Vad är väl en junikväll i Lissabon?

Vad är väl en kväll i Lissabon? tänkte jag på eftermiddagen den 12 juni när jag var på väg hem från jobbet i just Lissabon. Jag hade just legat däckad i feber hela helgen och sedan på måndagen åkt in och jobbat i en värme som nästan nådde samma temperatur som den som febertermometern visat under helgen. Nu hade jag i och för sig i ingen feber, men det jag längtade mest efter var att ta ett svalkande dopp, att dricka något kallt och att lägga mig och vila. Jag orkade definitivt inte hålla på och övertala någon. Barnen hade varit i skolan hela dagen och var säkert trötta, och att Sverker inte skulle vara så pigg på att åka in till Lissabon och trängas med folk visste jag ju.

Att där skulle finnas fullt av folk att trängas med visste jag också. Det var nämligen den kväll som höjdpunkten på Festas de Lisboa, Lissabons junifest, gick av stapeln. Lissabons skyddshelgon Santo António skulle firas med pompa och ståt, färgglad parad och folkfest i gränderna hela natten lång. Vi hade ju varit där i fjol och upplevt det hela, så jag visste vad man kunde vänta sig.

 

Egentligen var det ju onödigt att göra om det i år när vi redan sett det i fjol. Det skulle säkert vara hemsk trafik och svårt att hitta parkering. Vi skulle behöva gå långt och trängas med en massa folk. Det skulle nog bli besvärligt, jobbigt och ….fullkomligt underbart!

Att det skulle vara värt det om vi väl kom iväg var jag ganska övertygad om, så därför blev jag jätteglad när det första barnen sa när de kom ut genom skolgrinden var Mamma, mamma, kan vi åka in till den där festen i Lissabon i kväll?! Fröknarna hade tydligen gjort hela övertalningsarbetet åt mig, då de haft Santo António som tema under dagen. Det hade ritats basilika och skrivits verser och målats pappsardiner och pratats om alla brudparen och paraden, så nu var de i redan på humör. Sverker och jag tittade på varandra och Sverker ryckte på axlarna. Jag log och Sverker såg kanske lite lidande ut, men han satte sig inte på tvären. Klart vi skulle åka in!

Vi hade siktet inställt på Alfamas gränder, men dit kom vi aldrig. Däremot hade vi tur med att vi efter att ha irrat runt bra länge och nästan gett upp och åkt hem lyckas med konststycket att hitta en parkering bara en tvärgata från paraden längs Avenida de Liberdade. Där marscherade, dansade och sjöng den ena granna gruppen efter den andra, så över till andra sidan där Alfama låg kom vi aldrig.

 

 

Vi kom aldrig till Alfama, men däremot hittade vi en riktig folkfest i en liten park ganska nära vår parkering. Vi har varit i parken förut en gång när den var folktom och då förundrats över de enorma skäggiga träden som växer där. Så här på natten full av folk och festdekorationer förundrades vi ännu mer. Det kändes som om staden runt om försvann i det ögonblick man passerade den helgrillade grisen och kom in i parken.

 

Plötsligt kändes det som om man var på party i en glänta i djungeln! I alla fall om man bortsåg från fontänen, som å andra sidan bidrog med ännu en dimension och gjorde platsen, kvällen och festen ännu mer magisk.

 

Det serverades inte bara helstekt gris utan också ”flamberad” chorizo och grillade sardiner förstås!

 

 

 

Längs Avenida de Liberdade pågick paraden fortfarande för fullt när vi lämnade festen i den lilla parken och började gå tillbaka mot bilen.

 

Det hela kantades av vackert belysta fasader

 

Och så kunde vi inte låta bli att ta en titt på kyssgränden by night.

Vi hann till och med få en glimt av brudparen som tillbringade bröllopsnatten med att skrida längs Frihetsavenyn och mötas av folkets jubel.

Ja, vad är väl en junikväll i Lissabon? Fullkomligt underbar, förstås!

Titta in på instagram här och se och hör mer av festen i parken.