriva om att det just nu är som allra vackrast här, nu när kullarna mellan oss och havet brustit ut i blom igen, årstiden till ära. Det hade också varit läge att jubla över sommarvärmen som kom lagom till att barnen ska ha två veckors påsklov, med början idag men det är så mycket som inte känns bra nu. En känsla av oro och aijesús överskuggar allt det vackra och härliga, så jag måste nog skriva om det i stället. Varsågoda, en portion vardagsrealism i stället för den sedvanliga blandningen av lustiga anekdoter och skildringar av lyckade utflykter eller skryt om glada och duktiga barn.

Man kan lätt få för sig att allt blir bättre och bättre med tiden. Att det blir lättare för varje år. Att det är jobbigast i början, när man inte hittar, inte känner någon, inte kan språket och inte vet hur något går till. Det stämmer kanske delvis, men ändå inte. De senaste dagarna har det känts tvärtom, nästan som att jag längtar tillbaka. Inte till Sverige men till den första tiden när vårt liv här kändes som ett oskrivet blad eller en lång semester som skulle fyllas med äventyr. Som att vi hade gjort det omöjliga möjligt och det alltid skulle förbli så. Så krångligt det känns nu, om man jämför.

Mest längtar jag tillbaka till innan jag blev sjuk. Nu har jag gått på kortison i 20 månader, med undantag av en kort period då det blev uppenbart att jag inte klarar mig utan de förbaskade pillren. Jag är tacksam över att de finns, men när jag googlar på biverkningarna känns det som att det är ungefär lika illa som att vara beroende av crack. Jag läser om folk som är som vrak under avgiftningstider upp till flera år och tänker att det där kommer jag aldrig klara att gå igenom.

Jag känner mig också uppgiven över att min hälsosamma och ganska trista diet inte verkar fungera alls. I stället för att bli friskare och piggare är kroppen efter ett år på superdieten bland annat helt tömd på järn, vilket kanske förklarar varför jag är lite gråtfärdig och yr och varför det på senaste tiden varit fysiskt omöjligt för mig att hålla mig vaken på tåget från jobbet. Om någon av er sett mig sitta och snarka och dregla på tåget mellan Lissabon och Cascais så vet ni nu varför. Noll järn.

Hälsan alltså, och så husdjuren. Hur mysigt det än är att ha husdjur så finns det ju en anledning till att inte alla har det och att väldigt få har så många som åtta. Nu har hunden en varulvsperiod igen och vår fembarnsmamma är dålig. Dålig i magen närmare bestämt, över hela huset. Jag ska bespara er en mer detaljerad beskrivning än så men det är inte så konstigt att man inte vill kliva upp på morgonen när man vaknar av att barnen ropar: Mamma, det är bajs i hela trappan!

Det i kombination med att de små kattungarna inte är helt rumsrena ännu gör att det är ett ständigt torkande av diverse ytor och tvättande av diverse textilier. Löss har vi också, så när vi inte torkar och tvättar kammar vi oss.

Till råga på allt är bilen på verkstaden och min mobil har åkt i golvet och har en stor spricka. Överhuvudtaget känns det som att vi lever i Hästensreklamen, förutom då att vi inte har någon Hästens-säng. Minns ni det där reklamen där allt går sönder ”Poff!” utom Hästens-sängen som är av så bra kvalitet att den håller för evigt. Förutom bilen och mobilen har solen nästan käkat upp tyget på vår soffa, den som Sverker klädde om för ett år sedan, och både ugnen och tvättmaskinen sjunger på sista versen.

Och så det där brevet som vi fick hämta ut på byns lilla postkontor i fredags. Det var nästan droppen. Det orkar jag faktiskt inte skriva om förrän det ordnat sig eller i alla fall sjunkit undan lite och inte känns så jobbigt längre.

Vi har alltså en del att fixa med just nu, och en del som vi kanske inte kan fixa utan i stället måste försöka förtränga om vi ska kunna njuta av omgivningarna och ledigheten. Inte så mycket feelgood i Bortugal just nu alltså, men så är det ju ibland i livet. Så kan det alltså vara även för de som hittat sin plats i solen och fått chansen att börja om i livet. Bara så ni vet.

Så. Nu känns det bättre, när jag skrivit av mig. Annars har vi det oförskämt bra.

Lite söta katt- och hundbilder kan jag dela med mig av som plåster på såren.