Skog eller hav – vad föredrar ni? Jag väljer havet, fast det alltid varit och alltid kommer att vara främmande och lite skrämmande för mig. Jag har definitivt inget havsvatten i mina ådror, men däremot kanske lite grankåda och mossa. Skogen är som en gammal vän som jag vuxit upp med, eller som åsynen av mig själv i spegeln, men det betyder inte att jag tycker om den. Faktum är att när jag är i skogen längtar jag alltid bort därifrån en aning och när jag lämnar den för den öppnare och ljusare världen utanför den drar jag en suck av lättnad. Kanske är jag lite traumatiserad av en uppväxt fylld av skogsmulleaktiviteter, blåbärsplockning och av alla somrar jag tillbringade på lantstället mitt i skogen som barn.
Hälsingland eller Portugal?
Siljan eller Portugal?
Ändå känner jag att jag behöver ha en skog i närheten. Det känns tryggt att den finns där. Ett landskap helt utan skog skulle kännas obehagligt naket, alltför främmande, öppet, utsatt och kalt. Jag vill inte bo skogen, men jag trivs heller inte bäst i öppna landskap. Jag vill se horisonten men inte vara helt utlämnad åt den blå himlen överallt. Kanske är det just därför det känns så idealiskt att bo på den här platsen. Den här platsen där det oändliga blå öppnar upp sig framför oss. Den här platsen vid frihetens och äventyrens hav, men med den gröna trygga skogen i ryggen.
Horisonten och det stora blå,, sett från skogen
En skog bakom oss som inte liknar min barndoms skog, och inte den Nackaskog vi bodde granne med i arton år innan vi emigrerade. En annorlunda skog, med andra sorters träd och växter. Träd med främmande exotiska namn som eucalyptus och akacia, träd som inte kan växa på de nordliga breddgrader vi kommer ifrån.
Eukalyptusträd kan se så här skräpiga ut när de är unga
Murgrönan invaderar
Akaciaskott i vänstra hörnet, en invandrar växt som hotar den lokala floran. Jag vet inte vad de stora träden heter. Vet ni?
Vanlig ormbunke
Och här och där ett fyrverkeri av mimosa
Ändå känns den så välbekant, skogen. Ändå känns det lite som att jag är ett barn igen när jag är där. Eller ännu mer som en tonåring i Norrlands inland, som undrar när jag ska få komma ut i den riktiga världen. Se himlen, träffa människor, känna vinden.
Jag tycker bäst om skogen när den öppnar upp sig för en sjö. Men då är det väl mer sjön jag tycker om, att den ger andrum från skogens slutna värld
Sjön speglar skogen
I skogen står tiden stilla, men ändå pågår där alltid i evig process. En process av förmultnelse, i en värld dit ljuset knappt når in. En värld av mörka hemligheter, men ändå så outhärdligt välbekant och förutsägbar.
Ändå händer det att vi beger oss dit. Att vi drar till skogs. Vi cyklar och springer i skogens skuggiga värld på när solen är för stark i världen utanför, och på vintern åker vi dit för att plocka svamp eller för att barnen och hunden tycker det är kul. Vi går på upptäcksfärd i dess labyrint av stigar och hittar nya platser som det känns som om vi varit på förut. Vi tar med oss matsäck och beter oss som de skogsmullar vi uppfostrats till att vara. Det händer.
Bilderna togs på en skogsutflykt vi gjorde i helgen. Nästa inlägg kanske det blir blåare bilder igen.
Svårfotograferat är det också!
Sly(skog) and the family
Sedan lämnar vi den. Skogen. Lättade över att den hade ett slut. Att vi hittade ut ur den.
Vad är din relation till skogen? Skog eller hav?
Allra oftast längtar jag efter havets vågor, klippor och stenar men skogens lugn, grönska och ljud går inte av för hackor!
Jag får lite skogspanik efter ett tag jag, Lanclin. Överdos som barn är min diagnos. /Åsa
Inte om skogen men om skolan, i olika lander:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2946
Ska kolla in det, Annannan! Skolan är alltid intressant! Tack! /Åsa
Kan lägga till att jag älskar att bada, helst ljummet sötvatten men hav kan duga, dock är det lite sorgligt för mig med vackra stränder vid stora vatten som är för kalla för att njuta av! Som hela norra Kalifornien och stora delar av Nya Zeeland. Har aldrig varit i NZ men läser bloggen https://emsliv.wordpress.com/ och ser många fina bilder av glittrande vatten. Som ingen badar i 🙁
Vi badar i alla fall här, även på vintern ibland, A-mamman. Eller badar och badar, tar ett snabbdopp eller surfar och om vi surfar har vi våtdräkt, vinter som sommar. Apropå vatten som ingen badar i: Shetlandfrun har en blogg som heter just så, där det också finns fina bilder på fina stränder där ingen badar. /Åsa
Vilket otroligt fint skogsreportage du har gjort! Det kändes lite som en naturfilm! 🙂
Jag är uppvuxen vid havet med båtutflykter nästan varje helg på sommaren. Men vi har också haft närheten till skogen. Vi lekte i skogen under hela lågstadieperioden, och även innan det. Min skola hade en skogsskolgård där vi byggde kojor och det område där jag bodde som barn hade en angränsande skog (väl avgränsad med gator).
Nu bor jag i Norrland med absolut närhet till skog och en insjö, men inte hav. Så jag saknar havet ibland. Det är så oerhört fint när man har utsikt över havet från skogen. Det älskar jag. Det bästa av två världar.
Precis, det bästa av två världar. Våra barn älskar skogen, jag undrar om de har det i blodet. Jag uppskattar vår skog lite etra för deras skull, att de också får uppleva den sortens lekar som jag lekte i skogen när jag var liten. Och tack för fin kommentar!/Åsa
Åh, underbart ämne! Som uppvuxen i Gästrikland samt södra Dalarna i en skogsvaktarbostad har jag alltid omgivits av stora granskogar som aldrig tar slut. Jag har alltid haft svårt för den svenska skogens mörker & vemod, men älskat hav & stora, öppna vidder. Jag är extremt frihetssträvande som person & jag känner frihet vid ett hav. Däremot skogen(eller bushen som den kallas) här på Nya Zeeland älskar jag. Vemodet är långt borta & de gröna färgerna sprakar. Ett vattenfall är sällan långt bort…inte heller havet.
Nästan som jag, Marie. Hälsingland och Dalarna i mitt fall. Granskogens vemod och mörker är något jag försöker skaka av mig och jag behöver massor av frihet. Och lite trygghet. NZ verkar väldigt vackert! /Åsa
Åsa!
Jag måste bara fråga dig om de svampar som du plockar här i skogarna. Har du blivit visad på vilka som är ätbara? Själv är jag mycket intresserad av svamp och när jag bodde i Sverige så var svampturerna till skogen höjdpunkter på hösten. Jag arbetade tillsammans med en av Sveriges duktigaste mykologer under många år. Han lärde mig otroligt mycket om dessa skogens läckerheter. Jag fick också veta att man faktiskt inte kan vara säker på att en svamp som man plockar i ett annat land kan vara säker, trots att det till synes är en och samma som i Sverige är en ofarlig art. Själv har jag tyvärr inte vågat plocka svamp här i Portugal. Håller mig till champinjoner som jag köper i affärerna. Priset på dessa ligger ofta på behagliga 4€/kilo. Billigt och säkert med andra ord./Urmas
De vi plockar mest är trattkantareller och dem är vi ensamma om att plocka, men dem känner jag ju igen. De verkar funka lika bra som de svenska. Hittills har vi bara hittat dem på ett enda ställe. En gång gittade vi tre gula kantareller också. Jag har också plockat en och annan stolt fjällskivling som jag vet att andra också plockar. Blodriska vet jag också är okej, tydligen brukar spanjorerna plocka sådana, men den gillar jag inte. Andra sorter plockar vi inte. Portugiser verkar inte plocka svamp alls, utom möjligen fjällskivlingen. Tydligen plockar man mer svamp i norra Portugal har jag hört. /Åsa
Uppvuxen som jag är vid kusten vinner nog havet här också, men jag står gärna vid stranden med en skog i ryggen. Gillar egentligen platser där skog möter hav mest. Där får man det bästa från båda världarna, lugnet från skogen och energin från havet. Andrum och trygghet.
Precis, Emilie! /Åsa
Min far var skogvaktare. Mina första 6 år tillbringade jag på ett skogvaktarboställe mellan Grangärde och Björbo i Bergslagen. Vi var alldeles ensamma – inga grannar. Min fars revir var underbara tallhedar. Jag älskar skog och sjö och blåa berg i bakgrunden. (När det blåner i berga, då vet ja att ja ä hemma). Sandstränder utan buskar och träd ger mej en känsla av osäkerhet; finns ingenting skyddande.
När vi flyttade fr Alaska till Washington, körde vi hela Trans-Canadian Highway fr Stilla Havet till Toronto. Vi körde otroligt långa sträckor genom präriestaterna, där det inte fanns
ett träd att se. Det enda som stack upp över slätten var silos vid järnvägsstationerna. Det blåste så man fick hålla ratten i vinkel för att åkt rakt.
Jag tänkte – det måste vara hemskt att
bo på en plats utan träd och med konstant blåst.
Havskust jag tycker om, är klippor som man kan dyka från och ligga och värma sej utan att få sand mellan tårna och på andra platser. Men jag är rädd för havet. Give me a lake any day! 🙂
Vilka äventyr du varit med om, Ruth! Tallhedar är fina skogar. Granskogar däremot är för mörka och täta. Jag har också en väldg respekt för havet, men älskar det ändå. /Åsa
Jag har lovat mig själv att aldrig mer bo jättelångt från havet. Jag är född i Stockholm och uppvuxen i Västervik och Göteborg och har sommarstuga i Sörmlands skärgård som jag varit vid hela livet så havet är min själ. Samtidigt har vi släkthus mitt i den småländska granskogen långt från allt hav som jag åkt till precis lika länge. Skogen är som du säger lite skrämmande när det skymmer men oj så skön att vandra i och andas och känna den fuktiga skogsdoften och jag älskar när solstrålar letar sig ner bland täta granar.
London känns ju ganska havsnära med Themsen men York mer inlandet så där brukade jag faktiskt åka till kuststäderna på helgerna. Bryssel var katastrof – varken hav eller skog, haha. Nu bor jag med havsutsikt vilket känns väldigt lyxigt. Det är en sådan frihetskänsla vid havet och vilka väderfenomen man får se!
Havet är min själ var vackert skrivet, BaraBrittiskt! Det är verkligen lyxigt att ha havsutsikt! Jag tror att om man haft det en gång är det svårt att vara utan! Precis. Frihetskänslan och alla väderfenomen! Oslagbart! /Åsa
Jag är som du. Väljer havet, men skräms lite av det och gillar inte att åka båt på havet. Dras till skogen, men skönt när jag kommer ut ur den. Trivs med både skog och hav i närheten. Där jag bor nu har vi skog runt knuten men inget hav. Däremot ett fält långt bort, som vi ser från köksfönstret, och ibland samlas vatten på åkrarna som resulterar i nån slags synvilla så att hela fältet ser ut som ett hav. Det får väl duga kanske, tills vidare. Men varje gång jag är vid havet så händer nåt inom mig som jag inte kan förklara. Jag lever mer kanske? Eller hamnar i nuet?
Ja man känner sig extra levande vid havet, Gloria! Det tycker jag med! /Åsa
Stad, så länge natur och vatten är tillgängligt när vi vill ha det. Fast det är bara ibland. Och du, eller ialla fall din blogg, har dragit oss till Lissabon för en månad! Det kan ju inte bli annat än topped, eller hur?
Har jag gjort det, Vikinggirl! Hoppas ni kommer att gilla det! Jag får titta in på er blogg och se hur det går! /Åsa
Det ska bli så spännande! Du får gärna tipsa. Och vi insåg också idag att vi lyckats pricka att vi kommer under karnevalen, så skoj!
Det finns massor av tips i bloggen, Onevikinggirl! Vad gäller karnevalen så ha inte för stora förväntningar på firandet just i Lissabon för där firas det inte alls mycket! I Torres Vedras firas det allra mest tror jag, om ni har möjlighet att ta er dit, men också pa andra ställen men inte just i Lissabon. /Åsa
Helt klart hav, är uppvuxen på en ö så doften av salt och vågornas kluckande är det mest rogivande som finns för mig. Fast jag gillar att vandra i skogen också!
Ah, du har det i blodet, Karin! Inte jag, men det lockar ändå. Havet här är inte så rogivande, utan mer spännande. Jag gillar ju skogen också, i små doser../Åsa
Det är en vacker hyllning till skogen du bjuder på. Jag är definitivt en skogsmänniska vilket inte är konstigt då jag är uppväxt i Norrlands inland. Skog och insjö kan jag känna starkt för, men havet har jag aldrig riktigt förlikat mig med (förutom som charterturist). Troligen beroende på att jag inte lärt mig bemästra havet på samma sätt som skogen.
En kluven hyllning, Steve, men roligt att du tyckte den var vacker! Jag är ju också uppvuxen i Norrlands inland, men jag fick nog en överdos av skog där, för nu kan jag bara hantera den i små doser. Havet fascinerar, men jag kan knappast bemästra det. Jag har stor respekt för det. /Åsa
Det är ju så väldigt mycket skog i Norrlands inland!
Jag tror jag förstår precis vad du menar, uppväxt som jag är i den skånska mellanbygden, där skogen aldrig är långt borta men alltid tar slut.
Jag minns första gången jag tog en långpromenad i skogen vid Uppsala – bortom Hågadalen. Jag gick och gick och gick och väntade på att skogen skulle öppna sig mot åkrar och hagar. Tills jag insåg att jag var nog tvungen att vända tillbaka om jag skulle hinna hem innan jag blev utmattad / det blev mörkt. Där jag vuxit upp fanns ingen skog som inte tog slut om man gick ett par kilometer.
Jag känner mig inte riktigt väl till mods varken i alltför stora skogar eller i alltför stor avsaknad av skogar. De skånska slätterna där de enda träden är de enstaka som står i en trädgård är inte för mig.
Precis, Annannan. Den tar ju aldrig slut! Det kunde nästan kännas så i alla fall. Slättlandskap har jag också svårt för. Kuperat och omväxlande tycker jag om, och skog bara i små doser. /Åsa
Skulle inte vilja vara utan vare sig skog eller hav. Eller mer närhet till havet. Gillar berg och det får man en rejäl portion av här i portugal. Och så många olika sorters berg det finns, alltifrån mjuka gula sandberg som knappt tål att tittas på innan de förvandlas till stoff som vinden med lätthet bär bort. Granit som ser ut som om den vore hämtad från bohuslän, slipad av vatten och is.
Vad Portugal har är fåglar i skogen, mycket ljud, andra sorters ljud än man är van vid. Ja, jag tror att det är fåglar som härjar och låter. Sällan eller aldrig ser man några!
Berg är bra! Jag har ju bott i Alperna också och har en bit av mitt hjärta kvar där. Jag gillar också att Portugal är bergigt. Och fåglar ja. Jag kommer ihåg innan flytten, när vi var i Sverige, så undrade vi om det fanns fågelsång i Portugal också. Det finns det ju! Man ser dem som sagt inte så ofta, men de finns där, fåglarna. /Åsa
Skog men jag har ett enormt behov av utsikt! Så en glänta där jag kan sitta och titta ut över världen, över bergstopparna.
Att gå en promenad i skogen är ju det som står på min att göra-lista när vi åker hem till Sverige.
Vackra bilder! Sagolika!
Tack Emma! Skogen är ju också en sagolik plats, som i John Bauers sagor ibland. Många svenskar i utlandet verkar sakna skog. Jag uppskattar att vi har en bit skog nära. /Åsa
Uppvuxen i norra Sverige så har jag en nära relation till skogen , älskar skog och små skogstjärnar och dom porlande älvarna . För mig finns inget vackrare . Det är nog det enda jag kan sakna ibland från Sverige . Här är naturen annorlunda skogen mer som skogsdungar , men vi har istället det mest fantastiska väder man kan önska sig här i Portugal . Jag är ingen stor älskare av strand och sand så för mig vinner skogen . Vi tar ofta hundarna och promenerar med dom genom skogen runt oss, eller hästen. Följer nya stigar, hittar nya växter och nya små äventyr .
Jag har också en nära relation till skogen, Anneli, men havet fascinerar mer, kanske för att det är så främmande. Men visst är det mysigt ibland med lite skog! Hunden älskar det! /Åsa
Åh, ett inlägg och ämne som jag verkligen går igång på! Jag älskar ju skog och har grön som min favoritfärg. Mossa är bland det bästa jag vet (både grönt och mjukt och skönt). Men att leva inne i en skog – nja, kanske inte ändå. När du skrev ”Jag tycker bäst om skogen när den öppnar upp sig för en sjö. Men då är det väl mer sjön jag tycker om…” så fick det mig att fundera på just det. Nog behövs det en glänta, kanske en sjö, kanske en intilliggande äng för att skogen ska kännas som bäst för mig. Men jag föredrar den i alla fall framför hav, om jag måste välja.
Vad många som föredrar skog, A-mamman! Kanske är det svenskt? Jag har i alla fall en teori om att portugiser har havsblod i ådrorna. Och visst är det gläntorna och sjöarna som är bäst med skogen! /Åsa
Jag gillar kombinationen djupa skogar och när man kommit upp på en höjd och har en magnifik utsikt! Har aldrig gillat vatten öht, att vara i vatten, men att ha utsikt över sjöar och hav är fint. Det är det där med vad som finns under ytan 🙂 Skogen är så tyst och stilla samtidigt som det frasar och knäpper lite ibland. Däremot är mygg och bromsar och annat smått jobbigt, hur är det hos er? Vad är det för småknytt som finns där?
Här har vi bara råkat ut för stora humlor, fjärilar, och myror. Inga mygg och bromsar! 🙂 /Åsa
Jag kan inte välja. Jag älskar skogen, dess lugn och harmoni men måste ibland ha en dos av hav och öppna vidder för att kunna andas.
Och måste jag ändå välja, då blir det nog havet, särskilt om jag samtidigt får välja lite sydligare breddgrader!
Man måste inte välja, Cathinka. Om man har tur får man både och! Och visst är havet mer inbjudande om det är lite varmt och soligt. Vintrigt hav är ju ganska ogästvänligt. /Åsa