Vad händer med de portugisiska husen?

Det var faktiskt en av våra första frågor när vi landade i Lissabon på den där allra första resan. ”Inte visste jag att Portugal var så skruttigt!” hörde vi den då 4-åriga Frida säga från baksätet, för hon hade väl aldrig sett så trasiga och sorgliga hus som en del av dem vi såg när vi försökte tråckla oss ut ur Lissabon med hyrbilen. Kontrasten kan bli stor när man dimper ned från det välmående välordnade Sverige.

 

Många hus saknade tak. Huset bredvid vårt hotell hade lagat hela sitt tak med silver tejp. Jag undrar om det ens fanns någon takpanna kvar under all denna tejp. Andra hus hade varit utblåsta för renovering så länge att tre generationer av duvor levt här. Vissa hus hölls uppe av robusta ställningar för att inte rasa, men folk bodde fortfarande kvar i husen.

Så skriver Eva på resebloggen Rucksack om sitt första intryck av Porto, i inlägget ”Porto, när det inte blir kärlek vid första ögonkastet”, och visst sticker de förfallna husen i ögonen när man inte är van vid att de utgör en del av stadsbilden. Sedan vänjer man sig mer och mer.

En bekant från Spanien som nyligen besökte Portugal reagerade också:  ”Hur kan hus på huvudgatan i …(valfri portugisisk stad) få stå tomma och få förfalla? I Spanien hade det inte hänt!”  Tydligen är det inte bara skillnad mellan Sverige och Portugal utan också märkbart mellan Spanien och Portugal.

Om spansk fastighetsmarknad och ekonomi vet jag inte så mycket, och jag är ingen expert på varken svenska eller portugisisk dito heller, men i Stockholmstrakten där ju dottern i baksätet vuxit upp och skaffat sin världsbild får hus i alla fall inte stå och förfalla. De är alldeles för värdefulla. Varenda kvadratmeter är guld värd, och att en fastighet mitt i centrala staden skulle få stå övergiven, det händer bara inte. Allt går att sälja och allt går att hyra ut i Stockholm, men alltså inte i Lissabon, och det handlar förstås om pengar.

Det handlar förstås om att det råder bostadsbrist i Stockholm men inte här, men också om att folk har råd i Stockholm – men inte här. Att hus står och förfaller i Portugal beror helt enkelt på att folk inte har råd. Hyresvärdar har inte råd att rusta upp fastigheter, för folk som eventuellt behöver bostad och kanske skulle vilja hyra har i alla fall inte råd. Vi får komma ihåg att medellönen i Lissabon ligger på ca 1100 Euro per månad, och att det ändå är nästan 300 euro mer än medellönen i resten av landet. 

I en del av de skruttiga husen bor folk, och det gör de för att de inte har råd att flytta. Har man ett gammalt kontrakt med en gammal hyra som inte får höjas, då bor man kvar tills taket rasar in, och det gör det kanske, för hur ska hyresvärden ha råd att renovera om hyresgästerna bara betalar 30 Euro i månaden eller liknande frysta pyttehyror från en annan tid. Och hur ska man kunna flytta om man bara har en pension på 300-400 Euro, vilket inte alls är ovanligt i ett land där minimilönen ligger på 600 euro och 1/4 av befolkningen arbetar för minimilön.

 

Även folk som äger sitt eget hus prioriterar annat än att renovera, eller har inga pengar att prioritera med.

Nu händer det i alla fall saker. På gator i Lissabon där vart och vartannat hus såg ut som Aleppo när vi strosade runt där 2013 har det börjat renoveras. På var och varannan gata står nu byggställningar, byggkranar, containers med byggsopor och där hastar dammiga byggjobbare utan hjälm och stålhättekängor hit och dit, och allt fler hus, gator och kvarter har fått en rejäl ansiktslyftning med täta tak, nya fönster och ny pastellfärgad putsfasad.

Är det portugiserna som fått det bättre? Jag hoppas ju det, men ofta är det turismen som gjort att investeringarna i och renoveringarna av fastigheter i Lissabon ökar. Plötsligt är de gamla husen i gränderna en bra affär. Plötsligt rullar resväskor över de gamla gatstenarna. Turisters resväskor, fulla med pengar. Pengar till Portugal, jobb till Portugal, och det är ju bra.

Men det är också dåligt. Dåligt för dem som blir vräkta för att det är mer lönsamt att hyra ut till turister. Dåligt för dem som jobbar på byggplatserna eller på restaurangen där turisterna äter och bara tjänar minimilön och personalen egentligen inte längre har råd att bo i Lissabon.

 

Det skapar en girighet, detta att gamla hus som tidigare bara var en kostnad plötsligt blir en möjlighet att göra storkovan. Det regleras med nya lagar, så att man inte ska kunna vräka folk hur som helst för att i stället börja håva in på strömmen av turister som söker sig till Lissabon. Men innan sådana lagar gick igenom hann många, däribland en av de nya lagarnas främsta talesman, en känd vänsterpolitiker vad han nu hette göra sig storkovan på att köpa upp ett gammalt hus i de charmigaste gamla kvarteren, vräka (”komma överens med”) alla gamla gubbar och tanter som bodde där med gamla frysta kontrakt, renovera upp kåken och sälja den för ett par miljoner. Femtiosju miljoner faktiskt. Euro. Han fick avgå förstås, men det tyckte han kanske det var värt?

 

”Portugiserna äger ju sina bostäder!” ”De bor ju hos sina föräldrar!” säger någon, ”så dem är det inte synd om”, som om portugiserna automatiskt fick ett boende när de behövde ett, som om portugiserna inte skulle vilja flytta hemifrån när de blev vuxna. Om de bara hade råd. Det kan man ju lura sig själv med att tro, men jag hör portugiser klaga över det här där jag bor, att här har ju portugiser snart inte råd att bo längre. Unga portugiser flyttar utomlands (till Sverige till exempel!) för att där kunna ha råd att betala en hyra (och ganska mycket till) med sin inkomst, för här kan de det inte. På sociala medier ser jag också oron över att bostadsmarknaden åker ifrån lokalbefolkningen.

 

Querido Cascais, onde vais??
Ora são construções desmedidas e ridículas, ora são parquímetros em áreas residenciais fora do centro- dito histórico (que por si só já está alargado)- ora são o preço das habitações tão altos que ninguém as consegue pagar, ora são rendas onde uma pessoa tem de trabalhar 30h/dia-como se fosse possível- para as pagar… 

(Ett inlägg på facebook jag såg nyligen om utvecklingen i Cascais, att det byggs för folk med pengar, inte för vanligt folk, som skulle behöva jobba 30 timmar/dag för att ha råd att bo, om det ens vore möjligt.)

Och vi då, tänker någon. Är vi inte en del av denna utveckling? Har vi inte bidragit till den? Jo, vi är ju det. Jo, vi har väl det. Jag säger inget annat. Vi har ju köpt hus som folk från trakten säkert skulle ha velat köpa, men inte hade råd. Vad vi ska göra av det återstår att se.

 

Hade vi ägt en liten söt lägenhet i Alfama hade vi väl också hellre hyrt ut den till turister för 50 euro per natt än till en gammal änka för 50 euro per månad. Hade inte ni det, ärligt talat? Kan man urskulda sig med att det inte är vi som är boven, utan de usla lönerna i Portugal? Att världen är orättvis? Att utvecklingen är oundviklig och följer ett universalmönster som inte vi har skapat? (Eller är det vi som skapar den?)

På tal om våra hus, hur går det förresten med dem? Det går långsamt framåt i två processer där den ena snart får ett lyckligt slut och den andra knappt har börjat. Det får jag berätta mer om i ett annat inlägg, någon gång när jag orkar skriva om byråkrati, som faktiskt är en annan orsak till att en del portugisiska hus står och förfaller. Men det är en annan historia.